Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apenninerna, ett till Alpsystemet hörande veckberg - Apenrade. Se Aabenraa - Apensten. Se Opensten - Apepsi, frånvaro af pepsin i magsaften. Jfr Dyspepsi och Magsjukdomar - Aperçu, fr., hastig öfverblick - Aperea, zool. Se Marsvin - Aperientia l. Aperitiva, afförande medel - Aperiodisk, fys. - Aperitif (fr.), likör eller sup före måltiden. Jfr Aperientia - Aperitiva. Se Aperientia - Apertorium, kir. - Apertur, öppning. -- Fys. - Apetalæ, Apetaler, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Apenninerna, ett till Alpsystemet hörande veckberg
med jämförelsevis korta, vid hvarann lagrade kedjor,
skilda genom låga pass. I norr hänga de ihop med
Alperna, i söder fortsätta de öfver Sicilien till det
nordafrikanska Atlas. Hela bergsystemet omfattar tre
delar: Nord-A., Mellan-A. och Syd-A.
1. Nord-A. börja vid Bocchetta di Altare vid
Savona (495 m.) och räcka till Metauro. De bestå
nästan uteslutande af eocenlager (sandsten, märgel,
skiffer), i söder också af krita; öfverallt
träffas eruptiv af gabbro och serpentin, som trängt
igenom eocen eller kritan. Denna del af bergskedjan
omfattar två afdelningar: a) de liguriska A.,
från Savona till Magra och Taro eller
till järnvägen från Spezzia till Parma; och b)
de toskanska A., till Metauro, hvilkas högsta
topp är Monte Cimone (2,165 m.). Mot s. v. ligga
de apuanska A., med de berömda marmorbrotten vid
Carrara. Landskapet mellan A. och Tyrrhenska hafvet
upptages af de s. k. toskanska Sub-apenninerna,
bland hvilka märkes den af trakyt bildade käglan
Monte Amiata (1,734 m.), med kvicksilfververk. –
2. Mellan-A. bestå väsentligen af kalk och
sträcka sig till Sangros och Volturnos dalar samt
utgöra hela kedjans högsta parti. Äfven de delas i
två afdelningar: a) de romerska A., till Tronto och
Velino, med Monte Vittore, som når en höjd af 2,478
m.; och b) Abruzzerna, som kulminera i Gran Sasso
d’Italia, hvars högsta topp, Monte Corno, är 2,921 m.
Föga lägre är Majella, 2,795 m. I en västligare kedja
ligga Monte Velino (2,487 m.) och Monte Marsicano
(2,242 m.). Framför dessa berg utsträcka sig från
Nera till Liri de vackra Sabinerbergen, med Monte
Viglio (2,156 m.). Mellan-A. åtföljas i v. af de
romerska Sub-apenninerna, mest bestående af vulkaniska
bergarter, tuff och konglomerat. Man finner i detta
område äfven svafvel, alun och porslinslera. Runda
kratersjöar äro här vanliga. En vulkankägla är Monte
Cimino (1,056 m.), hvaremot Monte Soratte (691 m.),
s. v. därom, består af kalk. Albanobergen
(956 m.), s. om Rom, äro en annan vulkangrupp med kratersjöar.
Dess lavamassor lämnade romarna den kända "silex"
till väganläggningar och "piperno" till husbyggnader,
medan till praktpalatsen användes utom marmor den
guldgula kalktuffen från Tibur (nuv. Tivoli),
kallad travertin. Volskerbergen l. Monti Lepini
äro en fortsättning af Albanobergen.
– 3. Syd-A. delas i två afdelningar: a) de
nea-politanska A.,
till Crati, bestå hufvudsakligen af kalk. De äro
högst i norr och i söder. I norr träffas Montagna
del Matese (2,050 m.); andra bekanta toppar
äro Monte S. Angelo (1,443 m.) på Sorrento-halfön
och Monte Cervati n. om Policastro-viken (1,899
m.). Vid bergens södra ända når Monte Pollino 2,271 m.
Det vulkaniska förlandet till dessa A. ligger rundt
Neapel: i v. Flegreiska fälten med sina kratersjöar,
hundgrottan o. s. v., i ö. Vesuvius (1,300 m.) och
ännu längre österut den slocknade vulkanen Monte
Vulture (1,330 m.). – b) De kalabriska A.
bestå af en enda bergrygg af granit, gnejs och
glimmerskiffer. Monte Sila ö. om Cocuzzo är 1,930
m. och Aspromonte i gruppen Mont-alto 1,958 m. – Till
utseende äro A. mycket enformiga och ej jämförliga
med Alperna. Topparna äro i allmänhet afrundade
och sakna vildhet och storslagenhet, dalarna äro
vattenfattiga, vegetationen
torftig. Snögränsen nås ingenstädes. Litt.: se
Italien.
J. F. N.
Apenrade. Se Aabenraa.
Apensten. Se Opensten.
Apepsi (grek. apepsia, af nekande a och pepsis,
matsmältning), frånvaro af pepsin i magsaften. Jfr
Dyspepsi och Magsjukdomar.
Aperçu [-sy], fr., hastig öfverblick; kortfattad
framställning af hufvudinnehållet.
Aperea, zool. Se Marsvin.
Aperientia l. Aperitiva (af lat. aperire,
öppna), afförande medel.
Aperiodisk (af grek. nekande aoch periodisk,
se d. o.), fys., kallas en rörelse, hvarigenom en
kropp närmar sig sitt jämviktsläge utan att utföra
periodiska svängningar kring detsamma. Instrument,
t. ex. galvanometer, sägas vara aperiodiska, då
deras rörliga delar, i detta fall galvanometrarnas
magnetnålar, utföra en aperiodisk rörelse. Detta
åstadkommes genom dämpning. De aperiodiska
instrumenten tillåta vanligen en snabbare afläsning
än de vanliga, hvarför de särskildt äro omtyckta i
praktiken.
Aperiodisk eller operiodisk kallas äfven en
variation hos någon företeelse, då variationen
beror på mera tillfälliga orsaker. Så t. ex. är
vattnets höjd i en hamn beroende dels på en
periodisk variation, nämligen ebb och flod,
hvilken noga kan beräknas, men dels dessutom på
aperiodiska variationer, beroende exempelvis på
om vinden drifver vattnet in i hamnen från sjön,
om ett öfver hamnen liggande lågt barometertryck
lyfter upp vattnet i densamma o. s. v. Dessa
aperiodiska variationer kunna ej med någon större
säkerhet förutsägas i afseende på sin storlek.
S. A-S.
Apéritif (fr.), likör eller sup före måltiden. Jfr
Aperientia.
Aperitiva. Se Aperientia.
Apertorium (af lat. aperire, öppna), kir., ett
instrument, hvarmed en öppning utvidgas.
Apertur (af lat. apertura), öppning. – Fys. Hos
en spegel eller lins storleken af diametern till
den cirkelyta, som är öppen för ljusstrålarna. I de
äldre astronomiska tuberna, som ej voro akromatiska,
undanskymdes randstrålarna af ett diafragma. Därigenom
förminskades objektivets öppning. Termen användes
äfven om öppningen på de diafragmor, hvilka sitta på
lämpliga ställen i det inre af de optiska tuberna. –
Med (numerisk) apertur förstår man också hos en spegel
den vinkel, som bildas af två radier, dragna till
ändpunkterna af en och samma diameter på spegeln, samt
hos en lins en motsvarande vinkel, hvars spets står
i brännpunkten, och hvars bas är linsens diameter.
R. R.*
Apetalæ (af grek. nekande a och petalon,
blad), Apetaler, bot., en växtgrupp i Jussieus
naturliga system. Den innefattar större delen af de
dikotyledoner, hvilkas blommor sakna kronblad; så
familjerna Lauraceæ (lagerträden), Chenopodiaceæ
(mollefamiljen), Polygonaceæ m. fl. Återstoden
af kronbladslösa dikotyledoner – t. ex. Urticaceæ
(nässelfamiljen) och Amentaceæ (hängeträden) –
räknades af Jussieu till Polypetalæ; men äfven
dessa föras af nyare systematici till Apetalæ. I
Elias Fries’ system benämnes gruppen Incompletæ. I
Hansteins system blef gruppen indragen, och de till
densamma räknade familjerna hafva fördelats på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
