Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som har rent tropiskt klimat, omfattar staterna Rio
Grande do Norte, Parahyba, Piauhy, Ceará, Maranhão,
Goyaz och norra Mato Grosso samt de inre delarna af
Bahia och Minas Geraes. Där förekomma fortfarande
palmer i mängd, bl. a. kokospalmen. Skogen är
glesare och lägre än i det fuktiga området i norr,
och mellan skogarna uppträda grässlätter. Under
den torra tiden mista träden sina löf, och gräset
torkar. I campos-regionen blifva skogarna allt
sällsyntare, och marken betäckes för öfrigt af en
matta grågröna, håriga gräsknippen, mest af Paspalum,
Tristegis glutinosa och Echinolæna scabra, eller
af små buskar eller förkrympta träd. Äfven under
regntiden blir campos föga tilldragande.
Det subtropiska Syd-Amerikas växtområde utbreder
sig mellan Anderna och Atlantiska hafvet, från
den ofvan nämnda gränslinjen för campos-området
i n. till La Plata i s. Dess östligaste parti,
mellan campos, Paraguay och närheten af La Plata,
liknar mycket campos. Denna trakts karakteristiska
växt är maté (Ilex paraguariensis); vidare träffas
här kokospalmen, solfjäderspalmen och framför
allt Araucaria brasiliana, efter hvilken regionen
fått sitt namn. Araucarierna finnas väl äfven på
campos, men blifva dock förhärskande först söder om
vändkretsen. Verklig urskog möter vid öfre Uruguay
äfvensom i kustbergens lägre delar. Större delen
af området upptages af grässlätten, i det skogen
hufvudsakligen växer vid floderna och på bergen. Dock
förekomma skogöar, "capões", ute på slätten. Man
skiljer för öfrigt mellan "campo vero", den rena
grässlätten, och "carrascos", som äro täckta med
buskar. – Väster om Araucaria-området utbreder sig
Gran Chaco, från 20° s. br. i n. till Rio Saladillo
i s. Det är ett parkland med omväxlande lundar
och ängar, säfområden och grupper af en vaxpalm,
Copernicia cerifera, särskildt karakteristisk
för denna trakt. Skogarna äro ej så omväxlande
som i det tropiska bältet, utan bestå ofta endast
af algarobior och andra högstammiga törnträd och
buskar. Buskskogar upptaga vanligen gränsområdet
mellan de fuktiga skogsområdena och ängarna. Vid
flodernas stränder utbreda sig oerhörda träskmarker
med sin särskilda vegetation. Chaco-området öfvergår
i v. i den argentinska bergsskogen, mellan 19° och
27° s. br. Dess nedre delar (300–1,100 m.) intagas
af de s. k. "montes subtropicos", som ega en rik
vegetation af höga träd, bl. a. Machærium Tipa,
Nectandra porphyria, Juglans australis och Cedrela
brasiliensis. I den öfre regionen (1,100–2,400
m.) träffas pino (Podocarpus augustfolia) och
alen, som från Mexico gå ända hit; vidare rosaceer
af ända till 6 m. höjd, escalonier m. m. Öfver
2,400 m. utbreder sig alpängsregionen till 3,000
m. – Omkr. 30° s. br. börjar den tempererade
zonens växtlighet, som dock i ö. och v. är mycket
olika i följd af olika klimatförhållanden. I
öster ligga trädfattiga stäpper, pampas, medan i
v. Andernas sluttningar äro skogtäckta. Pampas
äro rena grässlätter, och träd finnas blott vid
floderna. Gräsen tillhöra i regel släktena Stipa,
Melica, Aristida och Pappophorum samt skiljas under
namnen "hårdt" och "mjukt" gräs (pasto duro, pasto
blando). Bland träden möta åtskilliga palmarter. Få
trakter på jorden erbjuda på en så vidsträckt yta så
litet omväxling som dessa pampas. Vissa delar ha dock
ockuperats af från Europa införda växter och stora
områden förvandlats
till trädgårdar af sydeuropeiskt utseende. Vid Bahia
Blancas bredd öfvergår pampas i de torra, på sina
ställen ökenartade stäpperna i det inre Argentina,
hvilka efter en karakteristisk törnbuske kallats
Chañar-stäppen. Denna och andra buskarter bilda
ofta små skogar i närheten af floderna, medan
andra områden upptagas af sanddyner, saltträsk
och sandhedar. Än tarfligare te sig Patagoniens
rullstensområden; dock äro också här Anderna skogbeväxta,
och äfven längst i s. förekomma, i följd af
rikligare nederbörd, skogar. De mest karakteristiska
träden i området vid Magalhães’ sund äro några
bokarter (Fagus antarctica och F. betuloides) samt
en konifer, Libocedrus tetragona. – Kustområdet
väster om Anderna upptages, från söder räknadt,
först af Valdivias region, där Libocedrus, Fitzroya,
Podocarpus och Araucaria imbricata samt en del
Fagus-arter ge karaktär åt skogarna, medan i de södra
delarna fuchsior, längre mot norr myrten, oleander
och Erica-arter bilda underskogen. Nederbörden är
mycket riklig. Vid 34° s. br. blir den sparsammare,
och därmed börjar ett öfvergångsbälte, sträckande sig
till 27° s. br., mellan det nyss nämnda området och
öknen i n. Inom detta bälte växa barrträd blott på
höjderna, skogsträden bli mot norden allt mindre –
endast en större trädform möter (Boldu chilenum) –,
men europeiska fruktträd trifvas utmärkt. I skyddade
dalar finnes Quillaia saponaria, hvarförutom en
rik kaktusvegetation sträcker sig upp till 1,200
m. ö. h. – Från 27° till Guayaquil-viken saknar kusten
nästan alldeles regn: den delas växtgeografiskt i
en sydligare öken, Atacama (till Arica-bukten), och
en nordligare stäpp, peruanska kuststäppeh. Atacama
är S.-A:s torraste och vegetationsfattigaste trakt,
delvis en verklig öken, men på skyddade ställen
finnas här och där träd, särskildt en mimosa,
Prosopis siliquastrum. Karakteristiska äro
vidare Cristaria spinolæ, Teucrium-arter,
rhamneer och kompositeer samt, vid
kusten, Oxalis gigantea, infödingarnas "churco", en
nära 2 m. hög buske. Men största delen af Atacama
saknar vegetation. Något rikare utrustad i detta
afseende är den peruanska stäppen. Här förekommande
trädformer äro oliver, tamarinder och mimosor,
särskildt Acacia tortuosa; en framstående roll spela
kaktus-arter och jämte dem agaver och liliaceer. Hvad
slutligen Andernas högslätter från Chile till
Columbia angår, så växlar vegetationen något efter
den geografiska bredden. De mest karakteristiska
örterna äro de hårda gräsen, särskildt Stipa Ichu,
kompositeer af släktena Espeletia, Lepidophyllum
och Culcitium, umbelliferer, verbenaceer, gentianor,
valerianor, synanthereer, många kaktus-arter samt
i de östra delarna ericaceer. På väl vattnade
områden, t. ex. kring Titicaca, odlas korn och
fruktträd. Trädväxten är dock på högslätterna
torftig och försvinner alltmer mot norden. – På
nyttiga inhemska växter är den västra kontinenten
mycket fattigare än den östra. Viktigast af alla
A:s kulturväxter är potatisen (Solanum tuberosum),
som växer på Anderna och säkerligen härstammar från
Chile. Syd-Brasilien synes vara hemlandet för två
andra viktiga kulturväxter: paraguay-te l. maté, hvars
torkade blad användas på samma sätt som tebuskens, och
maniok (Manihot utilissima), i S.-A. kalladt yucca,
en 2 m. hög, till euforbiaceerna hörande buske, hvars
rotknölar innehålla ett närande mjöl, som eger mycken
användning. Andra nyttiga växter äro många
Tryckt den 14/11 03
1 b. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
