Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiloper, zool., en del hofdjursformer tillhörande fam. Cavicornia - Antimachos, grekisk skald och grammatiker - Antimagnetisk, tekn., oförmögen att antaga magnetism - Antimakassar. Se Mankassarolja - Antimefitisk, luftrensande - Antimensium (lat.), den inom grekiska kyrkan särskildt invigda altarduk - Antimerkurialism, principiellt förkastar syfilis behandling med kvicksilfver - Antiministeriell, fientlig mot ministären - Antimon, kem. Mindre allmänt förekommande metall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögon; hornen sitta på pannlisten, äro vid basen
platta och mycket breda, från basen böjda åt sidorna
utåt, nedåt och framåt, med spetsarna riktade uppåt
och bakåt. Svansen liknar hästens. Halsen, ryggen,
strupen och kinderna bära en tät, utstående man.
Man har liknat djuret vid en häst med klufna
hofvar och tjurhufvud. Förr talrik i Kapkolonien, är
gnun, C. gnu, där numera utrotad af européerna,
men lefver ännu i stora flockar i hottentotternas
och kaffrernas länder. I fångenskapen är den
mycket obändig. En annan art, C. taurina, är afbildad
fig. 10. – Besoarantilopen, Antilope
cervicapra (fig. 3), hår långa, cylindriska,
spiralvridna horn, djupa tårgropar, tårkörtlar, höga,
spensliga ben. Honan saknar horn. Ofvan mörkbrun,
under hvit. Kroppslängd 1,2–1,3 m. Lefver i stora
hjordar på Ostindiens slätter. Denna art spelar en
stor roll i indiska gudaläran. – Saiga l.
stäpp-antilopen, Saiga tartarica (fig. 5), skiljes från
andra antiloper genom sin plumpa kroppsform, sina
jämförelsevis korta ben, men framför allt genom
beskaffenheten af nosen, som är ansvälld, upptill
försedd med en längsgående ränna och mycket
rörlig, så att den får utseende af ett slags snabel.
Hornen äro lyrformiga, ringlade och förekomma blott
hos hannen. Saigan är af rådjurets storlek; den bebor
östra Europas och Sibiriens stäpper i hjordar, som
lära kunna uppgå till flera tusen individer. I yngre
geologiska lager har den anträffats på flera ställen
i västra Europa. – Mendesantilopen, Addax
nasomaculatus (fig. 6), finnes i östra Afrika och
är ofta framställd på de egyptiska fornlämningarna,
och till de horn, som förekomma på de fornegyptiska
bilderna af gudar, präster och konungar, hafva
denna antilops horn tjänat som modell. – Nil-gaun,
Boselaphus tragocamelus (fig. 4), hör till
de största antiloperna: den kan uppnå en höjd af
1,40 m. öfver skuldrorna och blifva 2 m. lång. Den
fullväxta bocken är mörkt askgrå, medan honan och
ungarna ha en blekare, om hjorten påminnande
gråbrun färg; hos båda könen äro läppar, haka, undre
kroppsdelar och två ringar omkring fötterna hvita.
Hornen äro 18 cm. långa. Arten lefver i det inre
af Ostindien i skogar och djunglar. Den är vida mera
beslutsam än flertalet antiloper och uppgifves vända
sig med raseri mot jägaren, som förföljer honom. –
Eland l. kapska älgen, Orea canna (fig. 9),
är den största af alla lefvande antiloper: den uppnår
en höjd öfver bogen af 1,9 m., en längd af nära 4 m.
och en vikt af 500 kg. (enligt Harris t. o. m. 1,000
kg.). De nästan raka, ända till 86 cm. långa hornen
äro skrufformigt vridna. Halsen kort och tjock, bålen
plump, svans lång, liknar nötkreaturens, starkt
utveckladt halsskinn. Färgen blågrå med dragning åt
gult. Förr mycket allmän i södra och östra Afrika,
har den numera blifvit utrotad på en stor del af
sitt forna utbredningsområde. Köttet skall vara
synnerligen välsmakande. – Kudu, Strepsiceros kudu
(fig. 7), är en antilop af vår kronhjorts storlek;
hannen med skrufformigt vridna, sammantryckta, kilade
horn, som kunna uppnå en längd af 1 m. – De djur,
som bäst motsvara den föreställning man i allmänhet
gjort sig om antiloperna, höra till släktet Gazella:
smärta, gratiösa, sandfärgade former, som äro typiska
ökenbor. Hornen äro ofta lyrformiga. Bland dithörande
(öfver 25) arter, som bebo Afrika och mellersta Asien,
märkes gasellen, G. dorcas
(fig. 1), som ej fullt uppnår vårt rådjurs storlek
och är lättare byggd. Dess hemland är norra
Afrika. Dess lopp är utomordentligt lätt. Den har
blifvit berömd för sina vackra ögon. En art,
springbocken, G. euchore (fig. 2), utmärker
sig genom ett längs ryggen gående, med mycket långt
hår beklädt hud veck; detta är, då djuret står stilla,
tillslutet, men öppnas vid hvarje snabbare rörelse.
– Snögeten, Haplocerus montanus, har på grund
af flere yttre karaktärer stundom räknats till getterna.
Beskaffenheten af kraniet ådagalägger dock, att den
närmast ansluter sig till antiloperna. Pälsen består
af hvit, tät, tjock ull samt af styfvare hår, hvilka
längs ryggsidan äro längre och uppstående. Hornen
likna gemsens. Kroppslängden är 1,1 m., höjden
öfver skuldran 68 cm. Snögeten bebor spetsarna af
Klippbergen ofvanom skogsgränsen. Den jagas nästan
endast af indianerna för skinnets skull. – Om gemsen
se Gemsen. Se vidare Sclater och Thomas, "Book
of antelopes" (1891–1900).
L-E.
Antimachos (grek. Antimachos, lat. Antimachus),
grekisk skald och grammatiker" från Kolofon i Mindre
Asien, lefde och verkade i senare hälften af 5:e
årh. f. Kr. Bland hans dikter, af hvilka endast
fragment finnas i behåll, omtalas en elegi, Lyde,
och ett vidlyftigt epos, Thebais, hvilket behandlade
de sju hjältarnas och deras söners, epigonernas,
strider mot Tebe. Genom sistnämnda verk har A. vunnit
litteraturhistorisk betydelse såsom grundläggare
af det lärda epos, i hvilket hänseende han blef en
förelöpare till alexandrinerna. Dessa skattade honom
därför mycket högt och ställde honom såsom epiker
närmast Homeros. Som grammatiker (filolog) gjorde han
sig känd genom en redaktion af de homeriska sångerna.
A. M. A.
Antimagnetisk, tekn., oförmögen att antaga
magnetism. Vanliga fickur med stålfjäder blifva
lätt obrukbara genom närmande till en stark magnet,
t. ex. en dynamomaskin. Ur förses därför stundom
med fjäder af (vanligen) palladium, hvarigenom
störningar af nämnda slag undvikas. Stål göres
antimagnetiskt genom tillsats af nickel – upp till
10 %. Användes till pansarplåt å krigsfartyg. Vid
användning af nickelstål störes kompassen mindre.
A. E-M.
Antimakassar. Se Mankassarolja.
Antimefitisk (af grek. anti, emot, och mefitis,
stank), luftrensande.
Antimensium (lat.), den inom grekiska kyrkan brukliga,
särskildt invigda altarduk, genom hvilken altaret
anses blifva ett verkligt offeraltare, på hvilket
mässoffret kan ega rum.
J. HDR.
Antimerkurialism, den hufvudsakligen af åtskilliga
Wien-läkare (Hermann, Lorinser) företrädda riktning
inon terapien, som principiellt förkastar
syfilis-sjukdomens behandling med kvicksilfver
(lat. mercurium).
Antiministeriell, fientlig mot ministären.
Antimon (nlat. antimonium), kem. Namnet härledes
från grek. anti, emot, och fr. moine, munk,
emedan munkar i ett franskt kloster, hvilka för
att få godt hull förtärt svafvelantimon, däraf
förgiftades. Antimon, som hör till de mindre allmänt
förekommande metallerna, blef bekant först genom
Basilius Valentinus, i midten af 15:e årh. Den
träffas i mineralriket, dels i gediget tillstånd
(i Sverige såsom en stor sällsynthet i Sala grufva),
dels i förening med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
