- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1037-1038

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anianpelto ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillstånden för inbillningens verk. Senare tiders
utvidgade kunskap om nervsystemet har icke allenast
styrkt riktigheten af denna åsikt, utan äfven visat,
huru inbillningen kan hafva en sådan makt.

Magnetismens vanligaste verkan är sömn, och för
dess åstadkommande behöfves visst ingen "ännu
okänd kraft". Vi veta, att redan ett bekvämt läge,
så att nervsystemet ej behöfver akta på musklernas
tjänstgöring för kroppens stödjande, inbjuder till
sömn. Erfar då ett eller annat sinne ett oupphörligt
upprepande af ett och samma intryck, så drages
därigenom uppmärksamheten från allt annat och fäster
sig mer och mer vid det monotona intrycket. Men just
därför att det är samma intryck, som oupphörligt
återkommer, förslöas uppmärksamheten, så att äfven
detta intryck uppfattas allt dunklare och otydligare
och slutligen icke alls förnimmes, då ock det vakna
tillståndet upphört. Mången gång är ju det surrande
ljudet af ett entonigt föreläsande ett ganska verksamt
sömnmedel. Men liksom här det monotona intrycket
delgifves uppmärksamheten genom hörselsinnets organ,
så kan detta ske äfven genom de öfriga sinnenas. Så
kan äfven känselsinnet afficieras af monotona intryck,
och sålunda är det lätt begripligt, huru oupphörliga
sakta strykningar kunna lulla till sömn. Göras dessa
strykningar med tillbörlig högtidlighet af en person,
som har rykte att vara magnetisör, och har den,
hvarpå de göras, benägenhet för det mystiska, så
verka de ofantligt mycket säkrare och hastigare,
ty då har ett annat viktigt moment kommit med i
spelet, nämligen den så mäktigt verkande känslan
för det underbara. Är den magnetiserade ett rätt
"känsligt subjekt", så faller han icke blott i sömn,
detta s. k. lägre magnetiska tillstånd, utan han
öfvergår i det s. k. högre magnetiska tillståndet:
somnambulismen. Orsaken till denna öfvergång finna
vi lätt, då vi betänka, att sömnen är det mest
viljelösa tillstånd vi känna. Den af magnetisören
söfde är således beröfvad sin viljas bruk: han
är viljelös, och en sådan kan man få till hvad som
helst. Han har ingen vilja hvarken att styra sin egen
inbillningsförmåga eller att uppkalla sitt omdöme
till pröfning af hvad som säges honom: han gör som man
säger. Liksom man kan få sömngångaren att drömma hvad
man vill, så kan man ock få den i s. k. magnetisk
somnambulism försatte att göra hvad man vill. Om
man t. ex. sträcker ut hans arm, så förblir den
utsträckt, ty musklerna få ingen tillsägelse från den
söfda viljan att ändra ställningen. På Mesmers tid,
då de konvulsiva kriserna voro på modet, fingo de
magnetiserade vanligen konvulsioner, ty deras sinne
var intaget af den föreställningen, att sådant hörde
till magnetismen, och hos en viljelös människa har
verkligen en föreställning, som blifvit härskande i
hjärnan, en sådan makt, att den sätter musklerna i
rörelse i öfverensstämmelse med sitt innehåll. Då
sedermera en annan föreställning om magnetismen
blef rådande, försvunno de konvulsiva kriserna,
och de magnetiserade företedde sömnvandrarens
mera lugna tillstånd. Hurudant den magnetiserades
uppförande blir, beror alltså på den föreställning,
den inbillning, man ingifver honom. Och att det
verkligen är genom monotona intryck, som det
viljelösa tillståndet inledes, det har man äfven
på experimentell väg bevisat (se Hypnotism).
Då hysteri är ett lidande, som förlamar viljan,
är det lätt förklarligt, hvarför just hysteriska
eller s. k. nervösa personer
äro magnetismens tacksammaste "subjekt". Men
tydligt är ock, att för sådana patienter en
behandling, som just går ut på att söfva viljan
för att låta inbillningen råda, ej kan vara
hälsobringande. Se J. V. Broberg, "Om animala
magnetismen" (1866).
BG.*

Animal sociale (lat.), sällskapsdjur, ett
sällskapligt väsende.

Animal vaccination, med., det slag af vaccination,
eller kokoppympning, hvarvid ympämnet tages från
naturliga eller genom öfverympning från människan
till kon framkallade kokoppor. Se Kokoppympning.
E. Ö-N.*

Animando (it.), dets. som animato (se d. o.).

Animato (it.), mus., besjäladt, med lif och värme.

Anime l. Animi (sannolikt af grek. enaimon,
blodstillande), farm., urspr. ett slags Olibanum-harts
af Boswellia Frereana Birdes (fam. Burseraceæ) från
trakterna vid Afrikas östligaste udde (Kap Guardafui). Från senare tid
omnämnes anime-harts af två slag: västindiskt anime,
af Hymenæa Courbaril L. (fam. Leguminosæ), samt
ett mera sällsynt, ostindiskt anime, af Vateria
indica
L. (fam. Dipterocarpeæ) – båda mycket
välluktande; hafva hos oss ingen medicinsk användning.
C. G. S.

Animellt genus, språkv. Se Genus.

Animera (fr. animer, af lat. animare, förse med luft,
lifva, besjäla, af anima, själ), lifva, uppelda,
uppmuntra. – Animerad, liflig, glad.

Animi, farm. Se Anime.

Animism (ty. animismus, af lat. anima, själ). 1. Den
medicinska lärobyggnad, som 1708 framställdes af
medicine professorn G. E. Stahl i Halle. Den
tiden betraktades människokroppen såsom en konstrik
mekanism, hvars samtliga delar borde med största
noggrannhet undersökas och studeras; men driffjädern,
som satte denna mekanism i verksamhet, den lämnade
man i sitt värde. Stahl åter sökte just utforska
denna driffjäder och trodde sig finna den i hvad man
kallar "anima" (själ). Det är denna anima, lärde han,
som reglerar och bevarar den kroppsliga apparaten,
och det är ytterst på anima själf, som såväl hälsa
som sjukdom beror. Förstår icke anima hvad som
kommit i olag i apparaten eller har hon ej kraft att
afhjälpa det, så stannar den. Med Seneca sade Stahl:
"Du dör, icke därför att du är sjuk, utan därför att
du lefver."
BG.*

2. Etnol. Den världsuppfattning, enligt hvilken alla
naturföremål, döda såväl som lefvande, betraktas i
analogi med människan samt anses af enahanda natur och
sinsemellan till sitt egentliga väsen likartade. Allt,
icke allenast människor och djur, utan äfven
växter och oorganiska föremål, såsom stenar, berg,
floder och stjärnor, tros lefva, förnimma och
förstå. Naturfenomenen anses vanligen såsom dessa
naturväsendens lifsyttringar. Animismen är på en gång
en öfverskattning af naturen och en underskattning
af människan, hvilken på denna ståndpunkt ännu ej
nått insikt om sin egen personlighet och dennas
betydelse. Enligt nyare religionsforskares åsikt är
det i denna världsuppfattning (hvartill man i viss
mån spårar motsvarighet hos hvarje barn under en viss
ålder), som religionerna och myterna ytterst hafva
sina rötter. "Animismen är dock ingalunda själf någon
religion, utan fastmer en primitiv filosofi, hvilken
hos ociviliserade folk behärskar ej blott deras
religion, utan alla deras lefnadsförhållanden. Om
religion kan man först då tala, när människorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0583.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free