Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antigone, grek. sag., dotter af Oidipus - Antigonia, det äldsta namnet på Nicæa - Antigonos 1. A. Kyklops (den enögde), en af Alexander den stores fältherrar - Antigonos 2. A. Gonatas - Antigonos 3. A. Doson - Antigonos från Karystos (på Euboia), biografisk, grammatisk och naturhistorisk skriftställare - Antigonos, judarnas siste konung af Makkabéernas ätt - Antigonus. Se Antigonos. - Antigorit, miner., svartgrön, fintrådig serpentin - Antigua l. Antigoa, ö bland Små Antillerna - Antihektisk, mot lungsot (hektik). - Antik. 1. Adj. Som tillhör eller liknar den grekiska eller romerska forntiden - Antik. 2. Subst., konstverk från den grekiska eller romerska forntiden - Antikaglier, smärre grekiska och romerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig af någon fruktan förledas till att bryta mot en
plikt, som i synnerhet för grekerna var så helig,
begrof A. sin broder. Till straff därför lefvande
innesluten i ett grifthvalf, gaf hon sig själf döden,
hvarefter äfven Haimon tog sig af daga. Ett af
Sofokles’ mest berömda sorgespel bär Antigones namn.
V. K.
Antigonia, det äldsta namnet på Nicæa.
Antigonos (grek. Antigonos, lat. Antigonus).
1. A. Kyklops (den enögde), en af
Alexander den stores berömdaste fältherrar. Han
åtföljde nämnde konung på hans tåg till Asien
och insattes (333) till ståthållare i Frygien,
hvartill efter Alexanders död äfven kommo Lycien
och Pamfylien. Då A. vägrade efterkomma några af
riksföreståndaren Perdikkas gifna befallningar, måste
han, för att undgå dennes hämnd, fly till Antipatros,
som då var ståthållare i Macedonien. När sedermera
efter Perdikkas’ död (321) Antipatros valdes till
riksföreståndare i hans ställe, återfick A. sitt
ståthållareskap och erhöll tillika öfverbefälet i
kriget mot Eumenes (se d. o.), som kämpade för att åt
Alexanders familj bevara arfsrätten till riket. Det
med växlande framgång förda kriget slutade omsider
med att Eumenes af sina egne soldater utlämnades till
A. och på dennes befallning aflifvades (316). Äfven
Seleukos, ståthållaren i Babylon, förjagades af A.,
som nu för en tid innehade största delen af Alexanders
asiatiska rike. Den stora öfvermakt A. på detta
sätt vunnit och de ärelystna planer han lade i dagen
föranledde emellertid ett förbund mot honom mellan
Ptolemaios, Seleukos, Lysimachos och Kassandros. Efter
skiftande krigshändelser ingicks visserligen en
fred (311), men redan följande året upplågade kriget
ånyo. Ptolemaios anryckte med en här från Egypten och
eröfrade Fenicien samt några städer i Mindre Asien,
hvilka A. likväl snart återvann. Den Ptolemaios
tillhöriga ön Cypern eröfrades för A:s räkning af
hans son Demetrios Poliorketes (se d. o.). Däremot
misslyckades fullständigt ett kort därefter (306)
företaget eröfringståg mot själfva Egypten. Äfven
den med stora tillrustningar drifna belägringen af
Rhodos måste uppgifvas af Demetrios (304), som i
stället skyndade till Grekland för att där bekämpa
Kassandros (se d. o.). Denne besegrades, men sökte
hjälp hos Lysimachos, Seleukos och Ptolemaios. Den
afgörande striden stod vid Ipsos i Frygien (301),
där de förbundne segrade och den 81-årige A. fann
sin död på slagfältet.
A. var den förste bland Alexanders fältherrar, som
antog konungatiteln (efter Cyperns eröfring) och
därmed hos dessa väckte tanken på att i det stora
världsrikets särskilda länder grunda nya dynastier.
2. A. Gonatas (grek. Gonatas), den förres
sonson, son till Demetrios Poliorketes, gjorde sig under
sin skiftesrika lefnad känd för tapperhet och ridderligt
sinnelag. Sin fader bistod han under dennes många
krig, och då Demetrios (287) blifvit fördrifven från
Macedonien och tillfångatagen af Seleukos, bibehöll
sig A. såsom regent öfver hans besittningar på
Peloponnesos. Efter faderns död (283) antog han
konungatiteln och lyckades sedermera (276) till
och med återvinna Macedonien, hvarest han segerrikt
tillbakaslog gallerna, som där gjorde ett infall. Mot
konung Pyrrhos af Epirus kämpade han med växlande
framgång. Af dennes son Alexander blef han för andra
gången fördrifven från Macedonien, men
lyckades att återkomma och underlade sig för en tid
därjämte äfven Epirus. Hans senare försök att med
understöd af det etoliska förbundet förena Grekland
under sin spira strandade på det akaiska förbundets
motstånd. A. dog 240 (eller 239) vid 80 års ålder och
efterträddes i regeringen af sin son Demetrios II.
3. A. Doson, den förres brorson, son till
Demetrios af Kyrene och sonson till Demetrios
Poliorketes, förde från 230 regeringen i
Macedonien, först såsom förmyndare för Demetrios II:s
son Filip, sedermera, efter att hafva gift sig
med Demetrios’ änka, Chrysëis, såsom konung. Af
Aratos, det akaiska förbundets ledare, kallad till
hjälp mot Spartas konung Kleomenes, besegrade han
denne vid Sellasia 222 (eller 221). Sin seger och
det därigenom vunna inflytandet på Greklands
angelägenheter nyttjade han med klokhet och hofsamhet.
Efter sin återkomst till Macedonien tillbakaslog han
segerrikt ett infall af illyrier (221), men dog kort
därefter af en sjukdom. Doson är ett spenamn, som
betyder "den ständigt lefvande". På grund af det
ofvannämnda förmynderskapet kallades han äfven
Epitropos (förmyndaren).
A. M. A.
Antigonos (grek. Antigonos, lat. Antigonus)
från Karystos (på Euboia), biografisk,
grammatisk och naturhistorisk skriftställare i
3:e årh. f Kr. Hans viktigaste, numera förlorade,
arbete innefattade lefnadsteckningar öfver grekiska
filosofer. Af naturhistoriskt innehåll är en honom
tillskrifven, ännu bibehållen Samling af sällsamma
berättelser, en okritisk och planlös kompilation
ur äldre författares arbeten (utg. af Westermann i
"Scriptores rerum mirabilium græci", 1839) och
Keller i "Rerum naturalium scriptores" (1877).
A. M. A.
Antigonos (grek. Antigonos, lat. Antigonus),
judarnas siste konung af Makkabéernas ätt, son af
Aristobulos II, intog 40 f. Kr. Jerusalem, men
besegrades af Herodes år 37 och dödades. Se
Makkabéerna.
Antigonus. Se Antigonos.
Antigorit, miner., svartgrön, fintrådig serpentin,
som till följd af trådarnas parallella anordning
förhåller sig som en optiskt tvåaxig kristall.
Antigua [änti’gju*] l. Antigoa, ö bland Små
Antillerna i Västindien, upptäcktes af Columbus 1493
och ansågs länge obeboelig. Den är engelsk besittning
sedan 1632. 251 kvkm. 34,971 inv. (1901), af hvilka
27,000 negrer, resten mest blandraser. Ön är till
större delen fruktbar och väl odlad, men eger ej
en enda flod, knappast någon källa. Klimatet är
märkvärdigt genom sin brist på all fuktighet. Årets
medeltemperatur är 25,6°. De viktigaste produkterna
äro sockerrör och ananas; dessutom produceras rom,
batater, tobak, kaffe, mahogny och ceder. Högsta
berget når 405 m. Ön är säte för styrelsen
öfver Leeward-islands. Hufvudstad är S:t John.
J. F. N.
Antihektisk, mot lungsot (hektik).
Antik (fr. antique, af lat. antiquus, gammal,
fornartad). 1. Adj. Som tillhör eller liknar den grekiska
eller romerska forntiden, de forna grekiska eller
romerska konstalstren; i forntidens smak och anda;
urmodig, föråldrad. – 2. Subst. (plur. antiker),
konstverk från den grekiska eller romerska forntiden;
gammalt föremål.
Antikaglier (-kaljer; it. anticaglia, af
lat. antiquus, gammal), smärre grekiska och romerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
