- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
835-836

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amfibier, Amphibia, Groddjur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

II. Baktårna nästan utan simhud. Ofvan olivgrön
med ett gult streck längs ryggens midtlinje,
under hvit med mörka fläckar. Längd 7 cm.

3. Stinkpaddan, B. calamita
(se pl. 2).

Alla äro till sitt lefnadssätt nattliga och träffas om
dagen endast undantagsvis utanför sina kryphål. I sina
rörelser äro de långsamma och otympliga; på grund af
bakbenens korthet hoppa de endast med svårighet, men
springa ofta rätt snabbt; de simma dåligt. Deras föda
utgöres af åtskilliga för människan skadliga djur:
maskar, snäckor, insekter och smärre ryggradsdjur. Som
de behöfva stor mängd näring, blifva de nyttiga genom
att utrota dessa djur. Likväl hafva de i alla tider
varit utsatta för ifrig förföljelse från människans
sida till följd af dennas okunnighet och afsky för
paddornas föga tilltalande yttre egenskaper. Om
hösten gömma de sig i något hål eller gräfva ned
sig i marken för att öfvervintra. Äggen läggas i
strängar, och vid parningen fattar hannen sin hona
om bröstet, hvarvid han sätter sina framfötter i
hennes axelhålor. Vanliga paddan förekommer allmänt
i södra och mellersta Sverige, sparsammare längre
åt norr och för resten i större delen af Europa
samt i mellersta Asien och norra Afrika. Den vistas
företrädesvis på fuktiga och skuggiga ställen, där
den lätt kan dölja sig. Parningen sker i Sverige i
april eller början af maj. Hannen, som är mindre än
honan, låter under fortplantningstiden höra ett läte,
mindre sorlande än grodans. Larverna äro jämförda med
grodornas små; utvecklingen försiggår mycket långsamt,
och djuret blir ej fortplantningsskickligt förrän
i sitt femte år. Man har påstått, att den vanliga
paddan, då den tömmer sin urinblåsa, utsvettas en
giftig vätska, som i ladugårdar orsakar sjukdom
hos nötkreatur o. s. v. Detta är dock lika osant
som den uppgiften, att den, inmurad i byggnader
o. d., utan tillgång på föda, skulle kunna uthärda
under årtionden. Grönfläckiga paddan förekommer i
Europa (utom Spanien, Frankrike och Storbritannien)
samt mellersta Asien. Den är allmän i sydligaste
Sverige och Bohus län. Den eger rätt stor förmåga
af färgförändring samt hoppar bättre än vanliga
paddan. Stinkpaddan har ungefär samma allmänna
utbredning som vanliga paddan; hos oss finnes den
dock endast i Skåne och Halland. Den uppehåller sig
med förkärlek i sandiga trakter. Den hoppar aldrig
som andra paddor, utan springer på alla fyra och detta
nästan lika snabbt som en råtta; äfven eger den större
klätterförmåga än de andra paddorna. Då den oroas,
gifver den ifrån sig en vidrig stank, som lär kunna
förorsaka hufvudvärk och kräkning. Till detta släkte
hör likaledes en af de största bland alla nu lefvande
stjärtlösa amfibier, näml. agan, B. marinus, som blir
omkr. 16 cm. lång och är hemma i mellersta och södra
Amerika. Denna art låter höra ett mycket starkt läte.

Hos fam. Hylidæ, löfgrodorna, äro käkar (utom
underkäken) och gom tandbärande; refben saknas;
trumhinnan är tydlig; bakbenen betydligt längre än
frambenen; tårna försedda med runda häftskifvor och
hos flera arter förenade genom simhud. Häftskifvorna
sätta dessa groddjur i stånd att fasthålla sig på
glatta ytor; och detta sker ej, som tidigare antagits,
därigenom att ett lufttomt rum åstadkommes, utan
därigenom, att ett tunt vätskelager
bildas. Äfven de små vårtor, som finnas å
kroppens buksida, bidraga genom den vätska, de
afsöndra, att fästa djuret vid blad, trädstammar
m. m., då det trycker sig mot dessa. Alla löfgrodor
hafva en mer eller mindre stark röst, som förstärkes
genom en eller ett par strupsäckar. Familjen,
som räknar omkr. 150 arter, är kosmopolitisk,
förekommer dock ej i Afrika, men till största
mängden i Amerika. Med undantag af parningstiden,
som lockar äfven flertalet löfgrodor ned i vattnet,
och vintern, som tvingar dem att söka sin tillflykt
i gyttja, under stenar, under trädens bark och andra
för köld eller uttorkande värme mera otillgängliga
ställen, tillbringa de sitt lif i träden, där de jaga
insekter. Så olikartad deras färg än är, så liknar
den löfvens, på hvilka de bo; den afpassar sig troget
efter sin omgifning, enär sannolikt alla arter ega
förmågan att förändra kroppsfärgen t. o. m. i vida
högre grad än den beryktade kameleonten. – I Europa
företrädes denna familj af en art, vanliga löfgrodan,
Hyla viridis; i Sverige finnes den endast i södra
och östra Skåne. Den är ofvan gräsgrön med ett svart,
ofta gulkantadt streck på sidorna, under hvit. Hannen
har brun strupe, som kan blåsas upp till en stor boll;
kroppslängden stiger till 4 cm. I anseende till det
egendomliga lefnadssättet i trädens kronor får man
sällan se denna groda. Den hoppar med stor skicklighet
från blad till blad. Under parningstiden, som i
Sverige infaller i april eller början af maj, skriker
den fullvuxne hannen flitigt, men äfven under sommaren
låter han höra sitt klingande läte. I fångenskap
kan löfgrodan uthärda flera år. – Inom denna familj
finnas flera exempel på en från det vanliga och
ursprungliga förhållandet afvikande yngelvård. Hos
den sydamerikanska Hyla goeldii komma äggen att ligga
på moderdjurets rygg, å ryggens sidor fasthållna
genom ett hudveck. En vidare utveckling af detta
förhållande anträffa vi hos en annan sydamerikansk
form, punggrodan, Nototrema marsupiatum; här har
på honans rygg utbildats en bakåt mynnande ficklik
hudsäck, i hvilken äggen undergå åtminstone en del
af sin förvandling. Hos andra arter fästas äggen
på trädens blad. En löfgrodorna närstående form,
antillgrodan, Hylodes martinicensis, hvars hem är
några af de västindiska öarna, parar sig ej i vatten,
utan på land, och äggen läggas på blad. I äggen,
som äro jämförelsevis stora, utveckla sig djuren
fullständigt, utan att där bildas vare sig gälar
eller gälspringor; däremot är fostret försedt med
en stor, med rikliga blodkärl utrustad stjärt, som
torde tjänstgöra som andedräktsorgan under vistelsen
inom ägget. Efter 21 dygn är äggulan förtärd, och
djuret framkommer ur ägget som nästan fullbildad
groda. Här föreligger således ett exempel på en
förkortad utveckling, utgörande en afpassning till
lifvet på land.

Fam. Ranidæ, egentliga grodor, utmärka sig
därigenom, att skuldergördelns undre delar ej
öfverlagra hvarandra (såsom hos flertalet af de
föregående), utan stöta tillsammans med sina kanter
å buksidan; att korsbenskotornas tvärutskott äro
cylindriska samt mellan- och öfverkäken äfvensom
gommen bära tänder. Öfver 270 arter äro kända. De
äro kosmopolitiska, saknas dock i Australien, och i
Syd-Amerika förekomma endast några få arter. Rana,
grodsläktet, det enda i Europa förekommande släktet,
har en glatt, endast delvis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 16:51:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfba/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free