Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antologi, samling af valda (smärre) skaldestycken - Antommarchi, Francesco, Napoleon I:s läkare på S:t Helena - Anton, konung af Sachsen, 1827-36 - Anton af Bourbon, stamfader för den franska konungaätten Bourbon - Anton (A. Günther), den siste grefven af den äldre oldenburgska linjen - Antona-Traversi, Camillo, grefve, italiensk litteraturhistoriker - Antonelli, Giacomo, kardinal och påflig statssekreterare - Antonello da Messina, italiensk målare - Antonianer, en antinomistisk sekt i Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arabernas Hamasa. Jfr Analekter, Anthologion
och Krestomati. Af svenska antologier
kunna nämnas: "Svenska språkets skönheter" (1820–28),
utg. af P. A. Wallmark, "Svensk anthologi" (1840–41),
utg. af K. J. Lénström, "Svea. Poetiskt album" (1874),
"Gerd" (1883; 2:a uppl. 1892), utg. af R. Bergström,
"Ur svenska sången" (1883), utg. af K. Warburg, och
Aug. Bondesons Visbok (1902–03). En stor spridning
har ernåtts af sådana för sång afsedda samlingar som
märket A. I. Ståhls "Filikromen" (1850 ff., många
tryck), hvartill komma antologier med mera begränsad
omfattning.
Antommarchi [-ki], Francesco, Napoleon I:s
läkare på S:t Helena, f. 1780 på Corsica, d. 1838
på Cuba. Han utgaf i Paris Les derniers moments
de Napoléon (1823).
Anton, konung af Sachsen, f. 1755, d. 1836, kom på
tronen vid 72 års ålder (1827). Han var en mild och
fredlig regent, men hans gynnande af katolicism och
protestantisk mystik och den allrådande ministern
Einsiedels reaktionära politik framkallade ett allmänt
missnöje, som 1830 bröt ut i öppet uppror. A. tog då
till medregent sin brorson Fredrik August, hvilken
1836 efterträdde honom som konung.
Anton af Bourbon, Henrik IV:s fader och
genom honom stamfader för den franska konungaätten
Bourbon, f. 1518, d. 1562. Genom gifte (1548) med
Jeanne d’Albret fick han furstendömet Béarn och
titeln konung af Navarra. Han deltog i sin tids
religionskrig, först, jämte sin broder Ludvig af
Condé, på hugenotternas, men sedan på katolikernas
sida och blef dödligt sårad vid belägringen af Rouen.
Anton (A. Günther), den siste grefven af
Oldenburg och Delmenhorst af den äldre
oldenburgska linjen, f. 1583, d. 1667, regerade länge
och lyckligt (fr. 1603), med klokhet undvikande att
inblanda sig i trettioåriga kriget. Efter hans död
tillföll Oldenburg enligt ett 1664 ingånget fördrag
husets danska gren och var sedermera till 1773
förenadt med Danmark.
Antona-Traversi, Camillo, grefve, italiensk
litteraturhistoriker, f. 1857 i Milano, blef 1882
professor vid krigsskolan i Rom. Han har författat en
hel följd skrifter, med delvis nya forskningsresultat,
öfver Boccaccios lefnadsförhållanden, Foscolos lif
och diktverk, Leopardi, Dante m. m. A. har äfven
skrifvit lustspel.
Antonelli, Giacomo, kardinal och påflig
statssekreterare, f. 1806 i byn Sonnino i
dåv. Kyrkostaten, d. i Rom 1876, tillhörde en
gammal familj, som bland sina medlemmar visserligen
räknat rättslärda och häfdatecknare, men äfven
stråtröfvare. Han kom tidigt till Rom och uppfostrades
i det stora seminariet, där han så utmärkte sig,
att påfven Gregorius XVI tog honom i sitt synnerliga
hägn och bestämde honom för statsmannabanan. Där
steg han hastigt från det ena ämbetet till det
andra och utnämndes 1845 till storskattmästare
(finansminister). A., som förut ifrigt förfäktat
både andlig och världslig despotism, understödde,
sedan Pius IX (1846) blifvit påfve, de liberala
reformer denne ville genomföra och vann därigenom
stort inflytande öfver den nye påfven. 1847 blef
han kardinal och kort därefter finansminister i den
ministär, med hvars bildande Pius IX började sina
reformsträfvanden. A. slöt sig
nu afgjordt till de nyvaknade frihetsrörelserna, var
med om utarbetandet af den liberala författningen
af 14 mars 1848 och blef president i den nya
konstitutionella ministären. För att smickra den
nationella stämningen lät han den påfliga hären rycka
in i Lombardiet för att understödja piemonteserna
mot Österrike. Snart började han dock motarbeta de
liberala reformer han förut befordrat, och efter
de romerska truppernas kapitulation vid Vicenza
(16 juni 1848) öfvertalade han påfven att fördöma
kriget mot det katolska Österrike. Folkets ovilja
öfver detta affall tvang A. och hans kolleger att
afgå ur ministären; han var dock fortfarande påfvens
enskilde rådgifvare och den egentlige ledaren
af den romerska politiken. Efter mordet på Rossi
tillrådde A. påfven att fly från Rom (nov. 1848),
medföljde själf till Gaëta och blef där utnämnd
till statssekreterare, d. v. s. ledare af den
världsliga regeringen. 12 april 1850 återvände
han med påfven till Rom och skötte som president
för statsrådet och statssekreterare nästan ensam
den världsliga regeringen. A. bär därför ansvaret
för det skoningslösa polisförtryck och de usla
förhållanden, som härskade i Kyrkostaten efter den
påfliga maktens återställande och som väl i sin mån
bidrogo till det världsliga påfveväldets fall. Äfven
efter Kyrkostatens fullständiga införlifvande med
konungariket Italien (okt. 1870) fortfor A. att
sköta påfvestolens utländska angelägenheter, men
undanträngdes i öfrigt alltmer af jesuiterna från
inflytande öfver Pius IX. Under sin styrelsetid hade
A. förstått rikta sig själf och sina släktingar, men
lämnade vid sin död Vatikanens finanser i stor oreda
med ett deficit af 45 mill. lire. För att erhålla
en del af A:s efterlämnade ofantliga förmögenhet
(öfver 100 mill. lire) väckte grefvinnan Lambertini,
hvilken påstod sig vara hans dotter, 1877 en process,
som blef mycket skandalös, men inbragte henne intet.
(V. S-G.)
Antonello da Messina, italiensk målare, f. i
Messina i början af 1400-talet, d. i Venezia kort
efter 1493. Han var den förste, som i Italien
införde oljemåleriets teknik. Denna skall han,
enligt Vasaris uppgift, ha lärt hos Jan van Eyck
i Flandern. Sannolikare är att han på Sicilien af
där verksamma nederländska artister lärt känna den
nya tekniken, hvilket ju icke utesluter det dock
obestyrkta antagandet att han under en studieresa
till Nederländerna djupare inträngt i det nya
målningssättet. Visst är att han, efter att ha
öfverflyttat till Venezia, för den venezianska skolan
förmedlade kännedomen om denna oljefärgsteknik, i
hvars tillgodogörande han var en mästare. Hans egna
målningar ha en inom den italienska målarkonsten förut
okänd transparens, djup och ljus, på samma gång som
han, särskildt i sina energiska mansporträtt, med
italiensk monumentalitet förenar en af nederländarna
inhämtad naturalistisk ärlighet i uppfattningen,
en själfullhet och liflighet, som kulminerar i
den skarpa, på betraktaren riktade blicken. Därtill
kommer en mästerlig behandling af det stoffartade och
ett ypperligt ljusdunkel. – A. har efterlämnat rätt
betydande religiösa stafflibilder, men porträttet
är hans starkaste sida. Utsökta prof därpå träffas
i Berlins museum, National gallery i London o. s. v.
O. G-G.
Antonianer, en antinomistisk sekt i Schweiz,
företrädesvis i Bern, uppkallad efter hufvudmannen,
Anton Unternährer (f. 1759, d. 1824), en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
