- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
957-958

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andersson ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från handläggning af rättegångsmål. Hos våra
förfäder, liksom hos germanerna, voro hvarje
år vissa perioder, vanligast tre, tings-
eller domstolsterminer. Mellantiden mellan två
sådana terminer kallades friþer. Under denna
mellantid fingo endast undantagsvis rättegångsmål
anhängiggöras. De svenska landskapslagarna omtala
hufvudsakligen tre sådana frider: två för de på våren
och hösten nödvändiga jordbruksarbetena och en för
julfesten. Mellantiden på våren, varfriþer, bestämmes
olika i lagarna (i Östgötalagen från midfastan till
pingstdagen, i Upplandslagen från femte söndagen i
fastan till Kristi himmelsfärdsdag o. s. v.). Äfven
mellantiden på hösten, anfriþer, bestämmes något
olika (i ett par af lagarna från Olofsmässan till
Mikaelsmässan, i en af dem från Olofsmässan till dess
"rök och såte äro inne" o. s. v.). Den tredje åter,
julafriþer, bestämmes tämligen allmänt från julafton
till tjugondedag jul. Efter regeln fick ingen under
dessa frider stämma annan till tinget, vid tre markers
bot. Dock göras i lagarna i allmänhet undantag för
vissa slags mål. Så säges det t. ex. i Östgötalagen:
"sann tjuf har hvarken andfrid eller vårfrid, och
ej trollkona".
I. L.*

Andfåglar, Lamellirostres, underordning af ordningen
Anseriformes (se Fåglar). Näbben är täckt af en
mjuk, känslig hud, men i spetsen alltid försedd
med en hårdare hornbeklädnad, s. k. näbbnagel,
samt längs kanterna af såväl öfver- som underkäken
med en rad af tunna hornskifvor. I fårorna mellan
dessa inpassar den stora, köttiga tungan sina
sidofransar, hvarigenom fågeln får förmågan att på
sidorna sila ut med vattnet det, som ej är dugligt
till föda. Halsen är rätt lång, stundom, såsom hos
svanerna, af ovanlig längd. Vingarna äro hos flertalet
af medellängd, spetsiga. Hos somliga andfåglar äro två
fingrar klobärande. Tarserna äro ofta från sidorna
hoptryckta och hos flertalet rundtom täckta af en
nätformigt skulpterad hud. Framtårna äro till hela
sin längd förbundna genom en simhud, baktån alltid
fri. Andfåglarna lefva i engifte. De lägga många
ägg. Ungarna äro tätt dunklädda, kunna genast gå och
simma samt äro skickliga dykare äfven i de fall, då
de vuxna fåglarna ej dyka. Andfåglarna fälla under
"höstruggningen" alla vingpennor nära nog samtidigt,
så att de förlora förmågan att flyga. Under ruggningen
föra de därför ett ytterst undangömdt lif, och äfven
de arter, som eljest endast ogärna dyka, söka då sin
räddning däri.

Dessa fåglar omfatta omkr. 197 arter och äro spridda
öfver hela jorden.

Öfversikt öfver de viktigaste familjerna:
I. Näbbens lameller hafva form af sågtänder, som
åtminstone i öfverkäken äro riktade bakåt.
Näbbnageln bildar en hake. 1. Mergidæ.
II. Näbbens lameller hafva icke form af sågtänder.
Näbbnageln är ej hakformig.
A. Baktån har väl utvecklad hudflik. 2. Fuligulidæ.
B. Baktån har ingen eller endast obetydlig
hudflik.
a. Tarsen kortare än mellantån utan klo.
[alfa]. Näsborrarna närmare näbbens rot.
Tyglarna icke nakna. 3. Anatidæ.
[beta]. Näsborrarna nära näbbens midt.
Tyglarna hos de gamla fåglarna nakna.
4. Cygnidæ.
b. Tarsen ungefär lika lång eller längre än
mellantån utan klo.
[alfa]. Stjärten och baktån korta. 5. Anseridæ.
[beta]. Stjärten och baktån längre.
6. Plectropteridæ.

Familjen skrakar, Mergidæ: Näbben, hvars byggnad
ofvan angifvits och som är lång och trind (fig. a),
utgör ett synnerligen kraftigt griporgan,

[bildtext]
Fig. a.

egnadt att fatta och fasthålla smärre fiskar,
som utgöra dessa fåglars förnämsta föda. Hufvudets
nackfjädrar äro mer eller mindre förlängda. Skrakarna
vistas vid både sött och salt vatten. Under
fortplantningstiden lefva de parvis, eljest i
flockar. Såsom villebråd ha dessa fåglar föga
värde, emedan deras kött är tranigt och af dålig
beskaffenhet.

Af skraksläktet, Mergus, finnas i Sverige
tre arter:
I. Näbben kortare än hufudet. Underkäkens
lameller ej riktade bakåt.
1. Salskraken, M. albellus.
II. Näbb längre än eller lika lång som hufvudet.
Underkäkens lameller riktade bakåt.
A. Afståndet mellan näsborrarna och näbbspetsen
kortare än tarsen.
2. Storskraken, M. merganser.
B. Detta afstånd lika med tarsen.
3. Småskraken, M. serrator.
M. albellus, salskraken, har svart vingspegel
med två hvita tvärband, näbb och ben blygrå. Hannen är svart och
hvit. Honan har hufvud och nacke rödbruna, öfre
kroppsdelar brungrå. Längd 37–46 cm. Salskraken
förekommer i Skandinavien, norra Ryssland och
på Beeren eiland samt om vintern i hela Europa,
norra Indien, Kina och Japan; i Sverige är han
som häckfågel iakttagen endast i Lappland och vid
Sandhamn (Stockholms skärgård). Till lefnadssätt
liknar salskraken i mycket knipan (se nedan), i hvars
sällskap han vintertid ofta träffas och med hvilken
han någon gång aflar bastarder ("knipskraken"). –
M. merganser, storskrake (körfågel): hannen med
mörkgrönt hufvud, svart rygg, nästan hvita vingar,
undre kroppsdelar hvita med rosenröd anstrykning;
honan med rödbrunt hufvud samt ofvan askgrå, under
hvit och nacktofsens fjädrar mycket längre än hos
hannen. Längd 61–72 cm. Storskraken bebor gamla och
nya världens nordliga delar; i Sverige är han spridd
öfver hela landet, talrikast i östra skärgården. Först
när alla vatten äro tillfrusna, lämnar han oss. Om
hösten samlas ofta stora flockar af denna fågel,
hvilka då bedrifva ett slags gemensamt fiske. Alla
fåglarna bilda nämligen en linje, parallell med
stranden, och simma in under oupphörligt dykande
och plaskande med vingarna mot land, hvarigenom de
drifva småfisken framför sig för att fånga den nära
land (häraf namnet körfågel). Redet lägges oftast i
ihåliga träd; äggen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free