- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1097-1098

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anomal dispersion ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

werda?, fr. qui vive?, ry. ktå idjåt?). Om anrop icke
åtlydes, får posten vanligen skjuta.
C. O. N.

2. Sjöv. Inom alla örlogsflottor finnas
reglementerade anrop och svar, hvilka användas från
fartyg under mörker eller tjocka, när båt kommer
i sikte eller höres. I svenska flottan är anropet
"hvem där?" Härpå svaras från båten, om den
tillhör flottan och vill lägga till vid det anropande
fartyget: "flagg", "standert", "vimpel", fartygets
namn, "ja" eller "nej", allteftersom den för
flaggman, kommendör, af delnings- l. divisionschef,
som ej är kommendör, fartygschef, annan officer
(l. vederlike) eller underordnad personal. Vill båten
ej lägga till, så svaras från densamma "nej, nej".
H. W-L.

Ansats. 1. Mus. Äldre benämning för
"anblåsningen" på flöjt och bleckblåsinstrument (fr.
embouchure); ansättandet af sångtoner. – 2. Tekn.
En utspringande, mindre kant, i synnerhet på maskindelar.

Ansatsränna. Se Ansatsrör.

Ansatsrör, Ansatsränna, kort rör eller
ränna, hvarigenom vätskor aftappas från kärl.

Ansatsstycke, mus., den del af ett blåsinstrument,
som för vinnande af högre eller lägre stämning sättes
till eller tages ifrån instrumentet.

Ansbach, hufvudstad i bajerska reg.-området
Mittel-Franken. 17,555 inv. (1900). Liflig fabriksort.
A. var under medeltiden hufvudstad i
markgrefskapet A. (3,579 kvkm.), hvilket 1362 kom
till huset Hohenzollern och 1398 delades i tvenne:
Ansbach och Baireuth. Då sedermera samma ätt erhållit
Brandenburg, delades den (efter 1473) i två grenar,
af hvilka den äldre, "den brandenburgska", stannade
i Brandenburg, den yngre, "den frankiska", i Ansbach
och Baireuth. Dessa stater voro tidtals skilda, men
stundom förenade under samme regent. Hertig Alexander,
som för sista gången förenade dem, 1761, afträdde
dem 1791, mot villkor att erhålla en lifränta, till
Fredrik Vilhelm II af Preussen. Genom Tilsitfreden
1807 tillföllo de Bajern.

Anschütz, Heinrich, tysk skådespelare, f. 1785,
d. 1865 i Wien, där han 1821 fått anställning vid
Hofburg-teatern, var i hjälte- och karaktärsroller
ett mönster för ädel skådespelarkonst. Särskildt
prisas hans sköna diktion.

Anschütz, Ottomar, tysk fotograf,
f. 1846 i Lissa i Posen, öfvertog 1868 sin faders
fotografiaffär därstädes och upprättade 1888 en
filial i Berlin. A. har blifvit berömd genom sina
ögonblicksfotografier och som uppfinnare af det
s. k. takyskopet l. "den elektriska snabbskådaren".

Ansedonia. Se Vulci.

Anseele [-sele], Edward, belgisk socialdemokrat,
f. 1856 i Gent, utbytte typografens yrke mot
skriftställarens och skref några romaner, uppsatte den
socialistiska tidningen Volkswil och blef därefter
redaktör för dennas efterträdare Vooruit! Bland
Gents arbetare stiftade A. 1899 den stora
konsumtionsföreningen Vooruit. Medlem
af deputeradekammaren från 1894, tillhör han där
socialisternas högra flygel. A. var ordförande vid
arbetarkongressen i Bruxelles 1886.

Anselm, ärkebiskop af Canterbury, "skolastikens
fader", en af medeltidens ädlaste och
inflytelserikaste teologer, föddes 1033 i Aosta i Piemont och
visade redan som barn en djupt religiös läggning.
Efter flera inre kriser under år af kringflackande
världslif ingick han som munk i det normandiska
klostret Bec, där han under sin landsman Lanfrancs
ledning gjorde grundliga filosofiska och teologiska
studier. Såsom prior och abbot i Bec utöfvade A. ett
vidtgående inflytande. Hans af djup fromhet och
praktisk visdom präglade personlighet hade i hög grad
uppfostrarens och rådgifvarens geni, och som mogna
frukter af hans andliga tänkande och undervisning
spriddes denna tid såväl ett flertal asketiskt
uppbyggliga skrifter – meditationes och orationes
som åtskilliga dogmatiska essayer "om sanningen",
"om den fria viljan", "om djäfvulena fall" samt hans
Monologium öfver Guds väsen och Proslogium med det
ontologiska Gudsbeviset. Kallad 1093 att efterträda
Lanfranc som ärkebiskop af Canterbury, uppträdde han
såsom en ifrig försvarare af kyrkans frihet gentemot
den världsliga maktens ingrepp. Under kamp med
Vilhelm II och Henrik I om investituren i England
måste han tvenne gånger lämna sitt ärkestift och i
landsflykt söka ett visserligen icke alltför kraftigt
gifvet stöd i Rom. Först mot slutet af hans lefnad
bilades den långa tvisten genom konkordatet i London
1107. Segern stannade härvid på A:s sida såtillvida,
som Henrik uppgaf investiturrätten, men däremot icke
sin fordran på länsed af biskopar och abboter.

Sitt största rykte vann dock A. på det rent
vetenskapliga området, genom sitt dialektiska
skarpsinne och sin intuitivt vetenskapliga blick. I
principfrågor inrymde han åt den traditionella
kyrkliga teologien en auktoritativ rätt, som närmade
dennas sanningsvärde intill uppenbarelsens. Men han
häfdade därjämte vetandets nödvändighet och menade
sig ur blotta förnuftsgrunder kunna frambevisa det
kristna trosinnehållet. Ett hufvudresultat af detta
filosoferande var det ontologiska beviset för Guds
tillvaro
, enligt hvilket han från det hos hvarje
människa förefintliga begreppet om det fullkomliga
väsendet (quo majus cogitari non potest) sluter till
dettas existens; ty om det högsta vore till blott
i föreställningen, måste ett högre, det som äfven
är i verkligheten, kunna tänkas. Denna bevisföring,
som sätter existensen som ett predikat jämte andra,
har genom Gaunilos och Kants kritik förlorat sin
udd. En djupare inverkan på det teologiska tänkandet
har A. utöfvat genom sin vetenskapliga behandling
af den kyrkliga försonmgsläran – i afhandlingen
Cur Deus homo? – och genom framställandet af den
s. k. satisfaktionsteorien (jfr Försoning). A. dog
21 apr. 1109 och upphöjdes 1720 till rang af katolsk
kyrkolärare. Hans skrifter äro utgifna af G. Gerberon
(1744) samt i Mignes "Patrologia" (ser. lat. 158,
159). Se P. Ragey, "Histoire de S. Anselm, archevêque
de Canterbury" (1890).
J. HDR.

Anser, zool. Se Andfåglar.

Anseres (plur. af anser), zool., den af Linné
använda benämningen på simfåglar.

Anseridæ. Se Andfåglar.

Anseriformes, zool. Se Fåglar.

Ansfrid. Se Ansgarius.

Ansgar (Anskar), västfrankiskt mansnamn,
latiniseradt till Ansgarius hos den förnämste bäraren
af detsamma. Den fornnordiska motsvarigheten till
A. är Asgeir. I Ossians sånger har namnet formen
Oskar. Se Ansgarius.

Ansgarii-förening. Se Ansgariusförening.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0613.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free