- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
915-916

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anastasij ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och särskildt var studiet af människans anatomi
alldeles försummadt. Så fortfor förhållandet, med
ytterst få ljusglimtar, under hela medeltiden till slutet
af 15:e och början af 16:e årh. Människo-anatomien
grundlades då af Vesalius (1514–64) och
utvecklades af åtskilliga andra grundliga forskare. De
stora framstegen inom denna vetenskap och inom den
intill senare tid med den sammanhängande
fysiologien betecknas af följande hufvudsakliga upptäckter:
Harvey blodomloppet (1616), Asselli lymfan (1622),
O. Rudbeck d. ä. de lymfatiska kärlen (1650–51),
Malpighi och Leeuwenhoek (omkr. 1660) mikroskopet,
Ruysch (d. 1731) injektioner och museer, Bichat
(f. 1771, d. 1802) väfnadernas fördelning, Schwann
(1839) histologiens grundläggning. Jfr Histologi och
Zoologi.

Litt.: Bland handböcker på den makroskopiska
människoanatomiens område må följande nämnas,
på tyska: Gegenbaur, "Lehrbuch der anatomie des
menschen" (7:e uppl. 1899), den af K. von Bardeleben
m. fl. utgifna "Handbuch der anatomie des menschen"
(8 bd, 1896 ff.), Rauber, "Lehrbuch der anatomie
des menschen" (1902), och Henle, "Grundriss der
anatomie des menschen" (4:e uppl. utg. af Merkel
1901); på franska: Cruveilhier och Sée, "Traité
d’anatomie descriptive"(1871–77), Sappey, "Traité
d’anatomie descriptive" (3:e uppl. 1876–78), Testut,
"Traité d’anatomie humaine" (3 bd, 1889–94), och den
af Poirier redigerade "Traité d’anatomie humaine"
(1892–1902); på engelska: Quain, "Elements of anatomy"
(10:e upplagan, 1890 ff.). Af praktisk betydelse
är His’ "Die anatomische nomenclatur" (1895). En
utmärkt anatomisk atlas är den af Spalteholz
utgifna "Handatlas der anatomie des menschen" (3:e
uppl. 1901). Andra dylika äro utgifna af Froriep,
Henle, Heitzmann, Brösike, K. v. Bardeleben jämte
H. Hæckel (2:a uppl. 1901), Sobotta (1903)
m. fl. Bland handböcker i den plastiska anatomien
må framhållas Duval, "Anatomie artistique" (1883),
Froriep, "Anatomie für künstler" (3:e uppl. 1899),
Schider, "Plastisch-anatomischer handatlas" (1898),
och Kollmann, "Plastische anatomie des menschlichen
körpers" (2:a uppl. 1901).
G. v. D.*

Anatomiker. Se Anatom.

Anatomisk, som tillhör eller har afseende på anatomi.

Anatomisk teater (lat. theatrum anatomicum), byggning
eller lokal inrättad för anatomiska dissektioner
och föredrag. I Sverige kallades det af O. Rudbeck
d. ä. i Uppsala inredda anatomiska lärorummet så.

Anatomiskt preparat. Se Anatomi och Preparat.

Anatres (grek. anatresis), genomborrning (näml. af
hufvudskålen).

Anatropt (af grek. anatrepein, vända omkring), bot.,
säges fröämnet vara, då det i och för sig är rakt,
men är fäst vid frösträngen, ej med sin basaldel,
utan med den motsatta änden, så att fröämnesmunnen
blir riktad mot fästpunkten. Jfr Fröämne.
G. A.*

Anatto (Annotto), ett färgämne, framställdt ur
fruktmärgen af Bixa orellana.

Anaxagoras (grek. Anaxagoras, grekisk filosof
af den joniska skolan, föddes i Klazomenai omkr. 500
f. Kr. och dog i Lampsakos, sannolikt 427.
Han tillhörde en förnäm och rik familj, men deltog
icke i det politiska lifvet och vårdade ej heller
sin ekonomi: han lefde endast för vetenskaplig
forskning. Sin mannaålder tillbragte han i Aten,
där han vann stort anseende och förtroligt umgicks
med Perikles. Af dennes fiender blef han emellertid
anklagad för ateism. Han flydde då till Lampsakos
och tillbragte där sina sista år. – "Ingenting
uppkommer, och ingenting förgås", säger A., "utan
af befintliga ämnen blir allt sammansatt och åter
söndradt." Uppkomst är för honom liktydigt med
sammansättning, förgängelse med sönderdelning. Då
nu oändligt många ting finnas, af hvilka intet
är fullkomligt likt det andra, så måste det gifvas
oändligt många, hvarandra olika urbeståndsdelar. Alla
dessa småkroppar, af senare författare kallade
homöomerer, tänker sig A. från början så fullständigt
och i så små delar blandade med hvarandra, att
ingen af dem framträder i sin egendomliga art och
att således massan såsom ett helt icke kan visa
någon af tingens särskilda egenskaper. Men för att
en värld skulle uppstå ur denna massa fordrades en
rörande och ordnande kraft. Denna kallade han Nus,
d. ä. förnuftet. Detta är själfverksamt, eger oändlig
makt och är icke blandadt med någonting annat; det är
"det finaste och renaste af alla ting". Emellertid
får man icke under detta namn tänka sig ett
personligt väsende. Världen uppstår nu därigenom,
att Nus, närmast på en punkt i massan, åstadkommer en
kretsrörelse, hvilken sedermera i allt vidare kretsar
fortsätter sig själf och genom hvars utomordentliga
hastighet de särskilda urbeståndsdelarna söndras
från hvarandra. Därvid skilja sig först kallt och
varmt, fuktigt och torrt, mörkt och ljust; sedermera
uppstå genom dessas växelverkan öfriga ting, äfven
de organiska. Himlakropparna äro, enligt A:s åsikt,
glödande stenmassor, som kretsa kring jorden. Från
denna mot folktron stridande lära härledde sig
anklagelsen för ateism. Se Heinze, "Über den Nus des
A." (1890, i Ber. d. sächs. gesellschaft d. wiss.).
G. S.*

Anaximander (grek. Anaximandros), grekisk filosof af
den joniska skolan, lefde i Miletos, sannolikt 611–546
f. Kr. Såsom det första och ursprungliga tänkte han
sig ett oändligt och oförgängligt kroppsligt urvara,
hvilket därjämte skulle vara "lefvande" eller sig
själf rörande. Därur hafva alla ting framgått,
och därtill återvända de äfven, hvarefter en ny
världsbildning begynner, och så i oändlighet. Endast
föga om detaljerna af hans lära känner man med full
bestämdhet. A. lär äfven hafva varit en för sin tid
framstående geograf och astronom.
G. S.*

Anaximenes (grek. Anaximenes), grekisk filosof
af den joniska skolan, härstammade från Miletos och
lefde under senare delen af 500-talet f. Kr. Han
lärde att luften är alltings urämne och att alla
kvalitativt skilda ämnen eller ting uppkomma genom
dennas förtunning (eld) och förtätning (vind, moln,
vatten, jord, stenar). Jorden föreställde han sig
såsom en platt skifva, som uppbäres af luften.
G. S.*

Ancelot [ãslå’]. 1. Jacques Arsène Polycarpe
François A
., fransk dramatiker, f. i Havre 1794,
d. i Paris 1854, lofprisades öfverdrifvet af de
konservative för sina sorgspel Louis IX (1819) och
Fiesque (1824; efter Schiller), hvilka förskaffade
honom pension af Ludvig XVIII samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0520.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free