- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
907-908

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Analysator ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och alla människor lika i både ställning och
lefnadsvillkor, så att en hvar eger eller tillegnar
sig endast så mycket, som han kan personligen bruka,
då skall allenast den naturliga nödvändigheten fritt
knyta individ till individ och grupp till grupp,
samarbete och samlif skola frivilligt regleras
alltefter lust och behof, jorden blir ett paradis,
där brott och nöd icke längre förekomma, hvarje
människa skall själfmant arbeta med sina händer ett
fåtal timmar om dagen och för öfrigt kunna egna sig åt
sina förmögenheters uppodling, åt vetenskap och konst
samt förädlande lyxbehofs tillfredsställande. Ett
förhållande af broderskärlek skall blifva rådande
mellan människorna, sedan de icke längre stå till
hvarandra i förhållande af herre och tjänare, det
"ömsesidiga biståndets" instinkt skall alltmera
utbildas och i st. f. "kampen för tillvaron" bilda
samhällets grundval, rättfärdighetskänslan skall ensam
förmå att upprätthålla ordning och förnöjsamhet, och
personligheten skall få ett vida friare och fullare
uttryck än hittills i forskningens, konstens och
arbetets idrotter, i nöjen och förströelser, liksom i
alla individens lefnadsförhållanden. Sådant ter sig
den kommunistiska anarkismens framtidsperspektiv,
och så har det under de senare åren framställts
i synnerhet af dess förnämste förkunnare, furst
Kropotkin. Å andra sidan har anarkismen gjort sig
hufvudsakligen känd och hemskt beryktad för en mängd
ogärningar, mest dynamitattentat, genom hvilka dess
bekännare med vild hänsynslöshet och förakt för
oskyldiga människors lif sökt att injaga skräck hos
det bestående samhället och dettas maktutöfvare.

Anarkistiska syftningar ha i äldre tidsskeden
dunkelt framskymtat bl. a. hos mystiska sekter under
medeltiden och i någon mån tagit praktisk form i
sådana uppror som allmogens i England under Wat Tyler
1381 och vederdöparnas i Tyskland på 1530-talet. Men
egentligen är anarkismen en ättelägg af de oklara
idéer om naturtillståndets förträfflighet och
lättheten att på revolutionär väg omskapa samhället
efter abstrakta principer, som under 1700-talet
framburos af J. J. Rousseau m. fl. och i handling
omsattes under franska revolutionen. En teoretisk
yttring af anarkistisk syftning framträdde 1793 i
William Godwins skrift "Enquiry concerning political
justice", som yrkade, att all regeringsmakt, såsom
orättmätig och stridande mot förnuftet, borde
såvidt möjligt aflägsnas. Anarkismens egentliga
historia börjar dock först med P. J. Proudhon, som i
skriften "Qu’est-ce que la propriété?" (1840) sökte
uppvisa hurusom arbetsgifvaren i kraft af kapitalets
öfvermakt undanhölle arbetaren en del af värdebeloppet
för hans arbetsprestation och därigenom blefve
en tjuf ("la propriété c’est le vol"). Då hvarje
hittillsvarande social organisation endast har tjänat
till att upprätthålla och befästa detta orättfärdiga
tillstånd, bör enligt Proudhon all samhällelig öfver-
och underordning undanrödjas och egendomen afskaffas,
hvarefter individen kan handla alldeles efter eget
skön och vara förvissad om en lön fullt motsvarande
hans frivilliga arbetsprestationer. I sin skrift
"Idée générale de la revolution au XIX:e siècle"
(1851) lämnar Proudhon en utförlig framställning
af sitt åtrådda samhällstillstånd. På det fria
fördragets grundval skola associationer bildas
för yrkesproduktion, sammanhållna af människans
inneboende känsla för hvad som är rättvist. Proudhons
anarkistiska läror blefvo en tid utan inflytande
på folkets breda lager i Frankrike, i synnerhet
som Proudhon själf senare vardt moderat och
förklarade anarkismen för ett ideal, som aldrig
kan förverkligas. Betydligare inflytande utöfvade
hans nämnda läror under 1840-talet i Tyskland.
Där förkunnade vänsterhegelianen Kaspar Schmidt
(pseud. Max Stirner) i "Der einzige und sein
eigenthum" (1845; ny uppl. 1882) den mest brutalt
ytterliga individualism och upprättade det egoistiska
jagets suveränitet på spillrorna af hvarje gudomlig
och mänsklig myndighet. Den anarkistiska skolan har
sedermera gjort hans lära till sin, men Stirners
samtid uppmärksammade honom föga. Åtskilliga
tyska agitatorers uppviglingsförsök vid denna
tid kväfdes snart. Först i början af 1860-talet,
då arbetarerörelsen blef lifaktig och antog en
internationell karaktär, fick anarkismen en gynnsam
jordmån. Den inträdde i en ny fas genom ryssen
M. Bakunin (se d. o.), som skickligt gjorde bruk af
Proudhons läror för sin agitatoriska verksamhet. Hans
kommunistiska teorier funno genklang både i västra
Europa och i Ryssland, hvarest nihilisterna sökte
göra sig dem till godo för sina hemliga anslag
(se Nihilism). Hans utskickade i Ryssland, Sergej
Netsjajev (1869), förklarade hvarje medel berättigadt,
äfven mord och attentat, hvilkas enda syfte vore
att "gifva anarkismens idé näring". Han uppställde
densammas nya grundsats, "handlingens propaganda",
hvilken ju ingalunda sammanhänger med anarkismens
själfva väsende. Om försöken att åvägabringa en
sammansmältning mellan Bakunins anhängare och det
af K. Marx ledda socialistiska partiet samt om den
söndring dem emellan, som utbröt 1872, se art.
Internationalen. Af Paris-kommunens hemska välde i
mars–maj 1871 hafva anarkister såväl som socialister
gjort sig en ära. Efter Bakunins död (1876) afstannade
den anarkistiska rörelsen för några år. I Tyskland
var Hödels attentat mot kejsar Vilhelm I (1878) en
yttring af den handlingens propaganda, som från den
fransk-schweiziska revolutionshärden, det af Bakunin
1873 stiftade Jura-förbundet, predikades. Först med
tysken Johann Most (f. 1846), hvilken såsom alltför
radikal blifvit utstött ur det socialdemokratiska
partiet, uppstod åter en anarkistisk agitator med
förmåga att verka på massorna. I sin lidelsefullt
och i bullersam, skräflande ton skrifna tidning
"Die freiheit" (utg. i London 1878–81, i New York
1886–97 och därefter i Buffalo) predikade han öppet
rånmord och attentat. För dessas åvägabringande
borde list, skrymteri, bedrägeri och stöld förena
sig med dolk och gift. Most skulle vilja i Tyskland
undanrödja en tjugondedel af befolkningen. Den
österrikiske anarkisten Peukert förklarar sig icke
nöjd, förr än han får höra tjutet och tandagnisslan
från tiotusen borgerliga familjer för en enda tår,
som utgjutits i en arbetarefamilj. Ett anslag, som,
om det lyckats, skulle haft oberäkneliga följder,
var de tyske anarkisternas plan att vid aftäckandet
af Niederwalds-monumentet 1883 spränga i luften
kejsar Vilhelm I jämte öfriga församlade furstar och
statsmän. Det socialdemokratiska partiet i Tyskland
tillbakavisade anarkismen, ehuru de "oafhängige"
socialisternas grupp, som vid mötet i Erfurt 1891
bröt sig ut ur partiet, förklarade sig i det hela
identisk med densamma. I Österrike vardt en stor del
af arbetarna snabbt vunnen för Mosts anarkism, som
där bar frukt i flera blodiga attentat under början
af 1880-talet; men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free