- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1209-1210

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apokatastasis, eg. åter- l. tillbakaförsättning i sitt ursprungliga skick - Apoklasma, benbrott - Apokope, språkv. - Apokromat, ett fotografiskt objektiv - Apokromatisk, fys. Se Akromatism - Apokryf, detsamma som apokryfisk bok. Se Apokryfiska böcker - Apokryfisk, förborgad, hemlig - Apokryfiska böcker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lägre religioner (t. ex. hos Nord-Amerikas indianer),
att endast de starke och kloke förmå öfvervinna
farorna på dödsvägen och ej gå under, utan nå
det goda dödsriket. Origenes lärde en successiv
förbättring (men äfven möjlighet för nya syndafall)
i den kommande tillvaron. I Nya test. sökas stöd för
alla tre åskådningarna. Den judiska tanken på eviga
straff uttalas flerstädes i evangelierna och eljes. –
Jesu ord om "lif" och "evigt lif" lia sin motsvarighet
i evig undergång; enligt det bäst betygade uttrycket
hos synoptikerna för denna undergång, Gehenna, är
det fråga om ett i den ändgiltiga domen hotande
dödsstraff, "det är icke fråga om slut på eller
förlängning af den jordiska tillvaron, utan om straff,
bestående i evig död genom eld i Gehenna och ständigt
uteslutande från gudsriket" (Dalman). I andra Jesu
ord, som ej äro gemensamma för de tre synoptikerna,
talas om plågor efter domen. I Jesu undervisning
uppställes aldrig motsatsen mellan eviga straff och
allas salighet (eller de ondes förintelse), utan
alltjämt motsatsen mellan tro och otro, omvändelse
och obotfärdighet. Jesus har ej gifvit ett utslag
i denna fråga.

Tanken på allas slutliga fulländning framlyser
i paulinska uttryck. Martensen skrifver härom:
"Då aposteln Paulus säger, att den siste fienden som
öfvervinnes är döden, – således äfven den andra döden,
emedan eljest ännu en oöfvervunnen fiende återstode
–; när han utan hänseende till något slags motsats
mellan saliga och fördömda talar om den tid, då Gud
skall vara allt i alla (1 Kor. 15: 28); när han utan
inskränkning säger, att allt skall sammanfattas under
Kristus, såsom under hufvudet (Efes. 1: 10), att såsom
alla dö uti Adam, så skola ock alla varda lefvande
gjorda i Kristus (1 Kor. 15: 22), så lärer man icke
utan att inskränka dessa ställens kraft därifrån kunna
aflägsna föreställningen om en allmän apokatastasis,
ty aposteln säger uttryckligen alla, icke några."

I den kristna teologiens historia finna vi,
att ett starkt och exklusivt betonande af den
religiösa motsättningen: trons salighet och otrons,
förtviflans, osalighet, samt botpredikans skarpa
häfdande af syndens fördömlighet och det absoluta
betraktelsesätt, som gemenligen utmärker religionens
starkaste personligheter, löpt ut i motsatserna:
evigt lif, evig död (eller eviga straff), under
det att andra utgångspunkter, sådana som Guds
barmhärtighet och allmakt, släktets solidaritet,
krafvet på fulländningens harmoni o. d. samt en mer
spekulativ behandling af frågan sammanböjt motsatserna
i en slutlig enhet. Män som Luther och Kierkegaard
ha ej lutat åt apokatastasis-läran. Dess förnämste
målsmän äro Origenes och Schleiermacher. "Det är
min åsikt", säger Origenes, "att Guds godhet genom
Kristus skall leda alla skapade varelser till ett och
samma yttersta mål, efter det att äfven Hans fiender
blifvit kufvade och gjorda Honom underdåniga. Detta
af det skäl, att slutet och begynnelsen städse
äro hvarandra lika." Efterföljare fick Origenes
i flera af de ypperste teologerna i österlandet:
Gregorius af Nasians, Gregorius af Nyssa, Diodoros
af Tarsos, Theodoros af Mopsuestia, troligen äfven
Chrysostomos. Ej så i västerlandet. Augustinus
ville ej fullständigt utestänga tanken på svalkande
mellanskof och en viss lindring i de fördömdes
vånda. Men läran om eviga straff hyllade han. Icke
minst genom honom blef denna lära kyrkolärans
åskådning. Mystiska riktningar
gjorde dock undantag. Af dem upptog Duns Scotus
tanken, att all tillvaro, alla varelser måste omsider
återgå i Gud.

I reformationstidehvarfvet lärdes apokatastasis
af Hans Denck och flere vederdöpare. Längre fram
uppträder den hufvudsakligen i två förbindelser. Dels
i 17:e årh. i England och Tyskland, i förbindelse
med kiliasm och mysticism. Genom Ötinger vann den
insteg i Würtembergs pietistiska kretsar. Dels i
18:e årh. hos den rationalistiska, spekulativa
teologien, som uppfattade straffet som en rättelse,
ett bättringsmedel, hvadan dess evighet uteslutes.

Schleiermacher sökte ådagalägga de eviga straffens
otänkbarhet i och för sig. Straffen måste tänkas vara
andliga. Bestå de då i samvetskval, måste de fördömde
ha ett uppväckt samvete och sålunda vara bättre än här
i lifvet och dock lida mer. Samtidigt skulle i denna
förbättring ligga en motvikt mot osaligheten. Bestå
straffen i sorg öfver salighetens förlust, förutsattes
en viss förmåga att taga del i denna salighet. Vidare
sökte Schleiermacher ådagalägga de eviga straffens
otänkbarhet med hänsyn till den eviga saligheten,
då ju de salige måste veta om de osaliges kval och
känna medlidande och stygn i hjärtat.

Apokatastasis-läran har upptagits äfven af senare
teologer och filosofer. Huvudgrunderna äro följande:

1. Från Gud, den allgode, kan icke utgå något
annat än godt. Gud kan aldrig göra något, som är
rätt eller rättvist, utan att det tillika är godt och
välgörande; hans emot synden riktade rättvisa straff
måste åsyfta syndarens förbättring och frälsning,
vara en rättelse af en förnuftsstridig vilja, ej en
hämnande vedergällning, som, såsom varande
"utan ände", blir ändamålslös, alltså förnuftsvidrig.

2. Människan är icke i stånd att genom
fullständig och orygglig själfförhärdelse rentaf
lösslita sig från sin gudomliga urgrund, enär sådant
vore liktydigt med ett förintande af hennes eget
innersta jag, personlighetens kärna.

3. "Om en lem lider, så lida alla lemmarna". Läran
om allas slutliga frälsning är en hufvudlära
hos "universalisterna", ett rätt talrikt
religionssamfund i Förenta staterna. De ondes
förintelse läres af socinianerna och af flera
nyare teologer, såsom R. Rothe, H. Schultz,
Plitt, Pétavel-Ollif m. fl. A. Ritschl anser,
att den bibliska läran vacklar mellan eviga
straff och förintelse för dem, som framhärda i
obotfärdighet. Jfr Pétavel-Ollif, "Le problème de
l’immortalité" (1892). Se vidare Eskatologi.
N. S.

Apoklasma (grek. apoklasma), benbrott.

Apokope (grek. apokope, borthuggning), språkv.,
utelämnandet af en bokstaf eller stafvelse i slutet
af ett ord. Jfr Aphæresis och Synkope.
A. M. A.

Apokromat (af grek. apo, från, och chroma, färg),
ett fotografiskt objektiv, som är fullständigt
fritt från kromatisk afvikning. Den af Zeiss införda
konstruktionen är af tripplett-typen.
A. R-AL.

Apokromatisk, fys. Se Akromatism.

Apokryf (af grek. apokryfos, förborgad, hemlig),
detsamma som apokryfisk bok. Se Apokryfiska böcker.

Apokryfisk (jfr Apokryf), förborgad, hemlig,
tvifvel underkastad.

Apokryfiska böcker (jfr Apokryf). Betydelsen
af namnet apokryfiska böcker måste sökas i kanons

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free