- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
811-812

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillsammans 130,230 kvkm. med 134,000 inv., och
Danmark eger i Västindien öarna S. Croix, S. Thomas
och S. Jean, tills. 359 kvkm. med 41,000 inv.

Upptäcktshistoria. Hos antikens författare
träffas en och annan sägen om en ö långt bort
i Atlantiska hafvet, och man har likaledes hos
kinesiska skriftställare från 5:e årh. e. Kr. funnit
underrättelser om en förbindelse mellan Kina och ett
stort land. Fu-sang, hvilket man velat identifiera med
Amerika. Någonting rätt pålitligt finnes dock knappast
i dessa underrättelser. Den första säkert kända
upptäckten af A. utgick från nordboarna. En af de
förste isländske kolonisterna, Leif Eriksson, blef på
våren år 1000 under en resa från Norge till Grönland
vinddrifven till ett okändt land i väster. Följande
år afgick under hans ledning en expedition dit, men
misslyckades och kom aldrig fram. År 1003 företogs en
ny färd dit, under isländaren Thorfinn Karlsefne,
och därunder kom man till Helluland ("klipplandet",
sannolikt Labrador), Markland ("skogslandet",
sannolikt New Foundland) och Vinland (sannolikt
Nya Skottland med Cap-Breton-ön). På sommaren 1006
återvände man till Grönland. Inga isländska källor
tala om något nytt kolonisationsförsök, men däremot
lär Grönlands förste biskop, Erik Gnupsson, 1121 hafva
"dragit ut att söka Vinland", och år 1371 omtalas,
att till Island kommit ett litet fartyg, som varit
i Markland. Upptäckten blef emellertid alldeles
bortglömd på Island, och äfven om Columbus varit där,
torde han knappast hafva hört någon berättelse om
dessa gamla upptäcktsresor.

Den andra upptäckten af A. berodde därpå, att man
på en västlig väg ville nå Indien. Den förste,
som framkastat denna plan, var den florentinske
läkaren Paolo Toscanelli, som år 1474 sände en af
honom utarbetad plan härtill, åtföljd af karta,
till Portugal. Den samma år till Portugal invandrade
genuesaren Kristoffer Columbus fick underrättelse
härom, skaffade sig kopia af Toscanellis karta och
plan samt insatte hela sin energi på att realisera
denna idé. Slutligen erhöll han af Kastiliens
drottning Isabella nödiga medel att utrusta tre små
fartyg, med hvilka han 3 aug. 1492 afseglade från
Palos hamn och 12 okt. landade på ön Guanahani, en af
Bahama-öarna (sannolikt det nuv. Watling). På samma
resa upptäcktes Cuba och Haiti (Hispaniola). På
sin andra resa, 1493, upptäckte Columbus flera
af Små Antillerna samt Portorico och Jamaica,
på sin tredje resa (1498) Trinidad och Orinocos
mynning, på sin fjärde och sista (1502) Honduras
och Darien. Men ännu innan Columbus nått Syd- och
Central-Amerikas fastland, hade venezianaren Giovanni
Cabot under en upptäcktsfärd för engelsk räkning
(1497) nått Labrador och New Foundland. I Columbus’
spår följde en skara djärfva sjömän, de s. k. "små
upptäckarna", hvilka sökte vinna guld och ära genom
nya upptäckter. Till dem hör Amerigo Vespucci,
som bereste delar af sydamerikanska kusten och som
lämnade den första beskrifningen af det nya landet,
hvilket också därför på grund af ett missförstånd
fick hans namn. Genom dessa män blefvo kusterna af
Karibiska hafvet äfvensom delar af Syd-Amerikas östra
kust tämligen kända. Dit kom 1500 äfven portugisaren
Cabral, hvilken gaf Portugals konung anledning att
taga Brasilien i besittning. Den första viktiga
eröfringen på fastlandet gjorde
spanjorerna under Ferdinand Cortez, som 1518–21
eröfrade Mexico och såsom styresman i detta land sände
expeditioner både ned i de inre delarna af C.-A. och
sjövägen utefter Stillahafskusten åt norr. Från
Mexico företogos sedan äfven landexpeditioner
inåt N.-A. På en sådan tågade Coronado 1540–42
öfver prärierna ända upp till Kansas, men då man
härigenom fick det afgjordt, att guld icke fanns
i dessa trakter, förlorade man all lust att vidare
framtränga åt detta håll. Norra kusten af Mexikanska
viken utforskades 1519–20 af Francisco de Garay. År
1526 kom Ayllon fram till Charleston-floden,
och Hernando de Soto företog 1539–41 ett tåg från
Florida genom Georgia och Alabama till Tennessee
och sedan i båtar utför Mississippi. Härmed upphöra
spanjorernas upptäcktsresor åt detta håll. I stället
började andra folk besöka dessa trakter. Från England
företog Sebastian Cabot 1503 en resa till N.-A. Två
portugiser med namnet Corte-Real hade redan 1500–02
seglat utefter dess kust kanske ända upp till Baffins
vik – namnet Labrador är portugisiskt. Den i fransk
tjänst stående florentinaren Giovanni di Verrazano
befor 1523 kusten mellan 30° och 50° n. br. och gaf
Rhode Island dess namn. Fransmannen Jacques Cartier
upptäckte 1534–35 Lawrence-viken och Lawrence-floden,
som han seglade uppför till nuv. Quebec. Detta gaf
anledning till franska kolonisationsförsök i dessa
trakter, men de lyckades först i början af 1600-talet,
då Samuel de Champlain lade grunden till det franska
Canada.

Från Panama framträngde Pizarro utefter Amerikas
sydkust och eröfrade slutligen 1532–33 det mäktiga
Peru. Hans kamrat Almagro förde spanjorerna till Chile
(1535–37), och Seb. Cabot genomforskade för spansk
räkning La Platas floddal (1526–30). Från Peru gick
Franzesco de Orellana åt öster till öfre delen af
Amasonfloden, hvilken han därefter for utför till dess
mynning (1541). Till området mellan Amasonfloden och
Orinoco förlades guldlandet, "Eldorado", och under de
fåfänga forskningarna efter dess läge blefvo dessa
nejder någorlunda kända. Så voro redan femtio år
efter Columbus de stora konturerna af den nya världen
bekanta.

Äfven det arktiska N.-A. blef föremål för
upptäcktsresor, hvilka framkallades af sträfvandet
att här söka en genomfartsväg till Indien. Den
förste, som gjort sig ett namn under dessa resor,
var engelsmannen Martin Frobisher (1576–78). Hans
landsman John Davis nådde på sin sista resa (1587)
trakten af Upernivik på Grönland. Engelsmannen Henry
Hudson seglade i holländsk tjänst 1609 utefter N.-A:s
kust från 44° 58’ till 35° 41’ och gick därunder i
båt uppför den stora flod, som nu bär hans namn och
vid hvars mynning holländarna följande år grundade
staden Nya Amsterdam (nuv. New York). År 1610 trängde
han genom Hudson-sundet in i Hudson-viken. William
Baffin nådde på sin sista resa, 1615, genom Baffins
bay Lancaster-sundet, den verkliga "nordvästpassagen",
men hindrades af is att komma längre. Härmed upphörde
för två århundraden forskningarna i dessa trakter.

Under 1600- och större delen af 1700-talet stod i
det romanska Amerika forskningen nästan alldeles
stilla. Det enda företaget af någon större betydelse
var den expedition, som franska vetenskapsakademien
i slutet af 1736 afsände till Ecuador och Peru för
anställande af gradmätningar (se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free