- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1141-1142

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antillerna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från 1367 på flera kartor fanns mellan Lissabon och
Japan. De sträcka sig i en stor båge, hvars under
hafsytan liggande del såsom en grund tröskel skiljer
Atlantiska hafvet från Karibiska hafvet. På två
ställen är afståndet mellan öarna jämförelsevis stort,
nämligen mellan Tobago och Grenada (120 km.) och
mellan Dog-ön och Anegada (110 km.). Mellan dessa
båda luckor ligga Små A., ehuru under detta namn
ibland innefattas äfven kustöarna norr om Venezuela,
hvilka kallas Leeward islands ("öarna under vinden") i
motsats till de öfriga, som kallas Windward islands
("öarna öfver vinden"). Den grupp af små öar,
hvars östligaste del är Anegada, heter Jungfruöarna
(Virgin islands). Väster om dem ligga Stora A. och
norr om dessa Bahama- l. Lucayiska öarna, hvilka
i motsats till de andra A. äro korallöar, som sällan
nå större höjd än 60 m. och hvilka vanligast räknas
såsom en särskild ögrupp, skild från A. Hela ögruppens
areal, om man diträknar äfven Venezuelas kustöar
och Bahamaöarna, är 244,497 kvkm. Häraf komma på
Bahamaöarna 14,535 kvkm., på Stora A. 216,843 kvkm.,
på Små A. 6,980 kvkm. och på de sydamerikanska öarna
6,139 kvkm. – Till sin geologiska sammansättning
äro öarna mycket olika. De sydamerikanska kustöarna
äro lösryckta bitar af fastlandet och bestå af
arkeiska bergarter; sydvästra Tobago är dock en
korallbildning. De egentliga A. utgöra ett på många
ställen sönderbrutet veckningsberg, i hvilket man
kan urskilja tre zoner. Den mellersta är den äldsta
och kärnan i systemet. Den går från Portorico
öfver till Haiti, där den kulminerar i Loma Tina
(3,140 m.) och i hvars västra del den grenar sig i
två ryggar, af hvilka den norra går öfver till Cuba
(Sierra Maestra till 2,560 m.) och den södra öfver
Haitis sydvästra halfö går till Jamaica (till 2,243
m.). Denna zon består af kristalliniska skiffrar och
gamla eruptivberg med därpå lagrad kritformation. Den
yttre och yngsta zonen består endast af medeltertiära
och kvartära bildningar, är låg, träffas blott på
Barbados, Barbuda, Anegada och Sombrero samt sträcker
sig öfver Bahamaöarna till Florida; till denna zon
höra sannolikt också de tertiära och kvartära lagren
på Stora A. och i Yucatan. Den tredje, innersta zonen
består uteslutande af ung eruptivsten (andesit och
trakyt) samt uppbär många slocknade och verksamma
vulkaner, såsom Soufrière på S:t Vincent och det
genom 1902 års våldsamma utbrott bekanta Pelée
på Martinique. Denna zon går från Saba öfver S:t
Eustatius, S:t Christopher och västra hälften af
Guadeloupe ända till Grenada. Sannolikt höra dit
också de massor af andesit, dolerit och basalt, som
nyligen påträffats i västra Haiti och på Jamaica,
på hvars norra kust en utslocknad vulkan finnes. A:s
Kordillerer äro blott kvarlefvor af en under hafvet
sjunken kedja, den sockel, från hvilken öarna skjuta
upp. Djupet emellan dem är merendels obetydligt, ofta
mindre än 200 m., men på några ställen ligga verkliga
afgrunder, såsom mellan Jungfruöarna och S:te Croix
(öfver 5,000 m.), och på yttersidan af Antillerbågen
är hafsdjupet mycket stort; norr om Portorico når
det 8,600 m. Bahamaöarna ligga på en bred sockel,
som är skild från Cuba och Haiti genom djupa kanaler
– Klimatet är tropiskt med en årsmedeltemperatur
af 26,8°–24,5°. Den varmaste månaden är i
regel augusti, den svalaste februari, då
Bahamaöarna ha 21,8°. Variationerna i temperatur äro
alltså obetydliga. Under största delen af året blåser
nordöstpassaden; blott från augusti till oktober
förekomma andra vindar. En märklig företeelse äro de
vanligen under dessa månader ofta förekommande
hvirfvelstormarna, s. k. cykloner l. hurricanes, som
börja i trakten af Barbados samt draga fram utefter
norra kusten af Små och Stora A. och därpå taga
sin väg åt n. ö. genom Floridasundet. Af nederbörd
få de låga öarna mycket mindre än de berguppfyllda
och den mot passaden vända sidan – särskildt på
Stora A. – mer än den motsatta. På Jamaica har
nordkusten 3,548 mm., sydkusten blott 964 mm.
I allmänhet är nederbörden riklig, omkr. 1,500–
2,500 mm., äfven på de låga Bahamaöarna (1,390
mm.). Floran är alltigenom tropisk och mycket
yppig, om än fattig på endemiska arter. Af
kulturväxter märkas bomull, som odlades där redan före
européernas ankomst, tobak, som möjligen införts från
Ecuador, sockerröret, kaffe (infördt till Martinique
1717, till Haiti 1727), kakao, bananer, oranger,
ananas, peppar, citroner, arrowrot m. fl.,
hvarförutom skogarna lämna färgträ och byggnadsträ,
gummi och hartser. Djurvärlden liknar mest
Syd-Amerikas; dock saknas alla större däggdjur. Endast
flädermöss, några insektätare och råttor samt aguti,
öarnas största djur, representera däggdjuren. Apor
ha funnits, men äro utdöda; i senare tid ha
européerna infört andra, som förvildats; likaså finnas
förvildade svin (på Cuba och Haiti), hundar (på
Cuba) och nötkreatur (på Haiti). Råttor och möss
äro nu en landsplåga på sockerplantagerna. Fåglarna
äro icke så många och vackra som i Syd-Amerika,
men en tredjedel af arterna är för öarna
egendomlig; ofta förekomma särskilda fågelarter på särskilda
öar. Af reptilier är lansormen på Martinique, S.
Lucia och S. Vincent den farligaste. Af trädgrodor
finnas icke mindre än sju arter, medan blott en är
känd från Syd-Amerika.

Befolkningen bestod vid européernas ankomst
af indianer. Dessa tillhörde tre olika
hufvudafdelningar: cibuneyes på Cuba, aruaker på Haiti och
Portorico samt kariber på Små A., dit de kommit
öfver från Syd-Amerika och där de höllo på att
undantränga den äldre, mindre krigiska stammen. Efter
européernas ankomst blefvo de alla snart utrotade,
på Bahamaöarna inom 20 år, på Haiti inom 50; på
Cuba funnos 1554 blott några familjer kvar, och då
Jamaica 1655 kom till engelsmännen, funnos där inga
indianer. Bäst behöllo sig kariberna, helst ingen
europeisk kolonisation egde rum på Små A. före
1624; sedermera lyckades de på några öar länge
rädda sig i skogarna, men uppblandades
småningom med negrer. Blott på S:t Vincent voro de
ännu i slutet af 1700-talet talrika nog att göra
européerna motstånd, och ehuru 1796 omkr. 5,000
med våld fördes öfver till Honduras, finnas ännu
några kvarlefvor af dem på nämnda ö. – Negrer
började införas 1505, och denna import, som
från 1680 till 1786 skall ha omfattat icke mindre
äo 2 millioner, har gjort att de svartes antal snart
blef större än de hvites. På Jamaica fanns det 1890
blott 15,000 hvita mot 620,000 färgade, och på
Haiti utgöra de senare nästan hela befolkningen.
De förste hvite invånarna voro spanjorer, som
inflyttade i sådan mängd, att än i dag det är de
fordom spanska öarna – utom Haiti – som ensamt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0635.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free