Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Angelin, Nils Peter, paleontolog - Angelini, Giuseppe, italiensk bildhuggare - Angélique, fr., bot. Se Angelica - Angeliter. Se Damianus - Angell, en till Norge från Angel inflyttad familj - Angeln, geogr. Se Angel - Angelniemi, kapell under Halikko pastorat, Åbo och Björneborgs län - Angelo da Siena. Se Agostino da Siena - Angelofani, änglauppenbarelse - Angelolatri, ängladyrkan - Angelologi, läran om änglarna; stundom läran om de gode änglarna - Angelsachser, riktigare Angelsaxar (se d. o.) - Angelsaxar (Anglosaxar), namnet på det folk i England som uppkom genom den germanska invandringen - Angelsaxiska litteraturen. Se Engelska litteraturen - Angelsaxiska språket, äfven kalladt Forn-engelskan. Se Engelska språket - Angelstad, socken i Kronobergs län - Angelus , kallas en från Johan XXII:s tid härstammande bönformel hos katolikerna - Angelus Silesius, egentl. Johannes Scheffler, tysk mystiker och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dithörande text (utg. af B. Lundgren 1877), Fragmenta
silurica (utg. af G. Lindström 1880) och Iconographia
crinoideorum in stratis Sueciæ siluricis fossilium
(utg. 1878 af G. Lindström och S. Lovén). Biogr.,
af S. Lovén, i "Lefnadsteckn. öfver Sv. vet. akad:s
...ledamöter", II (1878–85).
A. HNG.
Angelini [andjelini], Giuseppe, italiensk
bildhuggare, f. 1735 i Rom, d. där 1811, verksam i
Rom, Paris och London, var en af de konstnärer, som
förmedlade öfvergången från senbarocken till Sergel
och Canova genom en renad ny-antik stil och
uppfattning. Detta ådagalägges tydligt genom hans grafvård
i Uppsala domkyrka öfver ärkebiskopen Mennander,
som beställdes af sonen, K. Fr. Fredenheim, under
dennes vistelse i Rom 1788–89.
C. R. N. (O. G-G.)
Angélique [ã*eli’kk], fr., bot. Se Angelica.
Angeliter. Se Damianus.
Angell, en till Norge från Angel inflyttad familj,
af hvilken i synnerhet bröderna Lorens och
Tomas blifvit bekanta för sina stora rikedomar.
Den sistnämnde (f. 1692, d. ogift 1767)
testamenterade sin förmögenhet till Trondhjems stad för
välgörande ändamål. Det angellska legatets
kapitalförmögenhet uppgår nu till öfver 2 1/2 mill. kr., af
hvilka de årliga inkomsterna, omkr. 140,000 kr.,
nyttjas dels till två stiftelser, som bära Angells
namn: Tomas Angells hus och
Angellsstuerne, dels till pensioner ("Angellspenge")
o. s. v.
Y. N.
Angeln, geogr. Se Angel.
Angelniemi, kapell under Halikko pastorat, Åbo
och Björneborgs län, Finland, Halikko härad och
domsaga. Landarealen 44 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 1,064 pers. (1901).
A. G. F.
Angelo da Siena [a’ndjelå]. Se Agostino
da Siena.
Angelofani (af grek. angelos, ängel, och fainein,
visa), änglauppenbarelse.
Angelolatri (af grek. angelos, ängel, och latreia,
tjänst, dyrkan), ängladyrkan.
Angelologi (af grek. angelos, ängel, och logos,
tal, lära), läran om änglarna; stundom läran om de
gode änglarna, i motsats till demonologi, läran om
de onde änglarna. Jfr Ängel.
G. O. L.*
Angelsachser, riktigare Angelsaxar (se d. o.).
Angelsaxar (Anglosaxar), det i historien
häfdvunna namnet på det folk i England, som uppkom
af flere stammar vid den germanska invandringen
därstädes. Underrättelserna om germanernas bosättning
i England äro osäkra. Såsom romersk provins
hade Britannien redan i 4:e årh. varit utsatt för
anfall af de germanska folken i nuv. Holland och på
Nordsjökusten. Romarna hade därför vidtagit särskilda
försvarsåtgärder utmed den s. k. Litus saxonicum
(från Brighton till Wash); men då de dragit sina
legioner från ön och uppgifvit sitt herravälde öfver
densamma, började från midten af 400-talet en verklig
invandring af eröfrande germanska krigareflockar,
hvilka undanträngde eller kufvade britterna,
landets gamle inbyggare. Af dessa kallades de
nye invandrarna saxar (fornir. saisson pl.), och
så kallas ännu engelsmännen af alla sina keltiske
grannar i Wales (sacson, sacsonach pl.), Skottland
(sasunaich pl.) och Irland. Dessa saxar kommo från
den motliggande Nordsjökusten, som då innehades af
det stora sachsiska folkförbundet. Under tiden för
den fortsatta eröfringen, hvilken
vanligen anses omfatta tiden 449–607, framträda
emellertid äfven andra folknamn, såsom angler
(engler), merker, northumbrer, gyrver, lindisfarar,
hwiccar m. fl. Tydligen hafva flere af dessa namn
uppstått först efter invandringen och kunna lätt
härledas ur vissa lokalförhållanden. Märkligast
bland dessa stammar är anglernas eller englernas,
hvilken slutligen skulle gifva sitt namn åt hela
riket. De äldste författarna tala om nord-, mid-,
syd- och östangler. De sistnämndes område var
halfön mellan Harwich och Wash. Kyrkohistorikern
Beda (d. 735) berättar, att dessa angler kommit
från den slesvigska halfön Angel (se Angler),
och detta antagande har sedermera vidhållits i
historien, ehuru det visserligen icke kan anses
såsom fullt bevisligt. Ännu mindre säkert vet man,
om de slesvigske anglerna och de tyske angler,
hvilka omtalas såsom boende på flera ställen i norra
Germanien, voro delar af samma folk. Möjligt är,
att de angler, som på 500-talet och kanske tidigare
voro bosatta vid nedre Rhen, bidragit med åtskilliga
stridsmän vid invandringen i England. Men intet
bevis finnes för att de engelske anglerna såsom ett
helt folk härstammade från dem. Beda, som talar
om "anglernas eller sachsarnas folk", tyckes i
viss mån identifiera namnen. Emellertid kallar
han sitt arbete "Anglernas kyrkohistoria". Hos
de gamle nordboarna kallades folket englar och
landet England, medan saxar och Saxland hos dem
hänförde sig till Nord-Tysklands folk och land. –
Namnet angelsaxar träffas ganska tidigt i formerna
angulsaxones och anglisaxones. Se vidare England. –
Litt.: F. Palgrave, "History of the anglo-saxons"
(1876), Winkelmann, "Gesch. der angelsachsen" (1883,
i Onckens Allg. gesch.), samt O. Bremer i Pauls
"Grundriss der german. philol." (2:a uppl. 1900, III
s. 849 ff., där fullständigare litteratur anföres).
R. T. (A. E.)
Angelsaxiska litteraturen. Se Engelska
litteraturen.
Angelsaxiska språket, äfven kalladt Forn-engelskan. Se
Engelska språket.
Angelstad, socken i Kronobergs län, Sunnerbo
härad. 12,461 har. 1,582 inv. (1902). A. bildar
med Ljungby och Kånna ett konsistoriellt pastorat
i Växjö stift, Sunnerbo kontrakt. På kyrkans södra
dörr har förut hängt en nu i Växjö museum förvarad
märkvärdig järnring med inristad runskrift från
medeltiden. Den är af C. Säve utförligt beskrifven i
Antikvitets-akademiens månadsblad för 1873, s. 129.
HS HD.
Angelus (lat., af grek. angelos, budbärare,
ängel), kallas en från Johan XXII:s tid härstammande
bönformel hos katolikerna, som skall läsas 3
gånger dagligen: morgon, middag och afton. Bönen
börjas med orden Angelus Domini (Herrens ängel),
hvarför den ock blifvit så benämnd. Kallas äfven
Angelus Dei (Guds ängel). Angelus betecknar ock
den klockringning, som påminner om förrättandet
af angelus-bönen. Slutligen är ordet en af
franska landskapsmålare mycket använd benämning
på aftonlandskap i solnedgångsstämning. Berömdast
är J. F. Millets numera till 600,000 fr. värderade
målning "Angelus". Se illustr. sp. 1017.
Angelus Silesius, egentl. Johannes Scheffler,
tysk mystiker och skald, f. 1624 i Breslau af
protestantiska föräldrar, utbildade sig till läkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
