- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1169-1170

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiseptik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det väntade tronskiftet göra Adolf Fredrik till
enväldig konung och anställa ett stort blodbad på
sina politiska motståndare. Jfr härom Malmström,
"Sveriges politiska historia 1718–1772", del 3.

Antivivisektion (af grek. anti, emot). Se
Vivisektion.

Antocyan, kem. Se Antokyan.

Antofagasta. 1. Provins i Chile (sedan 1884, förut
i Bolivia), på ömse sidor om vändkretsen, begränsad i
v. af hafvet, i n. af prov. Tarapaca, i ö. af Bolivia
och Argentina, i s. af prov. Atacama, har en areal
af 124,140 kvkm. med 49,820 inv. (1900). Anderna med
en rad väldiga vulkantoppar af omkr. 6,000 m. höjd
bilda nordöstra gränsen och dela sedan provinsen
i två olikstora delar. Landet, som utgör en del af
öknen Atacama, är utomordentligt torrt, om ock vid
kusten stundom väldiga regnskurar nedstörta. Åkerbruk
bedrifves blott i oaser. A:s rikedom ligger i
dess stora tillgångar på silfver-, guld-, bly-
och kopparmalmer och dess oerhörda lager af guano,
salpeter och borax, hvilka chilenerna genom fördrag
med Bolivia 1866 och 1874 hade erhållit rätt att
bearbeta. Då Bolivia i febr. 1879 återtog detta
medgifvande, besatte chilenerna området, hvarmed
kriget mellan Chile samt Bolivia och Peru inleddes. I
freden 1884 tillerkändes området Chile, men en del
däraf afträddes 1900 till Argentina. Järnvägar gå
från staden A. och hamnen Mejillones till Huanchaca
i Bolivia (640 km.) och från hamnen Taltal till
salpeterverken vid Cachinal och från hamnen Tocopilla
till salpeterlagren vid Pampa de Tamarugal. En
annan hamn är Cobija. – 2. Hufvudstad i nämnda
provins, anlagd efter 1870, vid Morenaviken. 19,482
inv. (1900).

Antofalla, vulkan i Chile, n. v. om staden
Antofagasta. Höjd 6,370 m.

Antoftalmiska medel (af grek. anti, emot, och
ofthalmos, öga), läkemedel mot ögonsjukdomar.

Antofyllit Schum. (af lat. anthophyllum,
kryddnejlika), miner., nejlikebrun, därb, rombisk
amfibol af bronsitens sammansättning (en isomorf
blandning af MgSiO3 och FeSiO3). Mineralet
sällsynt, förekommer i Sverige vid Falun.
A. HNG.

Antogast, en liten by i badensiska kretsen
Schwarzwald, 500 m. ö. h., en timmes väg från
stationen Oppenau. Där finnas 5 alkaliskt saliniska
järnkällor. Järnhalten är ungefär densamma som
Porlas. Vattnet försändes i stor mängd, årligen
95,000 flaskor, och begagnas äfven i Sverige.
LN.

Antoiker (af grek. anti, emot, och oikein, bo)
l. Antiktoner, människor, som bo under samma
längd- och breddgrader, men på olika sidor om
ekvatorn. Jfr Antipod.

Antoine [ãtåa’n], André, fransk teaterledare
och skådespelare, f. 1858 i Limoges, var först
gasverkstjänsteman i Paris och gjorde sig då i
amatörteaterkretsar bemärkt för sitt osökta spel. 1887
öppnade han i Paris en egen teater, "Théâtre libre",
afsedd för sådana af yngre författare diktade dramer,
som genom sin starka realism voro utestängda från
andra scener. Denna hans idé upptogs snart i andra
länder (jfr tyskarnas "Freie bühnen"). Ehuru
A. både som natursann skådespelare och dristig
direktör haft betydande framgång med sin teater,
upphörde han med densamma 1894 och tog anställning vid
Gymnase-teatern. 1896 var han någon tid med-direktör
vid Odéon-teatern. 1897 öppnade han en
ny teater, "Théâtre Antoine", där det flitigt
spelats äfven utländska stycken (af Ibsen,
Sudermann, Hauptmann o. s. v.). 1903 förvärfvade
A. jämväl Trianon-teatern i Montmartre, hvilken
varit vådevillscen. S. å. företog han en
lyckad turné i Syd-Amerika. Han lär genom sin
teater ha förvärfvat en betydande förmögenhet.
E. F-T.

Antokolskij [anta-], Markov Matvejevitj,
rysk bildhuggare, f. 1842 i Vilna, studerade vid
akademien i Petersburg, där han i synnerhet utmärkte
sig för sniderier i trä och elfenben, utförda med en
mycket karakteristisk uppfattning. Hit höra t. ex. en
judisk skräddare (i trä), penningräknande girigbuk (i
elfenben) samt en mycket realistiskt tänkt Kristus
inför folket
(1874), sedermera utförd i marmor
och på världsutställningen i Paris 1878 belönad
med hedersmedalj. A. studerade länge i Rom och var
därefter bosatt i Paris. Han dog i Homburg 1902. 1871
hade A. väckt mycken uppmärksamhet genom den sittande
statyn Ivan den förskräcklige. Den följdes af den
döende Sokrates
, Spinoza, en imponerande staty
af Peter den store, statyer af det ryska helgonet
Nestor, af kejsarna Alexander II och Alexander III
m. fl. Hans historiska karaktärsbilder visa mycken
djärfhet och finhet i uppfinning och iakttagelse
jämte skarp blick för det personliga. A. utgår ej
från formen, utan från det andliga innehållet och
ryggar hvarken för brutal skärpa eller för oplastiska
linjer. Hans senare alster äro mera konventionella
och af mindre intresse. På världsutställningen 1900
representerades han af ej färre än 23 nummer. 1897
blef han ledamot af svenska konstakademien.
(G-G N.)

Antokyan l. Antocyan (af grek. anthos,
blomma, och kyanos, blå), bot., det röda, blåa
eller violetta färgämne, som är upplöst i cellsaften och är orsaken
till blommors, blads och andra örtartade växtdelars
röda eller blåa färg. Antokyanet i bladen anses
vara af betydelse för växternas transpiration och
såsom skyddsmedel mot för starkt ljus. Det träffas
därför ofta hos växter, som lefva på soliga lokaler,
men förekommer äfven på bladens undersida hos
skuggväxter. Hos vissa alger finnes ett närstående
färgämne.
G. L-M.

Antologi (grek. anthologia, af anthos, blomma, och
legein, samla), egentl. blomstersamling; samling af
valda (smärre) skaldestycken. Af dylika samlingar
äro en grekisk och en latinsk de ryktbaraste. Den
grekiska antologien sammanfattades under 900-talet af
Konstantinos Kefalas i Konstantinopel efter flere
äldre sådana och har sedan blifvit utgifven af
Fr. Jacobs (Anthologia græca etc., 3 bd, 1813–17)
och senast af Stadtmüller (1894 ff.). Den innehåller
dikter af mer än 300 skalder. Trots diktprofvens
mycket olika halt är samlingen af ett oskattbart värde
icke endast i poetiskt afseende, utan ännu mer såsom
en viktig urkund för kännedomen om hellenernas språk,
seder och historia. – Den latinska antologien härrör
från nyare tider. Jos. Scaliger lade grunden till
densamma (1573). Senast ha A. Riese och F.Bücheler
utgifvit sin strängt kritiska Anthologia latina
(2 bd, 1894–97), troget efter handskrifterna och
inskrifterna. I poetiskt värde torde den latinska
antologien ej kunna mäta sig med den grekiska. –
Bland öfriga litteraturer utmärka sig den arabiska,
den persiska och den turkiska för sin rikedom på
antologier; mest bekant är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:33:08 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0649.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free