- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1045-1046

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anisol-rödt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1884. Från A:s statsrådstid härrör bl. a. 1859
års stadga för rikets elementarläroverk. Utom en
mängd disputationer, program, tidskrifts-uppsatser
och tal, utgaf A.: Lärobok i kyrkohistorien för
skolor och gymnasier
(1842, 7:e uppl. 1867),
"Tidskrift för svenska kyrkan" (1849–51, tills.
med A. F. Beckman), Svenska kyrkoreformationens
historia
(3 dlr, 1850–51), Baptismen i förhållande
till den Heliga skrift och kyrkans historia
(1854)
samt Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte 1593
till slutet af 17:de århundradet
(1866). A. blef
ledamot af Vetenskapsakademien 1855 samt hedersledamot
af Vitterhets historie och antikvitetsakademien s. å.
J. P.

3. Kristofer Ludvig A., den förstnämndes
son, pedagog, f. 2 aug. 1821 i Husby-Lyhundra
församling i Uppland, blef student i Uppsala 1839,
filos. doktor 1848, tjänstgjorde åtskilliga år i
finansdepartementet och från 1852 vid Norrköpings
allmänna läroverk, där han befordrades till
kollega 1855, och utnämndes, sedan han 1862 aflagt
teoretisk teologisk examen, 1864 till rektor vid
Linköpings folkskolelärare-seminarium. A. var
folkskoleinspektör i Linköpings stift alltsedan
1867. Han arbetade som ledamot i flera kommittéer,
såsom ordförande i kommittéerna för utarbetande
af nya normalplanen 1888–89 och för granskning af
till folkskolans tjänst utgifna läroböcker 1884–87,
hvarjämte han deltog i utarbetande af läsebok för
folkskolan 1865 och 1878, af nya folkskolestadgan
1882 och af nya stadgan för seminarierna 1885–86. Han
var ledamot af kyrkomötena 1878, 1883, 1888 och 1893,
landstingsman 1885–88 och ledamot af andra kammaren
vid riksdagarna 1887 (maj–juli) och 1888. Han invaldes
1868 i Musikaliska akademien. Död 8 dec. 1896 i
Linköping. – A. utgaf "Tidning för folkskolan"
1866–81 (med K. V. Kastman som medredaktör från
1871) och tillsammans med Kastman dess fortsättning
"Tidskrift för folkundervisningen" 1882–87 samt 1867
sex häften "Bidrag till pedagogik och metodik för
folkskolelärare" (tills. med K. V. och K. A. Kastman;
flere uppl.). I förening med J. F. Törnvall utgaf
han det på mycket omtvistliga grundsatser byggda
arbetet Koralbok för svenska kyrkan (1882). Dessutom
utgaf han predikningar, mötestal m. m.

Anjouan [ã*oã’], Njouana l. Johanna, en
af Komoro-öarna, mellan Mayotte och Angasija. 373
kvkm. Omkr. 12,000 inv. Bland Komoro-öarna har
A. länge varit den, som mest besökts af fartyg, hvilka
gå mellan Europa och Indien genom Mosambik-kanalen
(så angjordes det vanligen af svenska ostindiska
kompaniets fartyg), och engelsmännen hade där förr en
kolstation. Hufvudorter äro Moussamoudou och Pomoni.

Anjou-viner [ã*o-], viner från Anjou, höra till
de lättare franska vinsorterna och stå följaktligen
ej särdeles högt i pris. De bästa hvita komma från
Rôtissant, Perrière, Clos Morin och Pailleux, goda
äfven från Bonneseaux, Faye och Beaulieu; de bästa
röda äro från Champigné-le-sec och Alonnes.
RM.

Anjovis [-*o-], zool. Se Ansjovis.

Anka l. Tam gräsand, Anas boschas
domestica
, en i Sverige allmänt förekommande husfågel.
Hannen, som äfven kallas ankbonde,
andrake eller andrik, är lätt igenkännlig genom
sina krumfjädrar på stjärten. Ankan liknar i allt
den vilda gräsanden (se Andfåglar), utom hvad
färgen beträffar, i hvilket hänseende ankorna,
liksom de flesta husdjur, underkastas många variationer.
Man kan visserligen finna ankor af gräsandens
färgteckning, men allmännare äro de brokiga, hvita,
bruna eller grå. En förändring af mera tillfällig
natur är den, då hufvudets fjädrar i nacken växa ut
till en buskig tofs. Märkvärdigare är den förändring,
som under det tama tillståndet uppkommit på de
s. k. pingvin-ankorna, på hvilka fötterna äro
riktade så långt bakåt, att dessa ankor under sin gång äro
tvungna att hålla kroppen i nästan upprätt ställning.
Såsom husdjur äro ankorna bland de minst
kostsamma, både till skötsel och föda, och därför också
bland de jämförelsevis mest inbringande såväl genom
sin ganska rikliga äggläggning som genom sitt
förträffliga kött och sin ganska goda fjäder. Skötseln
är enkel. När ankhonan i mars och april vill lägga
ägg, är det bäst att gifva henne litet halm till rede
samt riklig föda, emedan hon i annat fall söker sig
en liggplats utomhus, där man har svårt att finna
henne. Hon värper då 20–30 ägg, stundom, om man
beröfvar henne det ena efter det andra, ännu flere
– man har uppgif vit ända till 80 –, af hvilka man
saklöst kan taga bort alla utom 10–15. På dessa öfriga
rufvar hon i fyra veckors tid. De nykläckta ungarna
("ällingarna") aktas för kyla, och enär ankan själf
i detta hänseende ej alltid visar sig synnerligen
noggrann, gör man nästan klokare uti att låta en höna
ligga ut hennes ägg. Det är lustigt nog att se, huru
hönan ängsligt söker afhålla sina skyddslingar från
vattnet, dit deras natur dock drager dem. Under de
första dagarna föder man ankungarna med hårdkokta,
sönderhackade ägg och med brödbitar, blandade i
vatten. Efter 6–8 dagar gifver man dem kli af korn,
hafre o. d., som gärna kan blandas i sur mjölk,
och framför allt tillräckligt med vatten. Efter
4–6 veckor sticka fjädrarna fram ur dunet, och nu
börja ungarna föda sig själfva i diken och dammar,
i trädgården och på gården; men morgon och afton
gifver man dem, liksom de gamla, litet kornkli och
sedermera alla slags affall från köket. Maskar och
snäckor äta ankorna begärligt; de stora snäckorna
måste man dock krossa åt dem. Vill man göda dem,
stänger man dem inne och gifver dem korn- och kliröra,
helst i mjölk och alltid med tillräckligt vatten
och sand. För rågkli och i synnerhet för socker bör
man akta dem. Annars äro de liksom svinen verkliga
allätare. Enligt sin natur, trifvas de bäst där vatten
finnes. Hafva de icke tillgång till sådant, blifva
de osnygga. För mycket fisk gifver deras kött en
obehaglig smak. Såsom väderspåmän hafva de tillvunnit
sig folkets förtroende: om de ofta bada sig, väntar
man regn; om de ofta resa sig och flaxa med vingarna,
väntar man storm; då de skrika om natten, motser man
förändring i väderleken.

Mest utvecklad är ankskötseln i Kina, där man
öfverallt på floderna kan träffa oräkneliga skaror
af ankor och särskilda ankhus, s. k. "sampaner",
med hvilka kinesen flyttar, allteftersom födan för
ankorna är riklig eller ej. På ett enkelt sätt –
med en järnplåt, en sandlåda och en matta, öfver
jämn eld – drifver man också där den artificiella
utkläckningen af ankägg i stor skala. Hos tagalerna
på Luzon, en af Filippinerna, berättar man sig hafva
påträffat människor, som använda sin kroppsvärme till
utkläckning af ankägg. I Europa är ankan ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0587.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free