- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1147-1148

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antillerna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

syre (senarmontit och valentinit), men hufvudsakligen
i förening med svafvel (antimonglans eller spetsglans)
eller med andra metaller och svafvel. Metallen
erhålles genom rostning af antimonglans,
då svafvelsyrlighet bortgår och antimonoxid,
som reduceras med kol, återstår. Antimonmetallen
(regulus antimonii) utmärkes af en blåhvit färg och
stor benägenhet att kristallisera (i romboedrar). Den
är spröd och kan pulveriseras. Dess egentliga vikt är
6,7–6,8. Smälter vid 440° och förflyktigas i stark
hetta. Antimon angripes ej af luften vid vanlig
värmegrad, men tänder sig vid rödglödgningshetta och
förbrinner under utstötande af en tjock, hvit rök af
antimonoxid. Metallen angripes ej af klorvätesyra, men
syrsättes lätt af salpetersyra till antimonoxid eller
antimonsyra. Antimons atomvikt är 120,2 (syrets atomvikt
= 16) samt tecknas Sb (förkortning af antimons
latinska namn, stibium). A., som är närmast besläktad
med arsenik och vismut, är liksom dessa metaller ett
tre- och fem-atomigt element.

Bland antimonens föreningar må följande nämnas. Med
väte ger den en gasformig förening, stibin eller
antimonväte, sammansatt i analogi med ammoniak,
enligt formeln Sb H3. Antimon förenas lätt och
direkt med saltbildare, så t. ex. med klor till
antimontriklorid eller antimonsmör (butyrum
antimonii
) Sb Cl3, en fast, lätt smältande
smörlik massa, och antimonpentaklorid, Sb Cl5,
en gulaktig, i luften starkt rykande vätska. Bägge
kloriderna sönderdelas af vatten; trikloriden gifver
därvid en hvit fällning af antimonoxiklorid eller
s. k. algarotpulver; antimonpentakloriden gifver med
vatten antimonsyrehydrat. Med syre bildar antimon
tvenne oxider: antimonoxid, Sb2 O3, och antimonpentoxid
Sb2 O5. En mellanliggande oxid, eller en saltartad
förening af bägge oxiderna (Sb2 O4), utgör mineralet
antimonockra. Antimonoxiden finnes i mineralriket
kristalliserad i regelbundna oktaedrar (det i Algeriet
förekommande mineralet senarmontit) eller i rombiska
prismor (den i Ungern och Sachsen förekommande
valentiniten). Antimonoxid har svagt basisk
karaktär och ger därför med syror föga beständiga
salter. Karakteristiskt för dessa är att de af vatten
öfverföras i olösliga basiska föreningar, som bilda
hvita fällningar. Härifrån göra dock de komplexa
antimonföreningarna ett undantag, såsom kräkvinsten,
kaliumsaltet af antimonylvinsyra, ett i medicinen
såsom emeticum användt preparat. Antimonpentoxid är
äfven ett hvitt pulver. Med svafvel gifver antimon
tvenne föreningar, nämligen antimontrisulfid, Sb2 S3,
som utgör mineralet antimonglans eller spetsglans,
samt antimonpentasulfid, Sb2 S5. Bägge föreningarna
kunna erhållas på våta vägen i form af orangeröda
fällningar. Genom vissa förfaranden kan man på
våta vägen framställa en cinnoberröd trisulfid,
hvilken under namnet antimoncinnober nyttjas till
olje- eller vattenfärg. Blandningar af antimonoxid
och svafvelantimon utgöra preparaten antimonglas
(vitritm antimonii), antimonsaffran (crocus antimonii)
och kermes mineralis, som spelade en stor roll under
alkemiens tidehvarf.

Antimon har tämligen stor praktisk användning. Dess
legering med bly nyttjas till boktryckeristilar,
dess legering med tenn utgör britanniametallen. Jfr
Antifriktionsmetall.
P. T. C. (H. E.)

Antimonblomma, kem., dets. som antimonoxid.

Antimonbly. Se Antimon.

Antimonblände Jameson (af antimon och blände, något
bedrägligt, liknande blymalm, men ej innehållande
något bly), en körsbärsröd oxisulfid af antimon,
Sb2 S2 O, endast på grund af sitt allmänna utseende
hänfördt till bländenas (de diamantglänsande
svafvelföreningarnas) klass. Jfr Kermesit.
A. HNG.

Antimoncinnober. Se Antimon.

Antimonglans, Antimonit l. Spetsglans,
miner., ett af 71,8 proc. antimon och 28,2 proc.
svafvel (Sb2 S3) sammansatt rombiskt mineral,

[bildtext]
Antimonglans.

utbildadt i långa vertikalt streckade, blygrå och
starkt metallglänsande prismor, ofta hopgyttrade till
knippen, äfven i täta eller bladiga massor. Egentl.
vikt 4,6–4,7; streck svartgrått. Mineralet smälter
i vanlig ljuslåga. Antimonglans är den viktigaste
antimonmalmen. I orienten användes bränd,
pulveriserad antimonglans såsom svart smink för
ögonbrynen och ögonhåren (grek. stibi l. stimmi,
hvaraf ordet stibium för metallisk antimon). I
Sverige är metallen sällsynt, men förekommer vid
Sala, Nasafjäll och Hällefors. I utlandet är den
vanligare, på gångar med blymalmer (Harz, Sachsen,
Böhmen, Bajern, Spanien, England, Nord-Amerika
m. fl. st.).
A. HNG.

Antimoniat. Se Antimon-syra.

Antimonit Haid. Se Antimonglans.

Antimonium. Se Antimon.

Antimonlegering, en genom smältning åstadkommen
förening af antimon och annan metall. Antimon kan på
detta sätt förena sig med de flesta metaller, och
dessa blifva genom legeringen i allmänhet hårdare
och mera glänsande, vid betydlig antimonhalt äfven
spröda. Jfr Antifriktionsmetall och Antimon.

Antimon-nickelglans, miner. Se Ullmannit.

Antimon-ockra, miner. Se Antimon.

Antimon-oxid. Se Antimon.

Antimon-oxiklorid. Se Antimon.

Antimon-pentaklorid. Se Antimon.

Antimon-pentasulfid, kem. Se Antimon.

Antimon-pentoxid. Se Antimon.

Antimon-regulus (lat. regulus antimonii). Se Antimon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0638.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free