- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1159-1160

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antinous ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stiftades i okt. 1879, häftiga riksdagsdebatter
och hundratals pamfletter buro vittne om
upphetsningen. Antisemit-kongresser höllos tid efter
annan från 1881. När antisemiterna s. å. skulle
politiskt organisera sig, inträffade likväl en
splittring mellan de konservative, som under
ledning af Liebermann v. Sonnenberg grundade
Deutscher volksverein, och de rasmotsatsen
starkt betonande radikale, hvilka samlade sig till
Socialer reichsverein, med E. Henrici som ledare. En
återförening skedde på en kongress i Kassel 1886, men
den då bildade Deutsche antisemitische vereinigung
sprängdes redan 1889 i flera fraktioner. Under den
ständiga agitationen hade rörelsen i flera landsdelar
– särskildt i Hessen – trängt ned till massorna,
och 1892 nådde upphetsningen sin höjdpunkt, till
stor del i följd af äfventyraren rektor H. Ahlwardts
våldsamt agitatoriska verksamhet. Ahlwardt invaldes
i riksdagen och vann understöd hos de konservative,
men fördärfvade sin sak genom att framställa
grundlösa anklagelser mot sina motståndare och
uppkallade genom sin våldsamhet själfve Stöcker
till motstånd. Vid riksdagsmannavalen 1893 samlade
emellertid antisemiterna ej mindre än 260,000 röster
(mot 47,500 år 1890) och insatte 16 deputerade i
riksdagen. De förlorade dock snart, genom Ahlwardts
och andras våldsamma uppträdande, det stöd de en
tid åtnjutit från andra partier. De antisemitiske
konservatives ledare, baron von Hammerstein, måste som
öfverbevisad om svindelaffärer lämna det politiska
lifvet. Antisemiterna ledo äfven afbräck genom
"de kristne socialisternas" nedgång i inflytande
och Stöckers aflägsnande först från ställningen
som hofpredikant och sedan från det konservativa
partiet. Vid valen 1898 steg visserligen deras
röstetal till 284,000, men de valde deputeradenas
antal sjönk till 12. Utom genom isoleringen från
andra partier, försvagades antisemiternas inflytande
genom ständigt fortgående inre söndring och de föga
aktningsvärde ledarnas äfventyrligt demagogiska
skaplynne. Den politiska antisemitismen är nu i
Tyskland stadd i afgjord återgång, hvarom särskildt
deras nederlag vid riksdagsvalen 1903 vittna. –
I Österrike har den antisemitiska rörelsen haft
ungefär samma utvecklingsgång som i Tyskland. De
judiske kapitalisterna angrepos i broschyrer, och det
ultra-klerikala "kristligt-sociala" partiet vände sig
i de små jordegarnas intresse mot den kosmopolitiska
finansvärlden. 1882 bildades i Wien två antisemitiska
förbund, 1891 sammanslöto sig de olikartade
antisemitiska elementen till ett parti under ledning
af furst Alois v. Liechtenstein och lyckades vid
valen s. å. i riksrådet insätta 15 deputerade. 1895
segrade antisemiterna vid de kommunala valen i
Wien; deras nye ledare, den "kristligt-sociale"
d:r K. Lueger valdes till borgmästare, och trots
regeringens ingripande, hvarigenom municipalrådet
upplöstes och bekräftelse vägrades på Luegers val,
hafva antisemiterna sedan alltjämt bibehållit sin makt
öfver Wiens municipalstyrelse. 1896 blefvo de äfven
för en tid härskande i Nedre Österrikes landtdag,
där de ännu alltjämt äro ganska mäktiga. Bland
partiets ledare märktes äfven den radikale tyske
nationalisten G. v. Schönerer. Vid valen 1897 insattes
28 "kristligt-sociala" och 5 af Schönerers anhängare
i riksrådet; den senare gruppen steg vid 1901 års
val till 21, medan de af Lueger ledde
"kristligt-sociales" antal nedgick till 23. Ehuru
Lueger ständigt omvalts till borgmästare i
Wien, har dock inom riksrådet det antisemitiska
inflytandet på sista tiden i det hela aftagit. I
Ungern nådde den antisemitiska rörelsen sin
kulmen med Tisza-Eszlar-rättegången (1882), men
lade sig småningom efter den snöpliga utgången
af denna sensationella process. Antisemitismen i
Frankrike tog sig kraftigt uttryck i E. Drumonts
"La France juive" (1886), en med skandalösa
detaljer kryddad framställning af det ekonomiska
lifvets korruption i Frankrike under judiskt
inflytande. Liksom andra missnöjda slöt sig Drumont
till boulangismen, och efter dess fall framträdde
antisemitismen som en själfständig politisk rörelse
med Drumonts 1892 grundade tidning "Libre parole"
som organ. Panamaskandalen, i hvilken åtskilliga
judar voro invecklade, gjorde folkstämningen beredd
att sätta tro till antisemiternas anklagelser,
och sitt kraftigaste uttryck fick rörelsen i den
ryktbara Dreyfus-affären (börjad 1894). Antisemiternas
förbindelser med legitimistiska konspiratörer kommo
till synes vid det misslyckade statskuppsförsöket
1899, då det antisemitiska förbundets sekreterare,
Jules Guérin, belägrades i förbundets lokal vid
Rue Chabrol. Antisemiterna ha haft sin andel i
nationalistpartiets bildande, men mött afgjordt
motstånd hos republikaner och socialister samt
numera förlorat det mesta af sitt inflytande,
äfven i Algeriet, där förut flere antisemiter valts
till riksdagsmän och erhållit viktiga ämbeten. Om
förföljelserna mot de ryske och rumäniske judarna se
Judar, Rumänien och Ryssland.

Litt.: Stöcker, "Das möderne judenthum in Deutschland"
(1880); Treitschke, "Ein wort über unser judenthum"
(1880); Mommsen, "Auch ein wort über unser judenthum"
(1881); Liebermann v. Sonnenberg, "Beiträge
zur geschichte der antisemitischen bewegung"
(1885); Nathan, "Derprozess von Tisza-Eszlar"
(1892); Nitti, "Catholic socialism" (1895). Bland
sammanfattande studier märkas A. Leroy-Beaulieu,
"Israël chez les nations" (1893), och B. Lazare,
"L’antisemitisme, son histoire et ses causes"
(1894). En bibliografisk förteckning öfver den
oerhördt rika broschyrlitteraturen i judefrågan
under åren 1875–84 utgafs 1885 af Joseph Jacobs.
V. S-G.

Antisepsin (af grek. anti, emot, och sepsis,
förruttnelse), farm. Med detta namn betecknas
i handeln ett bromderivat af antifebrin,
hvilket fått någon användning såsom läkemedel
(i dos af 0,1 gr.) på ungefär samma sätt
som antifebrin. Kallas äfven asepsin.
S. J-N.

Antiseptica (lat.), farm. Se Antiseptiska
medel
.

Antisepticum (lat.), antiseptiskt medel.

Antiseptik (af grek. anti, emot, och sepsis,
förruttnelse), konsten att hindra förruttnelse. Så
länge kirurgi funnits till, har man iakttagit,
att varbildning, suppuration, i sår utgör en af de
svåraste tillstötande omständigheter,emedan den alltid
förhindrar en omedelbar läkning samt ofta åstadkommer
feber hos patienterna, "sårfeber", och ej sällan,
genom blodförgiftning, dödlig utgång. Man var förr så
oförmögen att hindra denna varbildning, att man vande
sig att anse den såsom en naturlig process, och man
tröstade sig, om varet endast såg någorlunda "friskt"
ut och icke luktade alltför afskyvärdt. Sårfebern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:08:45 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free