Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amfibier, Amphibia, Groddjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Synnerligen kännetecknande för amfibierna är den
metamorfos de genomgå. Såsom nämndt, äro larverna
försedda med väl utvecklade gälar, och anordningen
af blodomloppet öfverensstämmer väsentligen med
fiskarnas; men larverna ega dock redan lungor, som
emellertid ännu ej funktionera. Vid metamorfosen
tillbakabildas gälarna, och lungorna träda i
verksamhet, hvilket åter medför stora ombildningar
af kärlsystemet. Men äfven i flera andra afseenden
afviker larven från det utvuxna djuret och närmar sig
fiskarna: hudens hornlager saknas; hudsinnesorgan
af liknande slag som hos fiskarna finnas; ögonlock
saknas; en fensöm finnes alltid o. s. v.
Amfibiernas klass omfattar följande grupper:
Underklass I Stegocephali, stegocefaler, uramfibier.
" II Lissamphibia, nakna amfibier.
Ordning I Gymnophiona (Apoda), maskamfibier.
" II Urodela, stjärtamfibier.
" III Anura, stjärtlösa amfibier.
Stegocephali, uramfibierna, bilda en stor grupp numera
fullkomligt utdöda amfibier, som lefde under kol-,
perm- och triastiden i Europa och norra Amerika. På
samma gång de närmast ansluta sig till maskamfibierna
och stjärtamfibierna bland nutidens ryggradsdjur
(de äro försedda med väl utbildad svans), äro flera
af dem helt visst nära besläktade med några utdöda
kräldjur. I allmänhet, är deras organisation lägre
än nutidens amfibier. I motsats till flertalet nu
lefvande hafva de huden vanligen utrustad med ett
hudskelett, bestående af fjäll eller benplåtar
antingen å såväl buk- som ryggsidan eller endast
å buksidan. Hufvudets skelett är sammansatt af ett
större antal benstycken än hos de moderna amfibierna;
mellan hjässbenen finnes ofta en öppning, bevisande
förekomsten af ett hjässöga (se Öga); antingen
finnas två nackledknappar, såsom hos nu lefvande,
eller inga. Ryggsträngen kvarstår ofta till stor del;
många hafva bikonkava kotor. Refbenen äro vanligen
längre än hos nutidens. Hos en del stegocefaler
har tändernas yta djupa, buktade veck, hvilka på
ett tvärsnitt af tanden visa buktade linjer; dylika
stegocefaler har man benämnt Labyrinthodontia. Medan
somliga äro blott några centimeter långa, uppnå andra
en högst betydlig storlek; sålunda har man af en form
funnit kranier, som äro 1 1/2 meter långa. De flesta
stegocefaler äro utrustade med fyra extremiteter,
väsentligen öfverensstämmande med stjärtamfibiernas;
andra däremot sakna fullständigt extremiteter, på
samma gång kroppen blifvit mycket lång (150 ryggkotor)
och ormlik.
Till skillnad från stegocefalerna sakna de moderna
amfibierna (Lissamphibia) på få undantag när hvarje
spår till hudskelett.
Gymnophiona, maskamfibierna (se Siphonops
pl. 1), utmärkas genom masklik kropp utan spår
till extremiteter, kort stjärt och genom hudens
egendomliga byggnad. Huden är nämligen delad i ett
stort antal bakom hvarandra liggande ringar, och i
hvar och en af dessa äro, betäckta af öfverhuden,
inlagrade dels körtlar, dels fjäll; hos en del arter
äro emellertid fjällen försvunna. Att dessa senare,
numera tillbakabildade genom hudkörtlarnas starka
utveckling, äro ett arf från stegocefal-liknande
former är mycket sannolikt. Munöppningen är liten och
belägen på nosens undre sida. Ögonen äro rudimentära,
mer eller mindre betäckta af huden; framom
dem finnas två gropar med hvar sin in- och utdragbara
tentakel. Kraniets byggnad är synnerligen fast;
detta står i sammanhang därmed, att djuret vid
ställflyttningen använder sitt hufvud till att gräfva
eller borra i jorden. Tänder finnas på käkarna och
i gommen. Kotorna äro bikonkava. Af lungorna är
[bildtext]
Fig. 2.
blott den högra fullt utbildad. De nu antydda
egenheterna i maskamfibiernas organisation stå i
intimaste samband med deras lefnadssätt. Liksom
våra daggmaskar föra de ett underjordiskt lif,
ofta i myr- eller termitstackar, och röra
sig långsamt krypande, genom, hudens liksom
peristaltiska rörelser. De lifnära sig af insekter
och maskar. De finnas i Amerikas, Asiens och Afrikas
ekvatorialländer. Omkr. 40 arter, af hvilka ingen
uppnår betydligare längd än 70 cm., äro kända, hvilka
man fördelat på 17 släkten. Utvecklingen af den i
södra Asien förekommande Ichthyophis glutinosa har nyligen blifvit
omsorgsfullt studerad af två schweiziska zoologer,
P. och F. Sarasin. De befruktade, mycken närings-gula
innehållande äggen läggas i en liten grop i fuktig
jord nära vatten, hvarefter moderdjuret ringlar sin
kropp omkring äggen (fig. 2 b). Fostret (fig. 2 c)
är i ägget försedt med långa gälar och med en fena å
svansen; å huden finnas många egendomliga sinnesorgan,
utmärkande för djuret under larvstadiet. När larven
lämnat ägget, äro gälarna försvunna, men gälspringorna
kvarstå; den uppsöker då vattnet, där den tillbringar
en längre tid, innan den som fullväxt beger sig upp
på land. En annan art, hos hvars foster iakttagits
spår till gälar äfven å underkäken, lefver under
iarvstadiet ej i vattnet.
Urodela, stjärtamfibierna, hafva en mer
eller mindre långsträckt, trind kropp, en lång stjärt
och vanligen två, merendels långt från hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
