- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1109-1110

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ansgarius-förening ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anslag är belagdt med bötesstraff. – Anslagstid
kallas i konkurs den tid, som förflyter mellan utfärdandet
af offentlig stämning å borgenärerna (hvilket sker
bl. a. genom stämningens anslående å rättens dörr)
och inställelsedagen. Enligt den svenska konkurslagen
är anslagstiden minst två, högst fyra månader. Är
konkursbo å landet så ringa, att där ej finnes värde
för 1,000 kr., skall dock inställelsedagen utsättas
till viss dag under det lagtima ting, som näst efter
två månader i häradet infaller, om ock därmed dröjer
längre än fyra månader efter stämningens utfärdande.

2. Statsr. (Anslagssumma) Visst
penningebelopp, som förening, korporation, kommun,
folkrepresentation o. s. v. af under dess disposition
stående medel beviljar och ställer till en styrelses,
stiftelses eller enskild persons förfogande till
bestridande af utgifter för visst ändamål. Anslagssumman
kan fastställas att utgå för en gång årligen eller under
en längre tid. Om anslag, som af folkrepresentation beviljas,
se Budget, Statsanslag och
Statsreglering.
H. L. R.

3. Mus. (fr. touche). Det sätt hvarpå man
nedtrycker tangenterna, för att å piano eller orgel
frambringa den rätta tonen; själfva instrumentets
"spel-art" l. egenskap att vara mer eller mindre
lättspelt. Man skiljer mellan tungt och lätt
anslag, hårdt och mjukt anslag o. s. v. "En god
tusch" är en egenskap både hos spelaren och hos
instrumentet. För spelaren äro två hufvudarter af
anslag möjliga: legato, tecknadt med båge, då två
toner omedelbart sammanbindas, så att ett finger
ej upplyftes från sin tangent, förr än samtidigt
ett annat finger nedtrycker en annan tangent (detta
spelsätt är det mest egendomliga för orgeln),
och staccato, tecknadt med punkter, då tonerna
skarpt skiljas, så att det ena fingrets upplyftande
sker före det andras nedtryckande (detta spelsätt
är det mest egendomliga för pianot). Till dessa
kommer en mellanform: halfstaccato, i Sverige
alldeles oriktigt kalladt "portamento", tecknadt
med både båge och punkter, då den förra tonen
uthålles i det längsta, men dock släppes strax
före den efterföljande. Af staccato finnas flere
underarter, beroende på om endast fingrarna lyftas
(leggiero) eller äfven handen eller t. o. m. hela
underarmen (det första sättet är vanligast i skalor,
det andra i arpeggier och terspassager, det tredje
vid ackordstaccato). Fint skiftande anslagsnyanser
och spelets däraf frambragta färgrikedom äro en
mycket uppodlad sida af den nyare pianotekniken.
Om medeltidsorglars oerhördt tunga anslag se Orgel.
A. L.

4. Skjutk. En projektils slående mot ett föremål,
äfven med särskildt afseende på därvid alstradt
ljud.

Anslagsmaskin, text., en i yllefabriker bruklig
maskin för kontinuerlig torkning af tyger i utspändt
tillstånd. De moderna anslagsmaskinerna bestå af
ett långsträckt torkskåp, i hvars ena gafvel det
fuktiga tygstycket upptill införes för att efter
flera fram- och återgående vindlingar utkomma i torrt
tillstånd vid dess underkant. För att under passagen
genom torkskåpet hålla tyget slätt utspändt förefinnas
ett par rörliga, med taggar eller klämmor försedda
s. k. klavérkedjor, hvilka fasthålla tygets lister;
dessa kedjor sammanlöpa något litet utanför skåpet för
att underlätta påhäktningen l. klaveringen. Medelst
skrufmekanism kan afståndet mellan kedjornas banor
afpassas för olika tygbredder och spänningar. Vid
en del maskiner kan man äfven sträcka tyget något i
längdriktningen. Torkningen verkställes medelst varm
luft, som införes i maskinens nedre del och tvingas
att röra sig i motsatt riktning mot tyget, hvarefter
den utsuges upptill. Stundom förefinnas äfven värmerör
inuti skåpet för att genom utstrålning påskynda
torkningen. – Äfven förekomma öppna anslagsmaskiner,
hvilka torka tyget medelst genomblåsning af varm
luft, men dessa hafva ej så vidsträckt användning,
då den höga värmeutstrålningen gör dem oekonomiska.
G. A. W.

Anslagsskena (äfven Stödräl), järnv., i en
järnvägsväxel den fasta skena, mot hvilken den rörliga
delen af växeltungan (tungspetsen) "slår an" (stöder),
då tungan är inställd för visst spår. I hvarje växel
finnas tvenne anslagsskenor, en för hvarje tunga.
H. L.

Anslagssumma. Se Anslag 2.

Anslagstid, jur. Se Anslag 1.

Anslagsvinkel. 1. Ett vinkelmått, hvarmed man drager
vinkelräta linjer mot ett arbetsstyckes kant, för
hvilket ändamål verktygets ena ben är försedt med en
framstående kant att lägga emot arbetsstycket (ett
anslag). – 2. Krigsv. Den vinkel, som kulbanans
tangent i anslagspunkten gör med målets yta.
(E. N.)

Anslutningsbangård, järnv., sådan bangård, vid
hvilken två eller flera järnvägar förenas eller
beröra hvarandra. I förhållande till den största banan
benämnas de mindre anslutande banor.
H. L.

Anslutningsspår, järnv., spår, som till bangård
eller till hufvudspår å öppen linje anlägges från
fabrik, lagerplats o. d. äfvensom från annan bana
eller dess närliggande bangård. I senare fallet
benämnes dylikt spår dock oftast förbindelsespår.
H. L.

Anslutningstrafik, järnv. Se Samtrafik.

Anson [ä’nsn], George, lord A., engelsk amiral,
f. 1697, d. 1762, inträdde 1712 i flottans tjänst och
deltog bl. a. 1716 i amiral Norris’ expedition till
Östersjön, blef 1723 fregattkapten samt kryssade åren
1724–30 och 1732–35 utanför kusten af Carolina, för
att skydda den engelska handeln mot spanska öfvergrepp
och västindiska sjöröfvares anfall. Då krig mellan
England och Spanien 1739 utbröt, sändes A. att oroa
de spanska besittningarna vid Stilla hafvet. Efter
en äfventyrlig seglats rundt Kap Hoorn gjorde han
strandhugg i Peru och Chile samt lyckades 1743 taga en
af de två stora silfvergaljonerna, som årligen gingo
mellan Manila och Acapulco, hvarvid det eröfrade bytet
uppskattades till 9 mill. kr. Hemvägen togs rundt
Godahopps-udden, och en triumferande återkomst egde
rum i juni 1744. A. belönades med tätt på hvarandra
följande befordringar, blef 1746 vice-amiral och
s. å. befälhafvare för kanalflottan. Sedan han 3
maj 1747 vid Kap Finisterre i grund besegrat en
fransk eskader under Jonquière, upphöjdes han till
peer (lord A. of Soberton). 1751–56 var A. förste
amiralitetslord och verkade som sådan kraftigt
för flottans reorganisation. Efter Byngs olyckliga
expedition till Medelhafvet nödgades han afgå, men
beklädde under ministären Newcastle-Pitt (sedan 1757)
åter samma ämbete och utrustade de expeditioner,
som sändes mot Frankrikes västkust och Canada. 1761
uppnådde han högsta flaggmansgraden ("admiral of the
fleet"). Mycket läst och omtyckt är ännu alltjämt hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0619.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free