Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gröna subtropiska former, och i det kalla visar den
sommargröna skogar, som äro sammansatta af nordiska,
sydliga och tropisk-andiska växter. Iögonenfallande
är den skarpa skillnaden emellan den torra
stillahafskusten och den fuktiga atlantiska kusten:
på den senare täta skogar ända upp till bergens
trädgräns, på den förra ofta vidsträckta savanner
mellan de mycket glesare skogarna. En mycket
stor del af växterna är endemisk. Den tropiska
urskogens viktigaste träd äro Bombax, Carolinea,
lauraceer, terebinthineer och palmer samt en mängd
slinger- och parasitväxter. Den tropiska urskogen
når till omkr. 1,000 m. ö. h.; därofvan vidtager den
subtropiska skogen, i hvilken palmerna blandas med
ständigt gröna ekar och trädlika ormbunkar. I dess
högre delar blir blomsterfloran rikare: fuchsior,
ericacéer och lupiner jämte många bergväxter. Vid
2,000 m. ö. h. börjar den öfre bergskogszonen eller
barrträdszonen, som dock saknas i Nicaragua, Costarica
och Veragua. På pacifiksidan går den längre ned än
på östkusten. Öfver 3,000–3,500 m. försvinner skogen:
endast gräs och örter betäcka bergens öfre delar.
Antillernas flora bildar liksom den centralamerikanska
en öfvergång mellan den nordamerikanska och den
sydamerikanska, men är mer lik den senare. Växtbältena
äro ordnade horisontalt: nederst i den torra
litoralzonen möter Croton- och Cactus-regionen, därpå
följer till 1,200 m. ö. h. den tropiska regionen med
rika skogar, i hvilka palmerna ej äro så talrikt
förekommande som i S.-A:s urskogar, och slutligen
kommer på 1,200–2,300 m. höjd den öfre skogsregionen
med löf- och barrträd. En högbergsregion träffas
blott på Haiti, Jamaica och Cuba.
Det tropiska S.-A. är jordens vidsträcktaste tropiska
vegetationsområde, och ingenstädes på jorden möta
så storartade tropiska skogar som här. I oerhörd
mängd och utveckling framträda de för området
karakteristiska växterna: utom palmerna finnas i
dess lägre och nederbördsrikare delar pisanger,
scitamineer, ormbunkar, bombaceer, trädartade
leguminoser, artokarpeer, euforbiaceer, lauraceer,
myrtaceer, melastomaceer, clusiaceer, meliaceer,
rubiaceer och bignoniaceer samt slingerväxter,
lianer och epifyter, särskildt orkideer, araceer,
bromeliaceer och bambuväxter. Emellertid är detta
vidsträckta område icke alldeles ensartadt: olika
höjd och klimatförhållanden framkalla olikheter,
skogar växla med grässlätter, och äfven skogarna hafva
olika sammansättning. Man kan alltså dela detta område
i flera växtgeografiska regioner. Det norra S.-A:s
låglandsskog betäcker Columbias västkust ned till
Guayaquil-viken, Magdalenas och Caucas floddalar samt
Maracaibo-lagunens omgifningar och stiger till 1,300
m. ö. h. Den karakteriseras genom stennöt-palmen och
är sannolikt urhemmet för kokospalmen, liksom för
en mängd arter af Iriartea och Attalea. För skogens
fysionomi äro af vikt äfven ett par myrtaceer. I
stora mängder förekomma många slags fruktträd, såsom
guayaba, aguacate, mango, flera banan-arter, limoner
och oranger. Andernas bergskog från 1,300 m. till
2,500–2,800 m., på sina ställen till 3,200 m., är
den andra växtregionen. I dess nedre delar förekomma
palmer af flera slag, om än kokospalmen försvinner
redan vid 1,000 m.; dessutom förhärska ormbunkar. I
de högre regionerna äro cinchoner talrikast och,
blandade med dem, vaxpalmer (Ceroxylon
andicola), de högst växande af Amerikas palmer. Ett
annat träd af iögonenfallande yttre är matapalo, en
ficus-art, som vindar sig kring stammarna på större
träd och långsamt stryper dem; vidare ko-trädet, som
afsöndrar en mjölksaft med smak af bittermandel. En
tredje växtregion är Orinocos llanos med sin
savannvegetation, ett gräsland, där dock äfven
en del träd förekommer, såsom mauritia-palmen och
leguminoser. Karakteristiska gräs äro flera arter
af släktet Paspalum, vidare Leptochloa virgata
samt Kyllingia-, Panicum- och Cyperus-arter,
ibland af mer än 2 meters höjd. Trädlösheten synes
bero på vattenbrist: där trädens rötter nå ned till
grundvattnet växa öfverallt träd. Under regntiden
prunka llanos i den rikaste blomsterprakt; under den
torra tiden vissnar gräset, och slätten är död och
öde. Luften är då ofta så fylld af damm, att solen
synes såsom genom ett moln. Buskarna på savannerna
bestå mest af myrtaceer, rubiaceer, samydeer,
leguminoser och verbenaceer. Amazonas urskogar, som
utgöra den fjärde växtregionen, betäcka icke blott
Amasonflodens, utan äfven biflodernas områden och gå
ända till Madeiras källor, till Anderna i v. och följa
i n. kusten från Orinoco-deltat till Ceará. Grisebach
har kallat hela detta område "Hylæa" (skoglandet),
spanjorerna benämna det "Selvas". Hufvudmassan af
träden utgöres af dikotyla löfträd, mot ekvatorn
allt tätare blandade med palmer. Vid öfre Orinoco
äro de förhärskande löfträden mimoseer, lager-
och ficus-arter, mellan hvilka finnas grupper af
bambuväxter, musaceer och palmer, hvilkas stammar
betäckas af oräkneliga epifyter och hvilkas kronor
smyckas af lianernas blommor. Utmärkande för selvas
är, att träden först vid 30 m. höjd få en krona,
hvilket ger skogen utseende af en täckt sal, där
stammarna såsom pelare uppbära taket. Mellan stammarna
växer en underskog af 10–15 m. höjd, och under den 2–3
m. höga små palmer och ormbunkar. Många nyttiga träd
finnas i stora mängder, såsom det i Guyana inhemska
Theobroma cacao och de i oerhörd mängd förekommande
kautsjukträden. Egendomlig för selvas är ock myrtaceen
Bertholletia excelsa. Andra ofta förekommande träd
äro släktena Attalea, Orbignya, Leopoldina, Bactris
m. fl., men främst af alla dock palmerna, hvilka ofta
lyfta sina kronor högt öfver den öfriga skogen. Den
femte växtregionen utgöres af östra Brasiliens
kustskog, från mynningen af Rio S. Francisco till
trakten af Santos, och är att anse som en utlöpare
af Amazonas urskog. I de högre liggande delarna
kallas den "mato geral" (vanlig skog), i de lägre
och fuktigare "mato virgem" (jungfruskog). Den
senare liknar mest både till sammansättning och form
urskogen. – Alla hittills nämnda tropiska växtområden
utmärka sig genom sina ständigt gröna träd, medan
den sydligare tropiska regionens träd äro gröna
endast under regntiden. Denna "regngröna skog"
afbrytes här och där af stora grässlätter, campos
och savanner, på hvilka skogen drar sig tillbaka
till flodstränderna. Detta område utbreder sig öfver
Brasiliens högland och når i s. till en från São
Paolo till S. Cruz de la Sierra i Mamorés flodområde
gående gränslinje; dock tränger med de genom området
flytande stora floderna S. Francisco, Tapajoz, Xingu,
Tocantins-Araguaya och Paranahyba den rena urskogen
ned i det inre Brasilien. Området sönderfaller i
två delar: Catinga och campos-regionen. Den förra,
den norra delen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
