Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anckarsvärd. 2. Karl Henrik A., grefve, militär, politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skansar. Tidigt bemärkt bland de missnöjde, hvilka
han liksom fadern tillhörde, blef han snart en af de
främste uppviglarna bland västra arméns officerare
och soldater, då det under Georg Adlersparres
ledning sedermera utbrytande upproret förbereddes
(dec. 1808–febr. 1809), och sändes under denna tid af
Adlersparre till Stockholm för att knyta förbindelser
med därvarande anhängare af revolutionsplanen. Sedan
han återkommit till Karlstad från denna farliga
resa, skref A. till general Adlercreutz och
uppmanade honom att skyndsamt handla. Därigenom
föranledde han, enligt Adlercreutz’ egen uppgift,
dennes beslut att 13 mars 1809 arrestera konungen,
sex dagar efter det västra armén i Karlstad utfärdat
sitt manifest och börjat marschen mot Stockholm,
hvilken varade 8–22 mars. Oaktadt proklamationen
om sammankallandet af "rikets fäder och stiftare"
beslöto Adlersparre och A. under dessa dagar att låta
trupperna utropa hertig Karl till konung. Detta
beslut, som gick om intet genom kårchefernas
motstånd, gaf sedan anledning till många skarpa
beskyllningar mot dessa "1809 års män", särskildt
mot A. under dennes senare politiska bana.
Den 1809 samlade riksdagen hälsade den värmländska
fördelningens officerare som fäderneslandets
befriare och uttalade för dem sin tacksamhet
genom en stor deputation under landtmarskalkens,
Mikael Anckarsvärds, ordförandeskap. Af den nyvalde
konungen utnämndes A. till öfverstelöjtnant i armén
och 1810 till öfverste för Närkes regemente. Såväl
af sin förre fiende, kronprinsen Karl August, som
af den sedermera valde kronprinsen, Karl Johan,
omfattades han med synnerlig nåd, så att man i den
unge öfversten trodde sig se en blifvande innehafvare
af de högsta poster i riket. Men hans motvilja för
den af Karl Johan följda politiken att med Ryssland
gå mot Napoleon, utan att ens först ha gjort sig
försäkrad om den utlofvade ersättningen för Finland,
vållade ett tvärt slut på hans militära bana. Sedan
A. med sitt regemente kommit öfver till Tyskland, lade
han ej band på sitt missnöje, och 4 juli 1813 aflät
han till kronprinsen-befälhafvaren en skrifvelse,
i hvilken han nästan hotfullt klandrar dennes
politik, såsom mera tjänande Rysslands intressen än
Sveriges. Karl Johan svarade endast med en befallning
till A. att taga afsked och resa hem. A. lydde och
tillbragte därefter flere år i familjelifvets lugn,
endast sysselsatt med jordbruk, bergsbruk och andra
enskilda affärer, till dess han i sin gamle faders
sällskap infann sig vid 1817 års riksdag, och därmed
började den nära femtioåriga politiska bana, som
mer än allt annat gjort hans namn märkvärdigt i vår
historia. "Riddarhusoppositionen" under riddarhusets
sista skede, 1809–66, har få namn, som kunna mäta sig
med A:s. Dennes parlamentariska historia sammanhänger
i synnerhet med riksdagarna 1823, 1828 och 1840.
Redan vid sitt första uppträdande möttes A. på
ett sätt, som nogsamt visade hvilken betydenhet
regeringen tillerkände honom. Mot hans yrkanden om
framläggande af en "styrelseplan", hans klander
af finansförvaltningen, af anslagsfordringarna
o. s. v. uppträdde regeringens främste män. Sådana
ord som A:s hade under då varande regim ännu icke
blifvit hörda i riksförsamlingen. För att afvärja
olägenheten af hans dundrande anfall vid den
följande riksdagen hade Karl Johan låtit anbefalla
åtal mot honom "för majestätsbrott", därför att A. i
en klagoskrift öfver förment olagligt kasserande af
ett par ryttarebyxor kallat några styrelseåtgärder
"lands-fördärfliga". Åklagaren yrkade å A. lifvets
förlust, men vederbörande måste vid närmare
besinning låta åtalet falla. Med martyrglorian från
detta åtal och högt uppburen af oppositionspressen
(tidningen "Argus"), kom A. till 1823 års riksdag,
återtagande sitt förra tema under större sensation
än någonsin. Under anförande af män som Baltzar von
Platen och G. af Wetterstedt sökte regeringspartiet
förmå riddarhuset att ej allenast vägra remiss
till utskott, utan äfven ur protokollet utesluta en
motion om anslags-nedsättningar, i hvilken A. med
bjärta färger skildrat nöden i landet. Men efter
ett lysande anförande, glanspunkten i hela hans
parlamentariska lif, och med understöd af framstående
talare på motsidan, segrade A. vid omröstningen. Det
var detta märkliga uppträde, som af Lars Hierta
skildras såsom för honom politiskt väckande och
bestämmande för hans lefnadsriktning. A. valdes
till medlem af den statsrevision, som skulle
sammanträda 1827, och spelade fortfarande under
hela riksdagen en betydande roll. Efter riksdagens
slut uppträdde han som politisk skriftställare
och yrkade såväl i offentligt tryck som i en till
justitieombudsmannen ingifven skrift och, senare,
till statsrevisionens protokoll, att "lagstridiga
befallningar ej få åtlydas". Han ville nämligen,
att åtal skulle anställas både mot de tjänstemän,
som på grund af en statssekreterares befallning vägrat
honom utbekommande af offentliga handlingar angående
"skeppshandeln", och mot statskontoret, som efter
kungl. befallning utbetalt en liten "fond", hvilken
riksdagen anvisat till riksgäldskontoret. Ehuru denna
hans sats icke vann erkännande, torde dock själfva
striden därom icke hafva varit utan sin betydelse för
de konstitutionella budens bringande till lif i både
regeringens och folkets medvetande.
Vid början af riksdagen 1828 var A. en så fruktad
motståndare till regeringen, att det misstänktes,
att denna skulle kunna bli slagen och en ny regering
danas under hans auspicier. En "oppositionsklubb"
bildades under namn af "anckarsvärdska klubben",
och i A:s salonger träffades riksdagsvärlden. Men
hans egenskaper voro ej ledarens, och under denna
riksdag kunde regeringen med allt större säkerhet
räkna på majoritet å riddarhuset. Efter många lysande
talare-scener, hvilka väl ökade hans popularitet i
landet, men ej hans inflytande på ärendenas gång,
tog sig A. slutligen af riksdagens beslut att pålägga
rote- och rusthållare en extra afgift – hvilket beslut
han i bittra ord karakteriserade som olagligt –
anledning att återlämna sin riddarhuspollett och
öfvergifva riksdagen (26 okt. 1829). Detta var hans
sista "stora scen" på riddarhuset, allt intill
1840. Den mellanliggande riksdagen bevistade han
endast då och då som åhörare på läktaren. – Under
1830-talet tog han däremot liflig del i det politiska
skriftställeriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
