Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika - Amerikanism, ord eller uttryckssätt, som är egendomligt för den i Förenta staterna skrifna och talade engelskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Afplattning), i det att dess medlemmar
återförde nya meddelanden om dessa trakters
naturförhållanden. Särskildt voro la Condamines
reseskildringar af stor vikt. Ännu mer banbrytande
blefvo Alex. v. Humboldts resor i Venezuela,
Ecuador, Peru och Mexico (1799–1804), hvilka
resor, företagna i sällskap med fransmannen Aimé
Bonpland, gåfvo uppslaget till de s. k. vetenskapliga
upptäcktsresorna. Af senare forskare i S.-A. må nämnas
prins Max af Wied (1815–17) samt Spix och Martius
(1817–20 i Brasilien), Tschudi (1838–42 och 1857–59
i Peru, Chile, La-Plata-länderna och Brasilien),
Smith och Low (1849–52 i Amasonbäckenet), Castelnau
(1843–47 i samma trakter), Charles Darwin (1833,
vid Patagoniens kuster), bröderna Schomburgk (1830–
44, i Guyana), M. Wagner (1857–59, i Nya Granada och
Panama), Philippi (1853–64, i de chilenska Anderna),
Page (1853–56, i La-Plata-staterna), Reis och Stübel
(1868–77, i nordvästra Anderna och annorstädes),
Crevaux (1876–82, i franska Guyana, Amazonas och
Venezuela), Karl von Steinen (på 1880-talet, i öfre
Xingu-området); hvarförutom en mängd naturforskare
och geografer från olika synpunkter genomforskat
olika delar af kontinenten.
N.-A:s inre blef under 1600-talet mer kändt särskildt
genom fransmännen, som från Canada framträngde
till de stora sjöarna. 1640 nådde jesuit-patern
Bréboeuf Niagara, och 1664 kom jesuiten Mesnard
till Öfre sjön. Från Michigan-sjön framträngde
pater Marquette 1673 till Mississippi, och år
1678 reste Rob. de la Salle utför hela denna flod
till dess mynning. Det vidsträckta område, som han
passerade, kallades Louisiana och togs i besittning
för Frankrike. Kolonisationen gick dock trögt; först
1717 anlades La nouvelle Orléans, och senare byggdes
en rad fästen utefter Mississippi. Den engelska
och holländska kolonisationen på den östra kusten
gjorde väl denna känd, men för upptäcktsresor
hade man ingen lust. Det var först finnen Per
Kalm (1748–51), som närmare skildrade området till
Alleghany-bergen. Efter honom följde Bertram (1751),
Burnaby (1759) och Hutchinson (1769). Men ännu vid
koloniernas skilsmässa från England var hela landet
väster om Mississippi alldeles okändt. Klippbergen
öfvergingos först af W. Clarke och M. Lewis (1804–06),
hvilka äfven upptäckte Missouris källor. Dessa berg
blefvo dock närmare kända först genom J. C. Freemont
(1842–44 och 1848–49). Mississippis källor upptäcktes
af H. Schoolcraft 1832 och Yellowstone-parken af
Washburne 1870. Stora förtjänster om Förenta staternas
genomforskande ha "Geological survey" och "Smithsonian
institution" inlagt.
Upptäckterna i det inre af nuv. brittiska N.-A. voro
under äldre tider en följd af Hudson-kompaniets
jägarexpeditioner. Detta kompani utrustade äfven
ibland verkliga upptäcktsexpeditioner. Så afsändes
1769 Sam. Hearne för att uppsöka en flod, från
hvars stränder indianerna hämtade koppar, och i juli
1771 nådde han denna, Coppermine-floden. 1789 drog
Alex. Mackenzie till samma trakter och upptäckte
därvid den flod, som bär hans namn. 1819 sände
engelska regeringen en landexpedition från Hudson
bay för att utforska norra kusten af N.-A. En af
dess medlemmar var sir John Franklin. Under fortsatta
resor lyckades denne och hans följeslagare kartlägga
en stor del af nordkusten (1820–27); hvad
som återstod kartlades 1837 af Dease och Simpson. 1834
upptäckte G. Back Stora Fiskfloden. På västkusten
gjorde Cook (1778), La Pérouse (1786) och Vancouver
(1791) kartläggningsarbeten. År 1818 började åter
forskningar i den arktiska arkipelagen, i det att
J. Ross och W. E. Parry beforo Baffins bay, och
den senare (1819) nådde genom Lancaster-, Barrow-
och Melville-sunden till den stora Melville-ön;
1822 upptäckte Lyon Hecla och Fury-sundet. 1829–33
företog J. Ross där vidsträckta segelfärder, under
hvilka hans brorson J. C. Ross 1831 upptäckte den
magnetiska nordpolen. Den ofvan nämnde Franklin begaf
sig 1845 ut att söka den nordvästra genomfarten,
men kom aldrig tillbaka. De många expeditioner,
som utrustades för att söka honom, spredo nytt ljus
öfver dessa trakters utseende. Viktigast är den,
som leddes af Mac Clure (1850–54), hvilken inträngde
genom Berings sund och framträngde till Melville-ön,
där hans skepp frös fast, men hvarifrån han af en
undsättningsexpedition fördes hem genom Lancaster
sund. Han var alltså den förste, liksom den ende,
som gjort hela nordvästpassagen. I trakterna norr
om Baffins bay kom Kane (1853) till 80° 20’ n. br.;
Hayes (1860) till Grinnelland (81° 35’), Hall (1871)
till Robeson-kanalen (82° 16’) och Lockwood (1883)
till 83° 24’. Sedan har Grönlands önatur uppvisats
af Peary (1901). Slutligen har Sverdrups expedition
(1898–1902) betydligt förbättrat kartbilden af
Ellesmeres land och angränsande områden. Men
om härigenom kusterna blifvit ganska väl kända,
finnas dock i det inre af det arktiska N.-A. stora
områden, som ännu äro ogenomforskade. Fynden af
guld i Alaska hafva dock gifvit detta land ökadt
intresse och medfört äfven vetenskapliga forskningar
(se Alaska); och öfver landet väster om Hudson bay
(det s. k. Barren grounds) ha bröderna Tyrrels resor
(1893–1900) spridt nya upplysningar.
Litteratur om Amerika: E. Réclus, "Nouvelle
géographie universelle", bd XVIII och XIX, Ratzel,
"Die vereinigten staaten von Nordamerika" (1878–80;
bd 2 i ny uppl. 1893), J. D. Whitney, "The united
states, physical geography" (1889), Gaffarel,
"Hist. de la découverte de l’A." (1892), Fiske,
"The discovery of A." (s. å.), Kretschmer, "Die
entdeckung Amerikas" (s. å.), Deckert, "Die neue welt"
(s. å.), Harrisse, "The discovery of North-A." (1893),
Hesse-Wartegg, "Nordamerika i våra dagar" (svensk
bearbetning, 2:a uppl. 1893), Keane, "Central and
South America" (1901) Church, "South America" (i
"Geogr. Journal", 1901), F. D. och A. J. Herbertson,
"Central and south America with the West-indies"
(1902), samt Sievers, "Süd- und mittel-Amerika"
(2:a uppl. 1903), och Deckert, "Nordamerika" (under
utg. 1903), båda med utförlig litteraturförteckning.
J. F. N.
Amerikanism, ord eller uttryckssätt, som är
egendomligt för den i Förenta staterna skrifna och
talade engelskan. Afvikelserna från det i England
gällande språkbruket bestå i uttalsolikheter
(särskildt böjelse för nasalering) och syntaktiska
förändringar samt äfven däri, att själfva ordförrådet
delvis är helt olika, på grund däraf att holländska,
franska, spanska, indianska och tyska ord upptagits,
hvarjämte naturligtvis en mängd ord ha annan betydelse
i Amerika än i England och nybildningar i rikt mått
egt rum på amerikansk botten. En sammanfattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
