Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anastrof, retorisk figur - Anatas, miner., ett af titansyra bestående mineral - Anatem, vigdt åt undergång och tillintetgörelse - Anatidæ, andfamiljen. Se Andfåglar - Anatinæ, zool. Se Andfåglar - Anatolien (turk. Anadoly, "österlandet"), ett namn på Mindre Asien - Anatolier, invånare i Anatolien - Anatom, mera sällan Anatomiker, person, som har anatomien till yrke - Anatomi, vetenskapen om de organiska kropparnas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styres,t.ex. jorden kring i st. f. kring
jorden. Anastrof kallas stundom äfven den ordfigur,
som uppstår, då af två på hvarandra följande satser
den förra slutar och den senare börjar med samma
ord. I grekiska grammatiken begagnas uttrycket
anastrofe äfven om accentens tillbakaflyttande från
den stafvelse, på hvilken den egentligen skulle falla.
A. M. A.
Anatas (grek. anatasis, utsträckning), miner.,
ett sällsynt, liksom rutil och brookit af titansyra
bestående mineral, som kristalliserar i spetsiga
pyramider efter kvadratiska systemet. Förekommer
i Schweizer-alperna och Brasilien samt,
mycket sällsynt, vid Tjodala i Jämtland.
A. HNG.
Anatem (grek. anathema, af anatithenai,
uppställa; uppställa som helgeskänk i ett tempel;
utesluta, aflägsna), eg. uppställande, helgande;
sedermera det helgade, tempelgåfva; därefter
allt det, hvilket, liksom ett försoningsoffer
till blidkande af Guds vrede, var vigdt åt
undergång och tillintetgörelse. Ur denna
betydelse utvecklade sig bruket af ordet anatema
såsom en bannlysnings- eller förbannelseformel
(anathema esto, "förbannad vare han"), hvarefter
ordet slutligen blef liktydigt med bannlysning,
uteslutning ur kyrkan och församlingens gemenskap.
(J. HDR.)
Anatidæ, andfamiljen. Se Andfåglar.
Anatinæ, zool. Se Andfåglar.
Anatolien (turk. Anadoly, "österlandet"), ett
namn på Mindre Asien, särskildt dess västra del;
stundom äfven på Mindre Asien, Armenien och Kurdistan
tillsammans. Jfr Asien och Mindre Asien.
Anatolier, invånare i Anatolien.
Anatom, mera sällan Anatomiker, person, som har
anatomien till yrke. Se Anatomi.
Anatomi (grek. anatome, af anatemnein, sönderskära),
egentl. "uppskärning", "sönderskärning", är namnet
på vetenskapen om de organiska kropparnas byggnad,
hvilken vetenskap, då namnet uppkom, hufvudsakligen
var inskränkt till en undersökning medelst
sönderskärning. Då organiska kroppar kunna vara dels
växter, dels djur, skiljer man mellan växtanatomi
(fytotomi) och djuranatomi (zootomi), den senare
äfven kallad jämförande (komparativ) anatomi,
enär den jämför en mängd olika varelsers byggnad. Med
dessa särskilda namn antydes, att ordet anatomi, då
det användes ensamt, vanligen betecknar människans
anatomi, ehuru denna har sitt eget namn, antropotomi.
Människo-anatomien framställes på flerfaldigt
sätt och för olika ändamål, hvarför man ock finner
många olika benämningar på densamma. Till en början
skiljer man mellan normal och patologisk anatomi,
af hvilka den förra afhandlar kroppens byggnad och
dess delars beskaffenhet under friskt, den senare
under sjukt tillstånd. Inom den normala anatomien har
man åter praktisk anatomi, omfattande metoderna för
undersökningen, anatomisk teknik, samt teoretisk eller
beskrifvande (deskriptiv) anatomi, hvilken skildrar
de genom en sådan undersökning vunna anatomiska
fakta. Den teoretiska kallas äfven systematisk, då
den beskrifver kroppen efter dess system, efter dess
skilda, samverkande eller likartade delar (ben, band,
muskler, ådror, nerver, inälfvor), eller speciell,
då den behandlar de särskilda organen. Allmän
anatomi kallade man, i motsats därtill,
förr den anatomi, som beskrifver de olika väfnaderna,
de sammansättande byggnadsdelarna, utan afseende
på den speciella organskildringen; detta slags
anatomi kallas numera riktigare mikroskopisk anatomi
l. histologi ("väfnadslära"), emedan den omfattar
läran om kroppens endast medelst mikroskopet
förnimbara sammansättning (till skillnad från den
makroskopiska anatomien). Äfven histologien kan i
sin ordning vara normal och patologisk, teoretisk
och praktisk. Topografisk kallas den anatomi, som
beskrifver kroppen efter regioner, större och mindre,
ofta godtyckligt begränsade delar och nejder. Kirurgisk
och medicinsk anatomi omfattar användningen af alla
anatomiens data för kirurgi och medicin. Plastisk
anatomi kallas anatomien, framställd med särskildt
afseende på konstnärsbehof. – Då människo- och
djurkroppen såväl till väfnadernas som organens
och delarnas form och beskaffenhet undergår stora
förändringar under sin utveckling från den första
uppkomsten till den fulla utväxten, måste för en
fullständig uppfattning af dess förhållanden under
det sistnämnda skedet – föremålet för den normala
anatomien – äfven i densamma ingå utvecklingshistoria
(ungefär motsv. embryologi). Till följd af den
äfven inom anatomien allt strängare genomförda
arbetsfördelningen, af inveckladt arbetssätt och af de
hopade vetenskapliga detaljerna kräfva numera dessa
olika anatomiska discipliner vid universiteten sina
särskilda representanter, hvilka de äfven flerestädes
fått.
För att kunna fruktbringande studeras fordrar
människo-anatomien understöd af och samband med
andra vetenskaper, såväl med zoologi och botanik,
med kemi och fysik som med de densamma närbesläktade
fysiologi, medicin och kirurgi. För de tre sistnämnda
vetenskaperna kan anatomien anses som grundläggande,
hvarför den ock i läkarekursen bör studeras före
dem. – Därjämte kräfver den ganska betydande
materiella hjälpmedel. Dit höra t. ex. lämpliga
lokaler, anatomisalar och öfriga arbetsrum;
nödiga instrument för utförande af de anatomiska
undersökningarna, till hvilka bl. a. höra dissektioner
eller öfningar att framställa preparat, d. v. s. delar
af döda kroppar, så tillredda, att de naturligt
och ofördunkladt af bisaker visa de förhållanden
man afsett med preparationen. Sådana preparat,
på många olika sätt förvarade och uppställda, bilda
anatomiska museer. Vidare tarfvas instrument och annan
materiel för injektioner eller insprutning i kärl och
väfnader antingen af vätskor, hvilka hafva egenskapen
att mot förruttnelse bevara undersökningsmaterialet
(konserveringsvätska), eller af färgade vätskor eller
massor för att göra kärlens lopp tydligt. Sist må
nämnas det förnämsta och viktigaste: god" tillgång på
undersökningsmaterial; ty endast genom undersökning af
naturföremålen själfva och eget arbete därvid varder
det anatomiska vetandet lefvande. Ingen skriftlig
skildring, inga preparat, taflor eller efterbildningar
kunna ersätta naturåskådningen (autopsien).
Det är icke kändt, när anatomien började drifvas såsom
vetenskap; men man har sig bekant att Aristoteles
(omkr. 380–332 f. Kr.) ifrigt studerade denna del
af naturvetenskaperna. Det berättas äfven, att
anatomien omkr. år 300 f. Kr. lifligt blomstrade
i Alexandria. Denna blomstringstid var dock
sannolikt ganska kort, ty då Galenus (131–200
e. Kr.) författade sina skrifter, var denna vetenskap
på förfall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
