Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ammonit, Faviers sprängämne - Ammoniter l. Ammonshorn, paleont., en stor, utdöd underordning af de fyrgälade hufvudfotingarna - Ammoniter l. Ammons barn, en folkstam - Ammonium, kem. Se Ammoniak - Ammonium l. Amons-oasen, nu Siuah, en oas i Libyska öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blandadt med ammoniumnitrat, stundom äfven med
natriumnitrat.
E. S-M.
Ammoniter l. Ammonshorn, paleont., en stor,
numera utdöd underordning af de fyrgälade
hufvudfotingarna, besläktad med den ännu
lefvande gruppen Nautiloidea. Angående djurens inre
organisation är intet kändt; endast skalbildningarna,
som omslöto de mjuka delarna, äro bevarade. Dessa skal
voro hos de egentliga ammoniterna inrullade i plan
spiral, ornerade med ribbor och knölar samt afdelade
i kamrar genom veckade eller krusade tvärväggar (se
helsidesplanschen). Den linje, i hvilken tvärväggarna
sammanväxt med skalväggen, benämnes suturlinje,
och de mot skalmynningen gående bukterna af denna
kallas sadlar, de bakåt gående lober. Redan
embryonalkammaren, blås- eller äggformad, är vanligen
spiralböjd. Djurets bakre kroppsbetäckning var fäst
i en punkt vid embryonalkammarens bakre vägg. Vid
tillväxten flyttade sig djuret ett stycke ut i skalet,
den bakre kroppsbetäckningen utdrogs till en tunn
sträng, s. k. sifon, och bakre mantelytan afsatte en
skiljevägg bakom djuret; ny flyttning, ny förlängning
af sifonen, ny tvärvägg o. s. v., hvarigenom skalet
kom att bildas af en yttre s. k. boningskammare
(fig. 1 A) och flere inre afdelningar, luftkamrar,
genomdragna af sifonerna (fig. 1 a); kring sifonen
afsattes ett sifonalrör af samma sammansättning som
skalet. Aptychus (fig. 4), som enligt mångas antagande
tjänade att tillsluta skalmynningen, utgöres af ett
enhetligt eller af två symmetriska halfvor byggdt
kalk- eller hornskal. – Ammoniterna bilda utmärkta
ledfossil: starkt föränderliga, öfvergingo arterna
efter en kort tid till arter af annat utseende;
samma art förekommer i horisontalt vidt skilda
bildningar. Detta sistnämnda beror enl. J. Walther
därpå att skalet, efter djurets död befriadt från
detta, en tid fördes omkring af strömmar och vågor
som plankton och sjönk till botten först då det efter
någon yttre skada började fyllas med vatten. De äldsta
hittills kända ammoniterna förekomma i öfversta
siluren, de yngsta i öfre kritan.
En indelning af ammoniterna måste utan kännedom
om de mjuka delarnas byggnad bli mer eller mindre
konstlad. Förut särskildes såsom släkten Goniatites
och Clymenia (fig.3), med sadlar och lober utan
inbuktningar, från Ceratites (fig. 2), med loberna
tandade, och från äkta ammoniter, med både sadlar och
lober tandade eller förgrenade (fig. 4). Goniatites
ansågs tillhöra devon, Ceratites trias och Ammonites
Alpernas trias samt Jura- och kritsystemen. Sedermera
har man funnit, att t. ex. vissa jura-ammoniter ej
hunno utvecklas högre än till en Ceratites eller
Goniatites, hvadan dessa "släkten" snarast böra
uppfattas såsom utvecklingsstadier. Mot slutet
af krittiden tar utvecklingen en ny riktning;
då uppträda nämligen ammonitiska biformer
med mer eller mindre fullständigt upprullad
spiral (Crioceras, Scaphites, Ancyloceras,
Hamites, Baculites) eller med korkskruf-spiral
(Turrilites). – I Sverige förekomma ammoniter såväl
i lias (Skånes stenkolsförande formation) som i senon
(den största är A. Stobæi L. ur Köpingesandstenen);
däremot gå de ej upp i Skånes yngre krita (danien).
A. HNG.
Ammoniter l. Ammons barn, en folkstam, som
troddes härstamma från Ben Ammi, en son af
Lot och dennes yngsta dotter, till en början
beboende landet mellan floderna Arnon och Jabbok
ända till Jordan, hvarifrån de dock af amoriterna
undanträngdes öster ut. Lågo sedermera i ständiga
fejder med sina grannar israeliterna, af hvilka
de ofta besegrades, i synnerhet under Jefta,
Saul och David. Vid rikets delning tillföllo de
nordriket, men gjorde sig snart fria, så att de
under den följande tiden ofta kunde oroa särskildt
Juda rike. Ännu i 2:a årh. e. Kr. nämnas de såsom
talrika af Justinus Martyren, med det 3:e försvunno
de och uppgå i "araberna". Deras gud, Milkom,
sammanhänger med Mélek, Malik, Molok. Hufvudstad:
Rabba, senare Filadelfia, hörande till Dekapolis.
E. S-E.
Ammonium, kem. Se Ammoniak.
Ammonium l. Amons-oasen (bättre än Ammons-oasen),
nu Siuah, en oas i Libyska öknen, tolf dagsresor
v. om Memfis. Fordom berömdt genom Amons tempel och
orakel samt genom Kambyses’, Alexander den stores
och Catos tåg dit. Oasen har en areal af omkr. 15
kvkm. och ligger 25–30 m. lägre än Medelhafvet. Dess
folkmängd är 3–4,000 inv. Den har många källor med
sött vatten, af hvilka mer än 30 äro varma, men
äfven några med salthaltigt vatten. De viktigaste
orterna äro Agermi och Garah. Fornlämningarna
äro icke många. De viktigaste finnas vid Agermi,
där Amons helgedom sannolikt är att söka och där
en del ruiner finnas, som synas härstamma från
ptolemaiernas tid. Men de hieroglyfiska inskrifter,
som finnas, äro mycket ofullständigt kända. Det är
antagligt, att oasen blifvit besatt af egypterna
under 18:e l. 19:e dynastiens tid och att de där
grundat en helgedom för Amon. Senare (omkr. år 700
f. Kr.) anlades Amons orakel. Då grekerna ungefär vid
samma tid anlade kolonier i Kyrenaika, kommo de snart
i beröring med detta orakel, som på detta sätt blef
kändt af grekerna. Oasen var oberoende, då den först
besöktes af europeerna (Browne 1792, Hornemann 1798
och Cailliaud 1819), men 1820 besattes den af Muhammed
Ali. Senare har A. besökts af I. Hamilton 1853, af
G. Rohlfs 1869 och 1874, sista gången tillsammans
med Jordan, Zittel och Ascherson, samt slutligen af
Bricchetti-Robecchi 1886, hvilken i "Viaggio nell’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
