- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1063-1064

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anlag ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rubbningar inom nervsystemet, hypokondri, hysteri;
hos mannen särskildt anlag för sjukdomar i blåsan
och prostata, hos kvinnan för sjukdomar i lifmodern
och äggstockarna o. s. v.; i de klimakteriska åren
och under ålderdomen anlag för kräfta, sjukdomar
i urinvägarna, lungemfysern, astma, förändringar i
blodkärlens väggar, blodslag, sjukliga förändringar
i sinnesorganen, företrädesvis ögonen o. s. v.

Olikheten i kön betingar särskilda sjukdomsanlag,
hufvudsakligen beroende på den så olika organisationen
och könsfunktionen hos mannen och kvinnan. Hos
den senare framträder sålunda en mängd för henne
egendomliga rubbningar och sjukdomsanlag i sammanhang
med menstruationen, hafvandeskapet, förlossningen,
barnsängen, digifningen o. s. v.

Olika uppfostran, lefnadssätt och sysselsättning
bidraga äfven ofta till utbildande af skilda
sjukdomsanlag hos man och kvinna. Det vill synas,
som hos nyfödda barn dispositionen för sjukdom vore
större hos gossar än hos flickor. Öfverallt födes
nämligen ett större antal af de förre än af de senare
(105–106 gossar mot 100 flickor), men dödligheten är
så mycket större bland gossarna, att missförhållandet
blir utjämnadt redan under första lefnadsåret.

I allmänhet taget är dispositionen för sjukdomar
störst under första lefnadsåret, särdeles under de
första veckorna. Detta har sin grund i det nyfödda
barnets plötsligt ändrade lifsförhållanden, i det
späda barnets svagare motståndskraft, olämplig
behandling o. s. v. (45 proc. af alla födda dö
under 1:a lefnadsåret. Se Dödlighet). Sedermera
aftager dispositionen för sjukdomar till
omkring 7:e eller 8:e året, blir relativt
obetydlig mellan 8:e och 14:e året, ökas under
manbarhetsutvecklingen (pubertetsperioden), minskas
sedan åter efter fulländad utveckling och har sitt
andra minimum vid den åldersperiod, som inträffar
vid omkr. 24–30 år, hvarefter den åter småningom
tilltager. Olika kroppskonstitution medför något olika
sjukdomsanlag. Äfven i de särskilda temperamenten har
man sökt en källa för sådana. Se vidare Ärftlighet.
A.-Y.*

Anlag, Lutnings-anlag l. Dosserings-anlag,
väg- o. vattenb., det horisontala afståndet
mellan en lutande rät linjes ändpunkter (linjens
horisontal-projektion). Har linjen ett visst läge
i ett lutande plan, nämligen vinkelrätt mot någon i
planet belägen horisontal linje, så angifver linjens
lutningsanlag äfven planets. Ordet nyttjas i synnerhet
vid angifvande af lutningar hos jordfyllningar,
bergväggar, murar o. d., men begagnas numera sällan.
KLBG.*

Anlaut (ty.), "begynnelseljud", uddljud (se d. o.).

Anlete. Se Ansikte.

Anlofning l. Upplofning, sjöv., en
fartygsmanöver, hvarigenom förskeppet bringas närmare
upp mot vinden, d. v. s. så att vinden kommer
att blåsa mera för-ifrån. Motsatsen: Afhållning.
R. N. (H. W-L.)

Anläggningshöjd, krigsv., ett bröstvärns
inre öfre kants höjd öfver det för
skyttarna afsedda bakomvarande planet.
L. W:SON M.

Anlöpa. 1. Sjöv. För en kort tid segla in i en hamn,
som ej är destinationsorten.

2. Metall. Förändra färg eller glans (framför allt om
metaller). Oädla metaller anlöpa genom syreupptagning
ur luften, silfver genom svafvelbindning från luftens
vätesvafla. Särskildt användes termen
anlöpning inom stålmanufakturen. Vid härdning öfvergår
det i stålet befintliga kolet från en existensform,
karbidkol, till en annan, s. k. härdningskol, hvilken
förändring af kolform ger upphof till det härdade
stålets hårdhet. Vid härdning blir stålet emellertid
så sprödt, att det oftast svårligen kan i dylik form
användas i praktiken. Denna sprödhet borttages genom
anlöpning, hvarmed förstås en mer eller mindre stark
återupphettning af detsamma. Vid denna upphettning
öfvergår åter en del af stålets kolhalt till karbidkol
och återger stålet en del af dess ursprungliga
seghet. Ju högre upphettningen drifves, desto mer af
härdningen borttages och dess segare blir stålet. För
olika ändamål böra de härdade pjäserna anlöpas olika
starkt, och bedömes anlöpningsgraden på grund af de
olika färgade oxidhinnor, som vid anlöpningen uppstå å
stålets yta, och motsvaras hvarje anlöpningstemperatur
af sin bestämda färg. Sålunda anlöpas

stämplar o. d. till gul färg .......... (200-240° C.)
rakknifvar och extra hårdt verktygsstål
till brunröd färg .................... (265°)
hårdt borr- och hyfvelstål till mörkgul
eller purpurröd färg ................. (275°)
bordsknifvar till blå färg ............ (295°).

Anlöpningen kan enklast ske så, att man omedelbart
efter fullbordad härdning låter stålet kvarstanna
i härdningsvätskan, tills det fullständigt
afsvalnat, samt återuppvärmer detsamma öfver
koleld eller å ett varmt sandbad, tills den
önskade anlöpningsfärgen visar sig, då det ånyo
afkyles i härdningsvätskan. Stålets härdning och
anlöpning fordra emellertid stor yrkesskicklighet.
G. D.

Anlöpningsfärgerna bero på tjockleken af det bildade
oxidskiktet, alldeles såsom färgen på Newtons
färgringar. Denna tjocklek bestämmes ej blott af
upphettningstemperaturen, utan också i någon mån
af tiden för upphettningen, om denna sker i ett
luftbad. Äfven gjutjärn, koppar, mässing och nickel
ge vackra anlöpningsfärger. Önskar man en bestämd färg
på anlöpningen, förfar man enklast så, att man bringar
det föremål, som skall anlöpas, in i ett luftbad (200°
C. för stål och järn, 120° för koppar, öfver 200° för
mässing) och låter det ligga så länge i badet, tills
den önskade färgen uppnåtts, hvarefter det hastigt
afkyles.
S. A-S.

Anlöpning. Se Anlöpa.

anm., förkortning för anmärkning.

Anmärkaren, den svenska periodiska pressens (efter
1809) första egentliga oppositionsblad. 28 mars 1816
utgafs från cederborghska tryckeriet i Stockholm
dess första nummer (2 blad, 4:o), innehållande
bladets anmälan. "Där man upptäcker felaktigheter,
missbruk eller dårskaper, skall man dristigt gifva dem
tillkänna och till deras rättande använda förnuftets
och sanningens vapen, någon gång skämtets, aldrig
smädelsens." Ansvarige utgifvaren och egaren var
F. Cederborgh. Bladet, som anmäldes till subskription
i "samlingar" om 12 nummer, utgifna en eller flera
gånger i veckan, utkom efter första samlingens slut,
4 maj, ånyo först 2 nov., hvarefter den väl utan
dylikt afbrott fortgick; men det var först med "tionde
samlingen" (okt. 1817), som bladet fick värde och
betydenhet, i det Georg Scheutz då ingick som medegare
och medredaktör, under det Cederborgh fortfarande var
bladets ansvarige utgifvare. Scheutz skulle, enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0596.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free