Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antonius af Padova, helgon - Antonius-eld, Sankt Antons eld, medeltida benämning på flere olika sjukdomar - Antonius-kors. Se Kors - Antonius-orden, en af lekmän bestående kongregation för sjukvård - Antonomasi, retorisk figur - Antonsriddare. Se Antonius-orden - Anton Ulrik, hertig af Braunschweig-Wolfenbüttel, roman- och psalmförfattare - Anton Ulrik, prins af Braunschweig - Antonym, uttryck för motsats - Antracen, ett kolväte - Antracit är det äldsta och mest förkolade af våra stenkolsslag - d’Antraigues, Emmanuel Louis Henri de Launay, grefve, fransk publicist och diplomat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att – mot den helige Frans’ afsikter – införa
vetenskapliga studier inom minoriter-orden
och att ställa densamma i närmare beroende af
påfvestolen. År 1227 utnämndes han till provinsial
öfver Romagna. Hans lifs kallelse att verka som
vandrande botpredikant var emellertid öfvermäktig. Han
färdades från ort till ort, sysselsatt med predikan
och själavård, skoningslöst gisslande sin tids
lyten och fängslande tallösa skaror med sitt
visserligen konstmässigt allegoriska, men lågande
personliga föredrag. Vid endast 36 års ålder dog
A. i Padova 1231, och redan följande år kanoniserades
han. Legenden har brokigt smyckat hela hans lif. Den
13 juni är hans åminnelsedag. Se Salvagnini,
"S. Antonius di Padova e i suoi tempi" (1887).
J. HDR.
Antonius-eld, Sankt Antons eld (lat. Ignis
Sancti Antonii, fr. Feu Saint-Antoine), medeltida
benämning på flere olika sjukdomar, som vanligen
voro förenade med stark hudrodnad och
kallbrand samt brännande smärtor. Företrädesvis har
man dock med detta namn betecknat de egendomliga
epidemier med dylika symtom, hvilka under
medeltiden och äfven sedan rasat flerestädes i Europa,
särskildt i Frankrike, och af hvilka flere torde hafva
berott på förgiftning med mjöldryga (se d. o.).
Förgiftningens nutida vetenskapliga namn är
ergotism (se d. o.), dess svenska namn dragsjuka.
Namnet "Antoniuseld" uppträder i litteraturen
under 12:e årh. och försvinner åter i 16:e–17:e
(sjukdomen fanns bevisligen betydligt tidigare).
Anledningen till namnet var den, att den helige Antonius fått
rykte om sig att kunna bota sjukdomen i fråga (jfr
Antonius, den helige). Den spridda och
fruktade farsoten bar för öfrigt i litteraturen minst ett
femtiotal olika namn. – Med samma benämning som
mjöldrygeförgiftningen, särskildt med det franska
namnet "Feu Saint Antoine", hafva äfven betecknats
brand i allmänhet, äfvenså bältros (herpes
zoster), ros (erysipelas), rödsjuka hos svin m. m.
C. G. S.
Antonius-kors. Se Kors.
Antonius-orden, en urspr. af lekmän bestående
kongregation för sjukvård, upprättad under en mot
slutet af 1000-talet grasserande epidemi af den
s. k. Antoniuselden. Stiftaren var en rik ädling från
Dauphiné, vid namn Gaston, hvilken af tacksamhet
för att hans ende son tillfrisknat ur sjukdomen,
anslog hela sin förmögenhet till ett hospital, som för
sådana sjukas vård skulle inrättas nära kyrkan i S:t
Didier de la Mothe, som ansågs besitta de verksammaste
Antoniusrelikerna. Broderskapet stadfästes af Urban II
år 1095. Omkr. 1286 antog orden den helige Augustinus’
regel, och dess medlemmar blefvo reguljära korherrar,
kallade Antonier-herrar, Antoniter l.
S:t Antonsriddare. Ordensdräkten var svart, med
ett himmelsblått, emaljeradt kors, i form af ett T,
det s. k. Antoniuskorset. Vid allmosesamlande, hvari
medlemmarna egde stor färdighet, plägade de bära en
klocka om halsen för att förkunna sin ankomst. Orden
fick en vidsträckt utbredning i Frankrike, Italien,
Ungern och Tyskland. Af Bonifacius VIII befriades
den från all biskoplig jurisdiktion, och dess högste
ledare, general-abboten i S:t Didier, sorterade
omedelbart under kurian. Genom förvärldsligande
och sedligt förfall sjönk ordens anseende efter
hand. En på generalkapitlet 1616 företagen reform
misslyckades. 1774
förenades orden med malteserorden och upplöstes
tillika med denna under franska revolutionen.
J. HDR.
Antonomasi (af grek. anti, i stället för, och
onomasia, benämning), retorisk figur, som består
däri, att den rätta benämningen på ett föremål utbytes
mot en annan, som egentligen endast uttrycker en
egenskap hos detsamma. Ex. gångaren i st. f. hästen;
dundraren i st. f. Tor eller Jupiter.
A. M. A.
Antonsriddare. Se Antonius-orden.
Anton Ulrik, hertig af Braunschweig-Wolfenbüttel,
tysk roman- och psalmförfattare, f. 1633, d. 1714,
blef 1685 sin broder Rudolf Augusts medregent och
1704 efter dennes död ensam regent. A. U. var en
ifrig främjare af konst och vetenskap samt tillhörde
Palm-orden (se d. o.). Han diktade 61 andliga
sånger, utgifna under titeln Christ fürstliches
Davids-harpfen-spiel (1667; i urval 1856), bland
hvilka man träffar flere vackra och själfulla. Hans
romaner Die durchleuchlige syrerinn Aramena (5 bd,
1669–73; förkortad bearb. 1782) och Die römische
Octavia (6 bd, 1677; omarbet. 1712) tillhörde de
mera omtyckta på sin tid. De äro långrandigt och
smaklöst skrifna, men rätt intressanta i de inlagda
episoderna ur 1600-talets hoflif. Jfr Sonnenburg,
"Herzog A. U. von Braunschweig als dichter" (1896).
E. F-T.
Anton Ulrik, prins af Braunschweig, f. 1714,
d. 1774. Han blef 1739 gift med Anna Leopoldovna. Se
Anna, ryska furstinnor 3.
Antonym (af grek. anti, mot, och onyma, namn),
uttryck för motsats. Antonymer äro t. ex. dag och
natt, ung och gammal, norr och söder.
Antracen (af grek. anthrax, kol), ett kolväte
af sammansättningen C14H10, upptäckt 1831 af
Dumas och förekommande till 3/4 à 1 proc. i
stenkolstjära. Det bildar små färglösa, i vatten
olösliga, vid 213° smältande kristallfjäll med
vacker blå fluorescens, som ega hvarken lukt
eller smak, och är råämnet för beredande af
konstgjordt alisarin eller krapprödt.
P. T. C.*
Antracit (af grek. anthrax, kol) är det äldsta och
sålunda mest förkolade af våra stenkolsslag. Den
karakteriseras genom sin blanka yta och mussliga
brott samt, vid analys, af sin höga kolhalt (c:a 90 %)
och låga vätehalt (1–3 %). Vid förbränning lämnar
den 9,000–9,300 värmeenheter per kg.; den låga
vätehalten gör att antraciten förbrinner med mycket
kort låga och nästan rökfritt, hvilket gör att den
fått stor användning som hushållsbränsle. De förnämsta
antracitfyndigheterna befinna sig i Pennsylvania i
Nord-Amerika, men antracit brytes jämväl vid Aachen
i Tyskland, i Frankrike samt i Wales.
G. D.
d’Antraigues [dãträ’g], Emmanuel Louis Henri de
Launay, grefve, fransk publicist och diplomat,
f. 1755. Han uppträdde 1788 såsom författare med
Mémoire sur les états généraux, hvari han öppet
predikade monarkiens omstörtande. 1789 blef han
deputerad, men kämpade då för bibehållande af
bördsadeln och det kungliga vetot samt utträdde 1790
ur nationalförsamlingen. Därpå lämnade han Frankrike,
begaf sig till Wien och kom efter åtskilliga äfventyr
till Petersburg, där han öfvergick till den grekiska
religionen. 1803 utnämndes han till ryskt statsråd
och ledamot af beskickningen i Dresden. Där utgaf
han en häftig skrift mot Napoleon: Fragment du 18:e
livre de Polybe, trouvé sur le mont Athos, hvarför
han förvisades från Sachsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
