- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
831-832

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amfibier, Amphibia, Groddjur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Central-Amerika och en i Siam. Besläktad med
Amblystoma (se d. o.) är en form (Onychodactylus
japonicus
), som skiljer sig från nästan alla andra
amfibier genom besittning af klor på tårna. Bland
familjens öfriga släkten kunna för öfrigt här omnämnas
endast några europeiska. Eldsalamandern, Salamandra
maculosa
(se pl. 1): undersätsig kroppsform; stjärten
trind och utan fensöm; längs bålens ryggsida finnas
fyra rader vårtlikt framträdande körtlar, ur hvilka
vid beröring eller tryck en hvit saft flyter ut;
4 tår på fram-, 5 på bakfötterna; färgen svart
med stora oregelbundna gula fläckar; längden ända
till 18 cm. Eldsalamandern iörekommer i Mellan- och
Syd-Europa, Algeriet och Mindre Asien. Den framföder
ett större antal (omkr. 30) lefvande ungar åt gången,
hvilka vid födelsen äro försedda med yttre gälar,
båda benparen och fensöm; de födas i vattnet, hvarest
man eljest aldrig anträffar eldsalamandern. Den i
Alperna förekommande, fullkomligt svarta och något
mindre alpsalamandern, S. atra, är närbesläktad med
den förra, men framföder på en gång endast två fullt
utbildade ungar, utan yttre gälar. Detta beror därpå,
att af de många äggen i moderdjurets äggledare blott
två utbildas till foster, medan alla de öfriga äggen
sammanflyta till en massa, hvilken tjänar de två
lyckligare lottade syskonen till näring. Härigenom är
villkoret gifvet för, att djuret inom moderkroppen
kan genomlöpa äfven de utvecklingsskeden,
som eldsalamanderns ungar tillryggalägga utanför
moderdjurets kropp. I äggledaren äro fostren försedda
med mycket stora yttre gälar, hvilka omgifva en stor
del af fostret och tjäna till att uppsuga näringen,
men som nämndt försvinna före födelsen. Detta
egendomliga utvecklingssätt förklaras genom det
oafvisliga antagandet, att alpsalamandern liksom dess
nära släkting eldsalamandern ursprungligen afsatt
sina ungar i vattnet, men sedan den blifvit bergsbo
och sålunda ej längre med säkerhet kunnat påräkna
att för detta ändamål anträffa vatten, hafva ungarna
i moderlifvet måst uppnå en sådan högre utbildning,
att de äro skickade för lifvet på det torra. Detta
har tydligen ej kunnat ske på annat sätt, än att
mängden af afkomman uppoffrades för att ett par
måtte uppnå den erforderliga utbildningen. – De i
Skandinavien förekommande stjärtamfibierna tillhöra
vattenödlesläktet, Triton (se pl. 1). De skilja sig
från föregående genom sin smärta kroppsform, sin från
sidorna hoptryckta stjärt samt en skiljaktig anordning
af gommens tänder. Hannen hos en del arter är under
fortplantningstiden utrustad med en fenlik kam på
ryggen och stjärten, hvilken kam väl ej enbart är ett
simredskap och en prydnad, utan ock ett känselorgan,
samt bakfötterna kantade med hinna. Omkr. 18 arter
äro kända från Europa, Norra Asien och (två) från
Nord-Amerika. Vattenödlorna tillbringa större delen
af året i vattendrag, hvilka de flesta endast om
hösten lämna för att uppsöka vinterkvarter under
stenar, i ruttna trädstammar, i hål vid strandbrädden
o. s. v. Tidigt på våren inträffar lektiden; äggen
läggas, ett och ett, i vattnet, där de fastklibbas
vid någon växt. Vattenödlorna lefva af små insekter,
blötdjur, grodrom m. m. Liksom flertalet amfibier äro
de mycket seglifvade. Hudens yttre hornlager ömsas
periodiskt; den aflagda huden är helt enkelt ut-
och invänd, men ingenstädes söndersliten, med hål
för mun och ögon; vanligen
förtäres denna hud omedelbart af dess egare. I Sverige
förekomma följande två arter. Större vattenödlan,
T. cristatus, är ofvan grönsvart, med mer eller
mindre tydliga mörkare fläckar; under pomeransfärgad
och svartfläckig. Huden är kornig. Gommens tandrader
äro parallella. Längden är 12–16 cm. Denna art är
allmän öfver hela landet. Mindre vattenödlan (se
pl. 1), T. tæniatus (punctatus), skiljer sig från
den föregående företrädesvis därigenom, att huden är
slät och gommens tandrader divergera bakåt samt genom
mindre storlek (6–8 cm.). Den förekommer allmänt i
södra och mellersta Sverige, sparsammare i norra.

De stjärtlösa amfibierna l. groddjuren i trängre
bemärkelse (Anura l. Batrachia) utgöra den högsta,
mest specialiserade typen och på samma gång de
mest fulländade landdjur af amfibietyp. Detta
framgår af deras organisation. De hafva kort,
bred kropp utan yttre stjärt, fyra alltid väl
utvecklade fötter, af hvilka de bakre äro längre
och göra tjänst som hoppfötter. Det breda,
platta hufvudet öfvergår utan särskild hals i
bålen, är försedt med vid munöppning och stora,
utstående, men indragbara ögon och väl utvecklade
ögonlock, af hvilka det undre är genomskinligt. I
sammanhang med kroppsformen äro ryggkotorna få
(8–9), hvartill kommer det dolkformiga stjärtbenet,
uppkommet genom sammanväxning af flera stjärtkotor (se
nedan). Flertalet ryggkotor bära starka tvärutskott;
de å de senare fästa refbenen äro förkrympta; ofta
saknas de fullständigt. Skuldergördeln är mycket
fullständigare utbildad än hos stjärtamfibierna; också
ett nyckelben finnes. Bäckenet har en från andra
ryggradsdjur mycket afvikande gestalt: höftbenet
är mycket förlängdt och smalt, hvaremot sitt- och
blygdben ombildats till en lodrät skifva. Strål- och
armbågsben liksom vad- och skenben äro fullständigt
sammanväxta till ett stycke. Förutom de fyra utbildade
tårna å främre extremiteten finnes ett rudiment till
en femte, hvarigenom de stjärtlösa amfibierna skilja
sig från de öfriga. Å vristen äro (i sammanhang
med hoppförmågan) de två första benen starkt
förlängda; å bakfoten finnes en ofullständig sjätte
tå. Förbeningen af skelettet är fullständigare än hos
stjärtamfibierna. Endast hos ett fåtal finnas tänder i
mellan-, öfver- och underkäken och å gommen; vanligen
saknas de i underkäken, stundom ock i mellan- och
öfverkäken; någon gång saknas tänder fullständigt.

Af intresse är de stjärtlösa amfibiernas
individuella utveckling (fig. 3) ej minst därför,
att under densamma stadier genomlöpas, på hvilka
stjärtamfibierna blifvit stående. Ur ägget framgår
en larv af tämligen jämtjock kroppsform. Bakom
munöppningen uppträda hudveck, innehållande stora
sammansatta körtlar, ur hvilka hos några grodor framgå
sugskifvor, genom hvilka larven förmår fasthålla sig
vid växter o. d. Medan kroppen blir mera långsträckt
(fig. 3 d) och en tydlig stjärt utbildat sig,
uppträda liksom hos de lägre amfibierna tre yttre
gälar å hvardera sidan. Efter några dygn växa stora
gällock öfver dessa gälar, som tillbakabildas, medan
samtidigt å alla gälbågar inre gälar utvecklas;
dessa ligga i en genom gällocket täckt hålighet, som
vanligen blott genom en öppning står i förbindelse
med yttervärlden (fig. 3 c). Samtidigt förändras
kroppsformen: hufvud och bål bilda nästan klotrund
del, hvilken är skarpt afsatt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 16:51:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfba/0476.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free