- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1165-1166

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiseptik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin metriska byggnad vers för vers öfverensstämmer med
en föregående afdelning, strof. Det antistrofiska
kompositionssättet tillhör i synnerhet den grekiska
poesien och förekommer såväl inom den koriska lyriken
(Pindaros, Bakchylides m. fl.) som hos de dramatiske
skalderna.
A. M. A.

Antisuyu, geogr. Se Antisana.

Antisyphilitica (af grek. anti, emot, och syfilis,
en venerisk sjukdom), medel mot syfilis.

Antitakter (af grek. antitassesthai, motsätta sig),
"motståndare", kallas hos Klemens af Alexandria
en grupp gnostiska antinomister i 2:a årh., hvilka
trodde sig förvärfva salighetens lön hos den högste
guden genom att träda i samma motsatsförhållande till
världsskaparen, Demiurgen, och hans sedebud som denne
tänktes intaga till den högste guden. De satte sålunda
i system ett öppet förakt för all i världen gällande
sedlighet. Se Hilgenfeld, "Ketzergeschichte des
urchristentums" (1884).
J. HDR.

Antitaurus, bergskedja i asiatiska Turkiet,
sträckande sig i nordöstlig riktning från Tauruskedjan
och bildande vattenskillnaden mellan floderna Eufrat
och Kisil-Irmak.

Antites (grek. antithesis, motsättning), ret.,
kallas ett sammanställande af motsatser, hvarigenom
framställningen får större skärpa och liflighet,
t. ex. "den ene af dessa män har blifvit rik
genom sitt bedrägeri, den andre fattig genom sin
redlighet". Ofta belyses rätta meningen af antitesens
första motsatsled på ett öfverraskande sätt genom
påståendet i andra leden. Ett exempel därpå är det
bekanta yttrandet af Lessing: "I denna bok finnes
mycket både sant och nytt; skada blott att det sanna
icke är nytt och att det nya icke är sant".
A. M. A.

Antithenar, anat. Se Thenar.

Antitorped-kanon. Se Kanon.

Antitoxiner (af grek. anti, emot, och toxikon,
pilgift, gift), farm. De sjukdomsalstrande
mikroorganismernas verkningar anses numera
hufvudsakligen bero därpå, att dessa små varelser
vid sin utveckling frambringa giftiga ämnen,
s. k. toxiner, hvilkas giftverkningar framkalla
sjukdomssymtomen. Om dessa symtom uteblifva, i
trots af att de infekterande mikroorganismerna
äro virulenta (fullt lifskraftiga), säges den
infekterade organismen vara immun (oemottaglig)
för den ifrågavarande smittan. Denna immunitet kan
vara antingen medfödd, såsom då vissa djurarter icke
det minsta skadas genom inympning med bakterier,
som ofelbart döda andra, ofta ganska närbesläktade
arter, eller förvärfvad, t. ex. då en människa, som
genomgått smittkoppor eller vaccinerats, undgår att
smittas af en ny koppepidemi. Men immuniteten måste
bero antingen därpå att organismen icke erbjuder
de sjukdomsalstrande mikrober, som innästla sig
i densamma, någon möjlighet till utveckling (eller
måhända betager dem förmågan att bilda toxiner) eller
ock därpå att de vid mikrobernas utveckling bildade
toxinerna omedelbart neutraliseras eller förstöras,
så att de icke hinna utöfva någon skadlig verkan. Den
förstnämnda orsaken torde vara öfvervägande vid den
medfödda, de senare vid den förvärfvade immuniteten,
ehuru det väl i allmänhet ej med bestämdhet kan
afgöras hvilken roll den ena eller andra orsaken
spelar. De ämnen, hvilka förstöra toxinerna eller
rättare göra dem overksamma, kallar man antitoxiner. I
den immuna organismen synas de förekomma hufvudsakligen
i blodserum, men kunna påvisas äfven i
väfnaderna, i mjölken o. s. v. Buchner särskiljer
med bestämdhet antitoxiner och alexiner, hvilka båda
begrepp ej sällan förblandas; de förra förekomma
i blodet hos djur med förvärfvad, de senare hos
sådana med medfödd immunitet. De förra äro vida
mera hållbara, verka ej förstörande på främmande
hvita blodkroppar eller bakterier, utan endast
på de af de sistnämnda producerade toxinerna och
äro slutligen till sina egenskaper beroende af
den specifika bakterieart, hvarmed immuniseringen
verkställts, under det att alexinernas egenskaper
bero på det immuna djurets art. Enligt denna
Buchners uppfattning äro antitoxinerna således,
äfven om de bildas i den immuniserade organismen,
icke att betrakta som reaktionsprodukter af denna,
utan de äro modifierade produkter af själfva de
specifika bakteriecellerna. Andra forskare hylla en
motsatt åsikt (se nedan). För öfrigt är att märka,
att likaväl som en individ kan vara mottaglig för
bakterie-infektion och dock såsom gift-skyddad ej
skadas af bakteriernas utveckling, likaväl kan han
vara immun, d. v. s. oemottaglig för smitta, och
det oaktadt dödas af mikrobgiftet, om detta på en
gång i stor mängd (såsom vid patologiska experiment)
införlifvas med hans organism. Immunitet och giftskydd
äro således två olika saker; antitoxinerna förläna
egentligen ej immunitet, utan endast giftskydd och
ej ens alltid detta. Äfven om ett smittadt djur
redan insjuknat i de af mikrobgiftet framkallade
symtomen, kan ett införande i dess kropp af de detta
gift motsvarande antitoxinerna i vissa fall medföra
botande af den annars med säkerhet dödligt förlöpande
sjukdomen, i andra, mera framskridna fall åtminstone
ett förlängande af lifvet. Dock synes städse den
terapeutiskt verksamma dosen af antitoxin vara
mångdubbelt större än den profylaktiskt verkande,
immuniserande eller rättare giftskyddande dosen.

Beträffande antitoxinernas kemiska natur vet man
intet med säkerhet. Man har visserligen ur blodet
från immuniserade djur kunnat utfälla ämnen, hvilka
förhållit sig som ägghvitartade, och hvilkas lösningar
visat hög grad af antitoxisk verkan. Ja, det uppgifves
äfven, att man kunnat direkt ur vissa patogena
bakteriers kulturer isolera dylika. Men det är högst
sannolikt, att den eller de verksamma substanserna
därvid varit uppblandade med en stor mängd andra
ämnen. Också hafva mycket olika åsikter uttalats såväl
om antitoxinernas som om de dem antagligen ganska
nära stående toxinernas kemiska egenskaper. Hammarsten
framhåller särskildt en mängd analogier mellan dessa
ämnen och enzymen, om hvilkas kemiska natur ju ej
heller något med säkerhet är bekant. Antitoxinernas
framställning för praktiska ändamål sker i de
flesta fall så, att man genom lämplig behandling
gör ett djur immunt för eller rättare i stånd att
tåla mångfaldigt större bakteriegiftmängder än dem,
som ofelbart skulle döda ett icke behandladt djur af
samma art. Detta kan utföras på flere sätt. Vanligen
går man till väga så, att man genom att börja med
ytterst ringa dos och småningom öka mängden af de
insprutade bakterierna eller giftet efter hand vänjer
djuret att motstå ingrepp, som annars ofelbart skulle
döda, och sålunda alltmer ökar halten af antitoxiner
i dess blodserum, till dess slutligen en ringa mängd
af detta, insprutad i ett obehandladt djur, gör det
sistnämnda oemottagligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free