- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
971-972

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försedda delar äro i direkt beröring antingen med vattnet
– i fiskars och många andra vattendjurs gälar – eller
med luften – i luftandande djurs lungor. Gälarna
utgöras i allmänhet af blad eller franslika
bildningar, hvilka omedelbart omspolas af vattnet,
och detta är från det i de öfver en stor yta utbredda
blodkärlen strömmande blodet endast skildt genom en
helt tunn hinna, genom hvilken utbytet mellan de i
vattnet och i blodet upplösta gasarterna med lätthet
försiggår. Därtill bidraga ock särskilda inrättningar
(flimmerhår, rörliga gällock o. s. v.), hvilka hafva
till ändamål att hålla det gälarna berörande vattnet
i ständig strömning. I gälarna föras så att säga
blodkärlen ut mot det omgifvande mediet, i lungorna
föres tvärtom detta in till blodkärlen. Lungorna
utgöras nämligen af i kroppens inre instjälpta, i hög
grad elastiska säckar, hvilka än äro jämförelsevis
enkla, än åter fördelade i talrika blåsor, som bilda
de yttersta ändarna af rikt förgrenade rör (luftrör,
bronker) och medelst deras gemensamma hufvudstam
(luftstrupen, trachea) stå i öppen förbindelse
med den atmosfäriska luften. På dessa säckars eller
blåsors väggar utbreda sig blodkärlen i ytterst täta
nät, och genom särskilda inrättningar sörjes för ett
ständigt ombyte af den luft, med hvilken de nämnda
blodkärlen äro i nästan omedelbar beröring.

Lungorna äro hos människan och de henne
närmast stående djuren inneslutna inom bröstkorgen,
som är ett på alla sidor lufttätt rum, bildadt af
ryggraden, bröstbenet, refbenen och de mellan dem
utspända musklerna och senhinnorna. Det rum, som
på sådant sätt bildas, brösthålan, mot hvars
väggar lungorna kunna glida fritt, afstänges från den
nedanför liggande bukhålan genom en tunn, mot
bröstet kupolformigt hvälfd muskelvägg,
mellangärdet (diafragma). Då denna muskel
sammandrager sig, sänker sig hvalfvet, och följden
däraf måste naturligtvis blifva, att brösthålan
förstoras nedåt på bukhålans bekostnad. Samtidigt
därmed höja andra muskler de med ryggraden och
bröstbenet förbundna bågformiga refbenen, hvarigenom
bröstbenet skjutes uppåt och framåt, så att äfven
brösthålans vidd ökas. Genom denna förstoring af
brösthålans rymd måste naturligtvis det inom dess
väggar rådande lufttrycket minskas och blifva mindre
än det, hvarmed den yttre luften trycker på kroppens
yta. Följden däraf måste då blifva, att denna yttre
luft genom den enda väg, som står öppen för
densamma, nämligen luftstrupen, rusar in i lungorna,
hvilka däraf utspännas, så att de alltid fullkomligt
fylla den del af brösthålan, som icke upptages af
hjärtat och några få andra organ. Detta är hvad man
kallar en inandning (inspiration). Så
snart inandningsmusklerna upphört att sammandraga
sig och åter slappas, får elasticiteten i den utspända
lungväfnaden samt i bröstkorgens brosk- och
bandfogningar tillfälle att utöfva sin fulla kraft, som nu
verkar sammantryckande på den i lungorna
inneslutna luften, och en del däraf drifves nu åter ut
genom luftstrupen. Detta är hvad man benämner en
utandning (exspiration). Vid häftigare
andning, och i högsta grad vid andnöd (dyspné),
tillkommer dessutom arbetet af åtskilliga muskler,
genom hvilkas sammandragning brösthålans rymd
förminskas, dels omedelbart, därigenom att refbenen
dragas nedåt, och dels medelbart, därigenom att
mellangärdet i följd af bukmusklernas sammandragning
skjutes uppåt. Dessa andningsrörelser, genom hvilka
luften i lungorna delvis ombytes, upprepas hos en frisk,
fullvuxen människa i medeltal omkr. 17 gånger i
minuten, och den myckenhet luft, som vid hvarje in-
och utandning inträder i och drifves ut ur lungorna,
kan i medeltal anslås till omkr. 500 kubikcentimeter.
Andningsrörelserna regleras genom en af viljan
oberoende nervapparat, som har sitt centralorgan inom
den del af hjärnan, som kallas "förlängda märgen"
(medulla oblongata). En förstöring af detta ställe
(stundom benämndt le noeud vital [l* nö vita’l],
"lifsknuten") upphäfver ögonblickligen dessa rörelser och
medför därför en plötslig död.

En fullvuxen människa upptager genom lungorna ur
den atmosfäriska luften under 24 timmar ungefär
746 gram syre och afgifver med utandningsluften 867
gram kolsyra. Ett gasutbyte med luften och således
en andning eger ock rum genom huden, men detta är
i förhållande till lungandningen af försvinnande
litenhet. Så uppgår kolsyreutgiften genom huden under
24 timmar endast till omkr. 4 gram.

Såsom redan är nämndt, är det i första hand mellan
blodet och den yttre luften, som gasutbytet i lungorna
eller genom huden sker. Detta utbyte plägar kallas
den yttre andningen, till skillnad från den inre
(och väsentliga) andningen, som eger rum mellan
blodet och kroppens lefvande väfnader. Blodet spelar i
förhållande till dem såsom respirationsmedium ungefär
samma roll som det lufthaltiga vattnet till de enkla
lefvande varelser, hvilka äro i saknad af särskilda
cirkulations- eller respirationsorgan. Därvid spela
de för blodet karakteristiska röda blodkropparna
en mycket viktig roll, så att de med skäl kunna
betraktas såsom verkliga respirationsorgan. Ett
af de ämnen, af hvilka de bestå, hemoglobin,
har nämligen den märkvärdiga egenskapen att med
stor begärlighet upptaga syre och därmed ingå en
lös kemisk förening, hvarigenom dessa små kroppar
blifva verkliga kringbärare af detta för lifvet så
oundgängliga ämne till kroppens alla delar. Det blod,
som genomströmmar lungorna, mättar sig därvid i det
närmaste med syre, utsprides därpå, genom pulsådrorna,
till de olika kroppsdelarna, afgifver där en stor del
af det upptagna syret, upptager i dess ställe kolsyra
och återvänder slutligen genom blodådrorna, hjärtat
och lungpulsådern till lungorna, där det ånyo mättas
med syre och befrias från en del af kolsyran. Jfr
Gasutbyte.
C. L.

Konstgjord andning kallas dels en åtgärd
vid lifräddning (se Lifräddning), dels en inom
den experimentella fysiologien använd metod, vid
hvilken luft medels ett särskildt pumpverk inblåses
i lungorna.
J. E. J-N.

2. Bot. Växternas liksom djurens andning yttrar
sig genom upptagande af syre och afskiljande af
kolsyra. Ehuru denna process i många fall ej utan
vidare framträder, på grund däraf att vid ljus och
tillräcklig värme ett näringsupptagande (assimilation)
försiggår genom en alldeles motsatt process – kolsyra
upptages och syre afskiljes –, så har man genom
lämpliga anordningar af hithörande försök dock
lyckats visa, att andning fortgår oafbrutet, så
länge växten lefver
. Då växten dör, upphör den
däremot strax. Andningens styrka är dock under
samma yttre förhållanden mycket olika såväl hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free