Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anckarsvärd. 2. Karl Henrik A., grefve, militär, politiker - Anckarsvärd. 3. Johan August A., grefve, militär, riksdagsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom såväl broschyrer som tidningar, med hätskhet
anfallen af Hans Järta och Crusenstolpe, högt uppburen
af Dagligt allehanda (Dalman), groft begabbad
af Svenska Minerva (Askelöf), stundom försvarad,
stundom tadlad af Aftonbladet (Hierta). I förening
med J. G. Richert utgaf han 1830 ett Förslag till
nationalrepresentation, som innefattade både ny
regeringsform och "vallag", upphäfde alla stånd och,
efter "den norske grundlovs" mönster, inrättade
riksdagen i två afdelningar: "stora nämnden" och
"pröfningsnämnden", den förra vald länsvis, dels genom
elektorer, dels omedelbart af de högst beskattade,
den senare vald af, men icke nödvändigtvis inom den
förra. 1833 utgaf A. sin namnkunniga skrift Politisk
trosbekännelse, utgörande försvar och polemik,
synnerligen mot Adlersparre och Livijn (Jan Jansson),
reflexioner öfver A:s egen riksdagsmannaverksamhet,
öfver "oppositionen", öfver nödvändigheten af en
representationsförändring och beskaffenheten af
den bestående representationen. Denna bok väckte
ett oerhördt uppseende. En af dess följder var
en agitation för samlande af underskrifter
under en petition till konungen med begäran
om aflåtande af ett kungligt förslag till
representationsreform. Petitionen aflämnades af A.,
som under detta skede återknutit det forna umgänget
med Karl Johan och äfven underhöll intim förbindelse
med excellensen Brahe. För sistnämnda förhållanden,
liksom äfven för sina aristokratiska hemseder, fick
A. uppbära mycken smädelse. "Oefterrättligheten"
å högre ort hade emellertid mot slutet af
1830-talet bragt många forna anhängare af Karl
Johans regeringspersonal i mer eller mindre öppen
brytning med denna, och en "koalition", som ansågs
hafva själfva kronprinsen till beskyddare, bragtes
till stånd 1839. Denna koalition uppstod egentligen
genom ett närmande mellan A. och Nordin m. fl. af
"båda lägrens" koryféer, hvilkas rådplägningar
antogos gå ut på framtvingandet af den gamle
konungens abdikation och en "koalitionsministär",
i hvilken Richert (hvilken dock stod utanför
"koalitionen") samt Anckarsvärd och Nordin skulle
ingå. Däraf blef likväl intet. Till 1840 års riksdag
infann sig A. mäktigare än någonsin. Han behärskade
bänkmansvalen och därigenom riddarhusets utskottsval
samt var själf under denna märkliga riksdag ordförande
i konstitutionsutskottet, hvars digra arbeten för en
representationsreform han således hade att leda. Men
på riddarhuset egde v. Hartmansdorff en så stark
majoritet att uppställa mot reformvännerna under
A., att denne föga kunde uträtta inom sitt eget
stånd. Vi påminna endast om tvenne "stora scener",
5 febr. 1840, då efter ett tretton timmars plenum
remiss till utskott vägrades för tre A:s motioner
rörande grundskatterna m. m., och 18 nov. s. å.,
då landtmarskalken vägrade proposition å ett
från själfva konstitutionsutskottet utgånget
betänkande, och A., sedan riddarhusmajoriteten gifvit
landtmarskalken rätt, i ett lysande föredrag vädjade
till svenska folkets dom. Under hela denna stormiga
riksdag var A. både inom riksdagen och pressen erkänd
som en bland oppositionens och reformens främste män,
men sedermera – redan från den följande riksdagen –
såg man A. alltmer sällan i främsta ledet, där yngre
kämpar trädde i hans ställe. Fortfarande älskade han
dock att blifva bemärkt, och fortfarande ifrade han
för förverkligandet af en ny riksdagsordning.
Så infann han sig vid reformmötet i
Örebro 1849. Visserligen lyckades han icke förmå
mötet att uttala sig för det då hvilande kungl.
representationsförslaget, men han erhöll mötets genom
en särskild deputation uttalade erkännande af hans
"fosterländska tänkesätt och mångåriga förtjänster
om representationsfrågan". På femtionde årsdagen af
13 mars 1809 kunde A. vid en festlig kollation i
hufvudstaden beträda talarestolen inför en talrik
åhörareskara och tolkade därvid dagens minne,. i
hvilket han själf egde en ej ringa del. Den sista
offentliga uppmärksamhet han ådrog sig stod på visst
sätt i strid med hans egna traditioner, i det han 1859
väckte en motion om en sådan ändring af föreningen
mellan Sverige och Norge, att det förstnämndas
"principala ställning" bättre komme till sin rätt. –
Sin från ungdomen närda önskan om den svenska
ståndsförfattningens utbytande mot en på allmänna
val grundad riksdagsordning fick han väl ej se gå i
uppfyllelse, men han hade dock fått upplefva både "det
hvilande kungl. förslaget" af 1863 och den begynnande
agitationen för dess genomdrifvande, innan han,
samma år det antogs, slöt sin långa bana. Han afled
i Stockholm 25 jan. 1865. A. bodde på Karlslund invid
Örebro, och hans enskilda verksamhet som jordbrukare,
bergsbrukare och fabrikant var i synnerhet under
ett par årtionden särdeles betydande.
3. Johan August A., den föregåendes broder,
grefve, militär, riksdagsman, föddes på Sveaborg 14
dec. 1783. Som spädt barn inskrefs han i krigstjänst
och blef officer vid sju års ålder. 1802 utnämndes
han till löjtnant vid Göta garde och gjorde, liksom
äldre brodern, pommerska fälttåget mot Napoleon
1805–06. Anställd som kapten vid Västmanlands
regemente och adjutant hos dåv. öfverstelöjtnanten
Georg Adlersparre 1808, deltog han som en
bland hufvudmännen i värmländska fördelningens
revolutionära rörelser i mars 1809 och, efter den
därigenom föranledda regeringsförändringen, som amiral
Pukes stabschef i den misslyckade expeditionen åt
Norrbotten. Han blef öfverstelöjtnant i armén 1810
och följande året bataljonschef vid det då nyuppsatta
indelta Södra skånska infanteriregementet, med hvilket
han deltog i 1813–14 års fälttåg. Som öfverste
och general-adjutant lämnade han krigstjänsten
1819. – Vid riksdagen 1823 understödde han troget
sin äldre broder och deltog jämte honom i följande
riksdagar. Ehuru han alldeles icke, såsom brodern,
var en ordets man, var han dock en kraftig talare, där
han ansåg sitt ord nödigt, och det var i synnerhet om
jordbrukets skattetunga och indelningsverkets militära
otillräcklighet han från sin riddarhusbänk ofta
yttrade sig. I förstnämnda ämne talade han äfven på
Vetenskaps-akademiens högtidsdag 1842, då han nedlade
presidiet. Detta tal, som framställde staten som
bondens hälftenbrukare, blef på sin tid mycket både
berömdt och tadladt och torde fortfarande vara ett af
de mest ryktbara bland våra akademiska högtidstal. I
olikhet med brodern sökte han aldrig väcka uppseende,
men många tillerkände icke dess mindre honom till och
med större statsmannaegenskaper än denne. Dessa blefvo
dock aldrig använda. Ett tidningsrykte om att han 1848
erhållit anbud att inträda i konung Oskars rådkammare
förnekade han själf offentligen. Det var hans måg
J. A. Gripenstedt, som då kallades till statsråd. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
