- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1089-1090

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Annerstedt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i hufvudstadens frivola och mondäna lif. Hans nämnda
diktsamlingar följdes af Isaotta Guttadauro ed
altre poesie
(1886), L’ Isotteo e la Chimera (1890),
Elegie romane (1892) samt Poema paradisiaco ed odi
navali
1893. I dessa arbeten, liksom i hela sin
lyriska diktning, visar han sig som eklektiker. Än
är det Carducci, än romarna, än ryssar och fransmän,
än trecentister, som varit hans mönster. Hvad denna
senare period af hans poetiska författarskap angår
måste dock erkännas, att innehållet är mognare och
framför allt sundare. Under sista åren ha från hans
hand utgått en del oden och canzoner, af hvilka
senare In morte di Guiseppe Verdi (1901) och La
notte di Caprera
(s. å.) äro de märkligaste. Mest
själfständig är d’A. inom novellen. Hans första
samling berättelser från Abruzzerna, Terra Vergine
(1882), följdes af Il libbro delle vergini
(1884), San Pantaleone (1886) och Le novelle di
Pescara
(1902). Samma drag äro gemensamma för dem
alla: brutala ämnen, stark lokalfärg, passion och
sensualitet. Sitt största rykte har d’A. vunnit som
romanförfattare, men mer än annorstädes märkes här
hans eklekticism. I romanerna är det den språklige
mästaren man i synnerhet beundrar. Med sina principer
för ett språks utveckling har han betydligt ökat
det moderna italienska ordförrådet, och ingen
kan som han gifva färg och skönhet åt språket,
vare sig det gäller en psykologisk analys eller en
naturbeskrifning. Romanernas moraliska värde är ej
lätt att bestämma och har äfven mycket diskuterats. De
äro indelade i tre blom-cyklar: "rosen-, lilje- och
granatäpple-cykeln". Till den första höra Il piacere
(1889; "Njutningslysten", 1902), L’Innocente (1891;
"Oäkta", 1902) och Il trionfo della morte (1894;
"Dödens triumf", 1898). Samtidigt med dessa utgafs den
från ryska litteraturen påverkade Giovanni Episcopo
(1892; öfv. 1895). Af "lilje-cykeln" har Le vergini
della rocce
(1896) och af den sista cykeln Il fuoco
(1899; "Elden", 1901) utkommit. Äfven som dramatiker
har d’A. försökt sig. Hans första prof som sådan var
en monolog, I fratelli, skrifven för Eleonora Duse,
liksom de flesta af hans följande dramer: Il sogno
d’un mattino di primavera
(1897), Un sogno d’un
tramonto d’autunno
(1898), Gioconda (s. å.) samt,
det sista och märkligaste, Francesca da Rimini
(1902). Ännu ett, La città morta (1898), har af honom
publicerats. Formen är klar och genomskinlig och
stilen poetisk, men styckena äro monotona på grund
af deras alltför lyriska karaktär och bristande
individualisering af personerna. d’A:s största
förtjänst är och förblir hans mästerskap i formen,
hvilket skulle göra honom till en stor författare,
om man bakom den glänsande ytan funne en helgjuten
karaktär och personlighet. Se Lady Blennerhassett,
"Gabriele d’Annunzio" (i "Moderne essays zur kunst
und litteratur", 1901); Giuseppe Busolli, "Gabriele
d’Annunzio" (1902), och G. Larroumet, "Gabriele
d’Annunzio" (i "Etudes de litteraturs et d’art",
1896).
H. N.

Annus (lat.), år.

Annus bissextilis (lat.), skottår.

Annus civilis (lat.), borgerligt år.

Annus communis (lat.), vanligt år, i motsats till
annus bissextilis l. annus intercalaris, skottår.

Annus confusionis ("förvirringens år") kallades året
46 f. Kr., med anledning af däri gjorda inskjutningar
af dagar vid införandet af julianska kalendern.

Annus ecclesiasticus (lat.), kyrkoår.

Annus intercalaris (lat.), skottår.

Annus lunaris (lat.), mån-år.

Annus solaris (lat.), sol-år.

Annweiler, stad i Bajern, regeringsområdet Pfalz,
i den af Queich genomflutna, för sin skönhet mycket
berömda Annweiler-dalen. 3,655 inv. (1900). – A. blef
riksstad 1219. Det förpantades 1330 af kejsar Ludvig
IV af Bajern till pfalzgrefven af Zweibrücken och
blef aldrig inlöst. S. ö. om A. ligga ruinerna efter
slottet Trifels.

Anoan, Probubalus depressicornis, zool., hör
till fam. Bovidæ, ordn. Ungulata (hofdjur) inom
däggdjurens klass. På grund af sin gestalt har anoan
förr blifvit hänförd till antiloperna. Undersökningen
af kraniet har emellertid ådagalagt, att den
väsentligen öfverensstämmer med bufflarna. Dess
närmaste släktingar äro, förutom en på Mindoro
lefvande art, två utdöda (pliocena) större
buffelformer från Indien. Själf kan anoan betraktas
såsom en dvärgform: höjden öfver bogen utgör endast
1,3 m. Hufvudet är bredt öfver pannan och tillspetsas
mot den nakna mulen. Hornen äro nästan raka,
spetsiga, tämligen korta, bakåt riktade. Benen äro
smäckra. Fällen är gles, svartaktig. Anoan lefver i
bergiga trakter i det inre af Celebes.
L-E.

Anobium, zool. Se Döds-uret.

Anod (grek. anodos, uppväg, väg uppåt), fys., af
Faraday införd benämning för den positiva polen i en
stapel. Föga brukligt. Jfr Elektrod.
R. R. *

Anodonta (af grek. nekande an och odus, tand),
zool. Se Damm-musslor.

Anoftalmi (af grek. nekande an och ofthalmos, öga),
saknad af ögonglober.

Anogen (af grek. ano, uppifrån, och gignestai,
uppstå), som uppstår ofvanifrån. Motsats: katogen.

Anoket. Se Anukis.

Anolis, zool. Se Iguanidæ.

Anomal l. Anomalisk (af grek. nekande an och
homalos, jämn), afvikande från en lag,

Tryckt den 18/12 03

1 b. 35

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0609.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free