- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1049-1050

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anisol-rödt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

in eller ut öfver relingen. Ankardäfverten är af
smidt järn. Nedre delen är rund, men den öfre
böjda delen, ofvanom relingsstödet, har något
afplattade sidor. Den hylsa (a) på relingen, i hvilken
den har sitt stöd och rör sig, är så inrättad, att
den kan låsas i vissa ställningar, så att däfverten
antingen är vänd utåt eller inåt. I öfversta ändan är
däfverten försedd med penterlina (kätting,
b) och låsinrättning (c) för ankarets fällning. Midt
på däfverten sitter en beläggningsnagel (d) för
löparen (e) till kattginan (f), hvars öfre
block är fast på däfverten.
R. N. (H. W–L.)

Ankare l. Ankar (da., ty. och holl. anker, af
mlat, ancheria, liten tunna), ett förr i flere länder
brukligt, men numera endast i Danmark och Ryssland
laggillt mått för våta varor (hufvudsakligen vin,
sprit o. d.). 1 svenskt ankare innehöll 15 knr
och motsvarade 39,26 l. I andra länder växlade
ankarets storlek, från 34,35 l. i Preussen till 38,93
l. i Hannover, och betydligt öfverstigande var det
engelska ankaret (= 45,43 l.). I Danmark är 1 anker
= 39 potter (= 37,68 l.), i Ryssland = 3 vedro (=
36,90 l.). Nästan öfverallt var ankaret = 1/4 åm och =
1/6 oxhufvud.

Ankare l. Ankar (grek. angkyra). 1. Sjöv.
Redskap, som nedfälles på sjöbottnen, där det tjänar att
fasthålla ett fartyg, för hvilket ändamål det är
förenadt med fartyget medelst tåg eller kätting.

Fig. 1.

Det vanligaste slaget af skeppsankaren (fig. 1)
består af en grof järnstång, kallad lägg (a), hvars
nedre ända, vid den s. k. kronan (b), utgrenar sig i
två uppåt böjda armar (c). På öfverkanten af armarnas
yttre ändar äro fastsmidda två nästan triangulära
skifvor, flyn (d); armarnas utanför dessa flyn
framskjutande och betydligt afspetsade ändar kallas
flypyntar (e). I läggens öfversta ända finnes antingen
en ring, kallad röring (f), eller ock en klam (fig. 2a),
äfven kallad schackel. Den del af läggen, som
finnes ofvanför röringen, kallas tapp (g). Ankaren,
ämnade för hamptåg, förses vanligtvis med röring,
men ankaren för kätting i allmänhet med klam. Strax
nedom röringen eller klammen sitter ankarstocken
(h). Stocken sättes alltid vinkelrätt mot armarnas
plan, emedan därigenom efter ankarets

Fig. 2.

fällning ett af flyna tvingas att intaga och bibehålla
den fördelaktigaste ställningen för att gripa fast
i bottnen. Om stocken är af trä, såsom fallet är på
alla större ankaren af den nu ifrågavarande formen,
består den af två halfvor, hvilka sammanhållas af
bultar och järnband. På det att den ej skall åka nedåt
läggen, är denna försedd med två klackar, kallade
nöt, hvilka infällas i stocken. Är stocken af järn,
går den genom ett hål i läggen och är så inrättad,
att den, då ankaret ej nyttjas, kan läggas

Fig. 3.

längs utmed läggen. – På senare tiden hafva åtskilliga
andra ankarkonstruktioner kommit i bruk. På Porters
och Trotmans ankaren (fig. 2), hvilka
till formen obetydligt skilja sig från hvarandra,
utgöra läggen och armarna med sina flyn två skilda
stycken. Läggens nedre ända, som är klykformig, griper
om armstycket öfver kronan, och den bult, som där
genomgår både läggen och kronan, utgör äfven axel för
armarna. Från flynas underkant utgå smärre flyn eller
utsprång, af hvilka det, som vid ankarets fällning
först träffar bottnen, verkar såsom ett häftyg och
gifver flyarmen den fördelaktigaste ställningen att
kunna intränga i bottnen, under det att den öfre med
sin flypynt stannar mot läggen, hvarigenom ankaret
får mindre benägenhet att kantra åt sidan. – Martins
ankare (fig. 3) har äfven järnstock, placerad strax
under klämmen vid läggens öfre ände; men denna stock,
som för att öka ankarets motståndsförmåga är betydligt
bred och har uppåt böjda ändar, är sammansmidd med
läggen, emedan den, till följd af armarnas anordning,
ej behöfver vara inrättad för losstagning. I läggens
nedersta ända går, genom ett hål, armstycket,
som är vridbart, så att flyarmarna kunna röra sig
i 45° vinkel på ömse sidor om läggen. Armstyckets
axelriktning i förhållande till stocken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free