Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staterna och Canada öster om Klippbergen, som i
Syd-Amerika, hvarest det uppträder i Columbia och
inom stora områden i Brasiliens centrala delar,
hvarjämte det deltager i uppbyggandet af Andernas
bergskedja. I Utah och Wyoming når kritformationen
en mäktighet af 3 à 4 km.
Berglager af tertiär ålder förekomma utbredda längs
de lägre atlantiska kustområdena i Förenta staterna
och Mexico, från New Jersey öfver Florida och rundt
Mexikanska viken, hvarifrån de sträcka sig norrut
inom Mississippi-bäckenet till mynningen af Ohio;
likaledes längs Stillahafskusten i Kalifornien
och Oregon, där de nå 900 m. höjd, samt flerstädes
inom Klippbergens territorium. Inom Syd-Amerika är
tertiärformationen utvecklad hufvudsakligen inom
Amasonflodens bäckenområde samt i Brasiliens och
Guyanas nordöstra kustbälte och i södra Argentina.
Eruptivbergarter, såväl äldre porfyrer och grönstenar
som i synnerhet yngre, rent vulkaniska lavabergarter
äro särdeles allmänna inom de västra Förenta staterna
och i Mexico äfvensom inom Syd-Amerikas hela västra
kustområde. Där hafva trakytiska och andesitiska
samt ändå yngre lavor flutit ut öfver och, exempelvis
i Anderna, på långa sträckor betäckt därvarande
sedimentära och kristalliniska bergarter. Äfven
i Alaska, flerstädes i östra Canada samt på Cuba
förekomma yngre vulkanbergarter. Delvis ännu i
senare tider verksamma vulkaner finnas till ganska
stort antal inom de förenämnda Stillahafsområdena af
såväl norra som södra Amerika; så ock å den i Atlanten
belägna ögruppen Små Antillerna, hvars båda vulkaner
Mont Pelée och Soufrière under den allra senaste
tiden haft ganska förödande utbrott.
Likasom norra Europa har under kvartär tid större
delen af Nord-Amerika, nämligen Canada och nord-östra
delen af Förenta staterna ända ned till 40:e
breddgraden, varit täckt af en minst 1,000 meter
mäktig landis, så som ännu i dag Grönland. Södra
gränsen för denna norrifrån utbredda ofantliga
isbetäckning framträder i en stor ändmorän, som
från trakten af New York sträcker sig med buktande
förlopp först i västlig riktning söder om de stora
sjöarna och sedan i nordvästlig tvärs öfver den
nordamerikanska kontinenten. Under senare delen af
istiden blefvo flera vattenaflopp afspärrade eller
uppdämda af istäcket, så att väldiga sjöar (isdämda
sjöar) uppstodo, t. ex. Agassiz-sjön i södra Canada,
af hvilken den nuvarande Winnipeg-sjön är en ringa
återstod, men som på sin tid var lika stor som
Bottenhafvet och Östersjön norr om Gottland. Där
Stora Saltsjön i Utah nu är belägen, fanns under
istiden, ehuru icke på grund af isdämning, en stor
insjö (den forna Bonneville-sjön), hvars vattenyta
befann sig ungefär 330 m. öfver sjöns nuvarande
nivå. Inom hela det fordom isbetäckta området finnas
utbredda massor af morängrus och flyttblock, som isen
lösbrutit från den underliggande berggrunden. Så
är också förhållandet i Syd-Amerikas södra områden
(Patagonien, Eldslandet och Chile), hvilka likaledes
bära spår af en fordom mera betydande nedisning. Inom
östra Nord-Amerikas vid tiden för isens afsmältning
under hafvet nedsänkta områden förekomma marina
ishafsleror. Bland kvartära aflagringar är dessutom
att märka den fina, leriga, ljusgula jordart, som
benämnes "löss" och som förekommer i Mississippi-dalen
och på några
andra platser, de af rödaktiga, sandiga leror
bestående pampas-aflagringarna med ben af fossila
däggdjur i Argentinska republiken och Patagonien samt
den i följd af bergarternas sönderdelning bildade
brunröda, lerartade massa, som kallas laterit, hvilken
har stor utbredning i Mexico och hela östra hälften af
Syd-Amerika. Nutida glaciärer och snöfält finnas här
och där i Alaskas och Canadas höga kusttrakter n. om
50° n. br. samt på Eldslandet och Anderna ända till
20° s. br. Inom norra Canadas lägre kustområden mot
Ishafvet samt i Klondyke å Alaskahalfön är marken,
likasom i Sibirien, ständigt frusen till stort
djup. Se C. R. van Hise, "Archaean and algonkian"
(Bull. U. St. geol. survey, n:o 86, 1892, s. 1–529),
och H. Berghaus, "Physikal. atlas" (3:e uppl. 1892,
blad 4, 13 och 14).
E. E.
Klimat. En följd af A:s stora utsträckning är,
att alla klimatzoner, utom den södra, kalla stryka
fram öfver världsdelen. Syd-Amerika är den enda
världsdel på södra halfklotet, som skjuter söder om
den subtropiska zonen och in i den tempererade zonens
område med förhärskande västliga vindar. Dessutom
skiljer sig S.-A. från de båda andra sydkontinenterna
äfven därigenom, att dess västra bergrand är den
högsta, medan den östra sidan ligger jämförelsevis
öppen för hafsvindarna. Detta orsakar en betydande
klimatisk olikhet. Man kan dela hela världsdelen i
fyra stora klimatregioner: Syd-Amerikas utomtropiska
zon, det tropiska Amerika, Nord-Amerikas tempererade
zon och det arktiska Nord-Amerika.
1. Syd-Amerikas utomtropiska zon, hvars nordgräns
går ungefär vid 26° s. br., blott med det undantaget,
att den på västkusten når upp till Arica på 18° 25’,
och hvars sydgräns sammanfaller med världsdelens,
inneslutes mellan årsisotermerna för + 5 och + 20
grader. Dess sydligaste, smalaste del har ett starkt
utprägladt kustklimat. Endast Eldslandet har under
den kallaste vintermånaden (juli) en medeltemperatur
af 0°, medan norra delen af detta bälte då har + 16°.
Punta Arenas vid Magalhães’ sund har i juli + 1,6°,
sydvästra Chile i allmänhet + 7° eller + 8°,
och ungefär samma temperatur möter vid lika bredd
på den östra kusten. Detsamma är förhållandet längre
åt norr. Buenos Aires har + 10,4°, Constitucion (på
västkusten) + 10, Paraná + 11,7, Valparaiso + 11,4
o. s. v. Först vid 30° s. br. börjar den östra kusten
blifva varmare än den västra, hvilket beror därpå, att
en kall hafsström sköljer denna från Valparaiso upp
till Lima, medan utefter motsvarande del af östkusten
den varma brasilianska hafsströmmen flyter. Därför
har Arica, vid 18° 25’ s. br., en årsmedeltemperatur af
19,7° och en vintertemperatur (juli) af 17,3°, hvilka
siffror blott föga öfverstiga motsvarande gradtal
för Paraná, som ligger 13 grader sydligare, men på
östra kusten (årstemp. 19,1, juli-temp. 11,7), och
på sommaren (i jan.) når Paraná till 26°, men Arica
blott till 22°. Under sommaren är i hela södra delen
af S.-A. skillnaden mellan de båda kusterna mycket
skarpare än på vintern, hvilket längst i s. beror
på den stora nederbörden i v. (hvilken nedsätter
lufttemperaturen, medan den östra kusten är mera torr)
och längre i norr på den peruanska strömmen. Sålunda
får Bahia Blanca (38° 45’ s. br.) samma medeltemp. för
jan. som Lima (12° s. br.). I följd häraf lägrar sig
också då ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
