Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anethum L., bot., släkte af nat. fam. Umbelliferæ - Anetol, kem. farm., aniskamfer, finns anis- och fänkålsolja - Aneurin, kymrisk bard i 6:e eller 7:e årh. - Aneurysm, med., en svulst som uteslutande innehåller blod - Anfall, krigsv., sträfvan att i krig uppsöka och besegra sin motståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
("dillkött på lamm" o. s. v.) och hvars frukter,
Semina Anethi, förr användes mer än nu såsom
väderfördelande och mjölkökande. Jfr Dill och
Dillfrön. – A. segetum L., vild på åkrar i södra
Europa och i Persien, äfvensom den i Bengalen växande
Anethum Sowa Roxb. begagnas på samma sätt. Om Anethum
foeniculum se Fänkål.
O. T. S.*
Anetol, kem. farm., aniskamfer,
para-allylfenyl-metyleter, C10H12O, utgör
huvudbeståndsdelen af anis- och fänkålsolja
samt bildar en hvit, kristallinisk, redan vid
omkr. 21° smältande massa med söt smak och stark
lukt af anis. Anetol har införts i farmakopén i
st. f. anisolja och användes liksom denna, vanligen
i form af oljsocker eller såsom ammoniakalisk
spritlösning, mot katarrer i respirationsorganen,
väderspänning, koliksmärtor o. s. v. För öfrigt har
anetol teknisk användning vid beredning af vissa
parfymer och såsom inbäddningsmedel vid framställning
af mikroskopiska preparat medelst frysmikrotom.
S. J-N.
Aneurin, kymrisk bard i 6:e eller 7:e årh., tog del
i kelternas hjältemodiga strider mot angelsaxarna
och skildrade episoder däraf i sin tämligen dunkla
och fragmentariska dikt Y Gododin (om 94 strofer),
som med koncentrerad kraft återgifver slaktningens
vilda tummel i än jublande, än elegiska toner. Den är
utgifven af W. F. Skene och öfversattes på engelska
1852.
Aneurysm (af grek. aneurysma, utvidgning), med.,
en svulst, som uteslutande innehåller blod och
sammanhänger med en pulsåders kavitet. Vanligen
uppkommer aneurysmet genom en sjukdom i blodkärlets
vägg, s. k. spontant aneurysm, mera sällan genom ett
yttre våld: ett sticksår, en stöt, en tänjning e. d.,
som föranledt en fullständig eller ofullständig
bristning af kärlet, s. k. traumatiskt aneurysm. De
spontana aneurysmen förekomma vanligast på inre
artärer och mest på den stora pulsådern, aorta, som
utgår från vänstra hjärthalfvan. De traumatiska
aneurysmen förekomma däremot vanligast på yttre
pulsådror, t. ex. i knävecket och på halsen. De
spontana aneurysmen uppstå oftast hos öfver 30
år gamla personer, äro vanligare hos män än hos
kvinnor och förekomma mest hos personer, som haft
ansträngande kroppsarbete. Att de ega sammanhang med
missbruk af spritdrycker och andra utsväfningar,
syfilis o. s. v., är för enstaka fall sannolikt,
men icke bestämdt bevisadt. De förekomma med olika
frekvens i olika länder. Så t. ex. lära de i England
förekomma jämförelsevis ofta. Hos oss äro de mindre
sällsynta, än man stundom ser uppgifvet af utländska
författare. – De spontana aneurysmens uppkomstsätt är
i sina allmänna drag lätt att förstå. Ett sjukligt
förändradt område af kärlväggen ger småningom efter
för blodtrycket, hvarigenom en utvidgning af kärlet
uppkommer, hvilken, alltefter sjukdomens utbredning
o. s. v., får ett mycket växlande utseende. Än är
hela kärlets periferi på det sjuka stället likformigt
utvidgad, hvarvid man får ett cylindriskt eller
ett spolformigt aneurysm; än är åter utvidgningen
inskränkt till endast en sida af kärlet, hvarvid ett
s. k. säckformigt aneurysm uppkommer. Då orsaken till
utvidgningen eller blodtrycket på insidan ständigt
fortfar, växer också aneurysmet och kan uppnå ett
högst betydligt omfång. Man ser aneurysm af ända till
ett manshufvuds storlek. Alltefter sitt läge och sin
storlek utöfvar aneurysmet
ett mer eller mindre menligt inflytande på sin
omgifning. Genom tryck på nerver framkallar det
våldsamma smärtor, förlamningssymtom o. s. v.;
genom tryck på blodkärl hindrar det cirkulationen
i dessa, och äfven fastare delar, som komma i dess
väg, t. ex. ryggkotorna, gå småningom under. Redan
därigenom äro aneurysmen ytterst vådliga. Vidare
föreligger faran för bristning, hvarvid döden
vanligen följer genom förblödning. I vissa fall läkes
aneurysmet genom naturens egen åtgärd, och fullständig
hälsa inträder. I andra fall åter kan det kvarstå
åtminstone ganska länge utan att i någon högre grad
inverka på hälsan. En mängd olika behandlingsmetoder
– de flesta med ringa framgång – äro försökta mot de
inre aneurysmen. Hufvudsaken för behandlingen är hvila
och lugn samt försiktig diet. De försök, som blifvit
gjorda att behandla inre aneurysm lokalt med medel,
som skulle åstadkomma en fast koagulation af blodet,
hafva ofta haft olycklig utgång. De yttre aneurysmen,
hvilka utan så stor våda äro tillgängliga för lokal
behandling, erbjuda vida gynnsammare utsikter till
återvinnande af fullständig hälsa.
P. W.*
Anfall, krigsv., sträfvan att i krig uppsöka och
besegra sin motståndare, i motsats till försvar,
som går ut på att invänta och afvärja anfallet. I
politiskt afseende anfallande är den af tvenne
makter, som utmanar den andra till krig (Frankrike
1870), äfven om den ej afger krigsförklaringen
eller börjar krigsrörelserna. Militäriskt eller
strategiskt anfallande kallas den, som, sedan
stridskrafterna blifvit samlade, först går att
uppsöka sin motståndare, särskildt i dennes eget
land. Han bereder sig genom anfallet vanligen
fördelen af initiativ, hvarigenom han kan uppträda
öfverraskande, bespara eget land krigets obehag samt
höja sina truppers mod och handlingskraft. Om den
politiskt anfallande är rustad, då han framkallar
kriget, så griper han det strategiska anfallet,
men detta är icke alltid fallet (fransmännen 1870,
serberna 1885, engelsmännen i Syd-Afrika 1899). Ett
omslag i krigets gång kan öfverföra anfallet till
motparten (österrikarna i Italien 1866, turkarna
1877). Om den strategiskt anfallande är öfverlägsen,
hvilket vanligen är fallet, tillgriper han äfven på
slagfältet anfallet, det s. k. taktiska anfallet,
för att besegra motståndaren. Genom skicklig ledning
kan dock äfven den underlägsne gå anfallsvis till
väga på slagfältet (österrikarna vid Custozza
1866). Den försvarande har visserligen stor
fördel i tillgodogörandet bakom betäckningar af
nutidens fulländade eldvapen, men i stället kan den
anfallande tillgripa öfverraskningen, hvarigenom han
samlar öfverlägsna krafter mot en viss punkt i den
försvarandes ställning och gör denna ohållbar. Då
härtill kommer den hänförelse, som det rörliga
anfallet medför, i jämförelse med den pröfvande
ståndaktighet, som det stillastående försvaret
betingar, måste vanligen, trots vapnens fullkomnande,
det väl utförda anfallet segra öfver försvaret,
såvida icke detta äfven å sin sida tillgriper
anfallet (försvars-anfallsstrid). Inskränker man
sig på ena flygeln af sin ställning till försvar,
medan man på den andra går anfallsvis till väga,
kallas denna flygel anfallsflygel och platsen framför
dess ställning anfallsfält.
C. O. N.
Anfall på en befäst fältställning är ett vanskligt
företag, som för att lyckas måste föregås af en
omsorgsfull rekognoscering och utföras efter en
detaljerad plan. Först framsändas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
