- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1219-1220

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apollonios. 5. A., med binamnet Dyskolos ("den svårmodige") - Apollonios. 6. Aposteln Paulus' medarbetare. Se Apollos - Apollonios. 7. A. från Tyana - Apollonios. 8. A. af Tyros - Apollonius. Se Apollonios - Apollos l. Apollonios, aposteln Paulus' medarbetare - Apollyon. Se Abaddon - Apologet, person, som i tal eller skrift uppträder till försvar - Apologetik. Se Apologi - Apologi, försvarsskrift

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bland A:s många skrifter hafva till vår tid kommit
Om syntax (ordfogning, satslära), Om pronomen,
Om konjunktionerna, Om adverben
. Vidlyftigast och
betydelsefullast bland dessa är den förstnämnda,
"Om syntaxen" (i 4 böcker), utgifven senast af
I. Bekker 1817. Ett värdefullt hjälpmedel till
förståendet af detta synnerligen svårlästa arbete
är A. Buttmanns tyska öfversättning med åtföljande
kommentar ("A. Dyscolus, vier bücher über die
syntax, übersetzt und erläutert", 1877). En ny,
kritisk upplaga af A:s samtliga skrifter, ombesörjd af
R. Schneider och G. Uhlig, har börjat 1878 utgifvas i
samlingen "Grammatici græci". Syntaxen saknas ännu.
A. M. A.

6. Aposteln Paulus’ medarbetare. Se Apollos.

7. A. från Tyana i Kappadocien, grekisk filosof,
verksam i 1:a årh. e. Kr., var en af de märkvärdigaste
representanterna för nypythagoreismen.
Han skildras såsom undergörare, med förmåga
att förutsäga det tillkommande och uppenbara
det förborgade. Från orienten, och företrädesvis
från Indien, härstammade enligt hans mening
all hemlig och djup vishet, och han säges också under
sina många resor hafva besökt magerna och de
indiske vise. Han lärde, att människan måste
föra ett "rent" och asketiskt strängt lif för att
kunna vinna omedelbar enhet med
Gud. Själf afhöll han sig från njutandet af kött
och vin, klädde sig i linnedräkt, gick barfota,
lät håret växa, afhöll sig från äktenskaplig kärlek
o. s. v. Han hyste stor vördnad för de traditionella
religionslärorna, men ansåg, att man endast genom
omtydning eller hemlig tolkning af dem kunde fatta
deras egentliga innehåll och vinna sann vishet. –
I 3:e årh. e. Kr. skildrade Filostratos honom såsom
ett sedligt och religiöst ideal, sannolikt i afsikt
att i honom framställa en hednisk motbild till
den kristna religionens stiftare. Se Baur, "A. von
Tyana und Christus" (1832), Jessen, "A. von Tyana
und sein biograph Philostratus" (1885), Fredwell,
"A sketch of the life of A. of Tyana" (New York 1886),
och Göttsching, "A. von Tyana" (1889).
G. S.*

8. A. af Tyros, hjälten i en forngrekisk roman,
hvilken blifvit en af de västerländska folkens mest
omtyckta folksagor och finnes öfversatt på nästan
alla europeiska språk. Det grekiska originalet
har ej igenfunnits; däremot har man i behåll en
gammal latinsk öfversättning, som anses förskrifva
sig från det 6:e eller 7:e årh. e. Kr. Från denna
roman har hämtats ämnet till dramen "Perikles",
som tillskrifvits Shakspere. På svenska är
den ofta utgifven, tidigast 1633 i öfvers. af
A. J. Arosiandrinus, senast 1845 i P. O. Bäckströms
"Svenska folkböcker".

Apollonius. Se Apollonios.

Apollos l. Apollonios, aposteln Paulus’
medarbetare i Efesos och Korint, en alexandrinsk
jude, som genom sin lärdom och vältalighet i hög grad
bidrog till kristendomens utbredning. Han har med
mycket ringa stöd af Luther och andra efter honom
antagits vara författaren till hebreerbrefvet. I
Korint uppkallade sig efter A. ett parti, som
utmärkte sig genom sitt lärda förakt för den paulinska
predikans enfald. Apollos själf underordnade sig dock
ödmjukt Paulus’ ande.
G. O. L.*

Apollyon (grek. Apollyon). Se Abaddon.

Apologet (jfr Apologi), person, som i tal eller
skrift uppträder till försvar gentemot en anklagad.

Apologetik. Se Apologi.

Apologi (grek. apologia), försvarsskrift eller
försvarstal gentemot en anklagelse. – Inom teologien
skiljer man mellan apologien i inskränkt bemärkelse,
hvilken merendels tillgodoser ett rent praktiskt
behof samt är en mot otro och tvifvel riktad
populärframställning af det etisk-religiösa värdet af
enskilda punkter i kristendomens lära och lif, hvilka
rönt gensägelse och klander, samt apologetiken,
hvars försvarsuppgift däremot är en teoretiskt
vetenskaplig. Apologetiken sammanfattar angreppen mot
kristendomen till deras principiella grundtankar och
vill vetenskapligt häfda kristendomens sanning såsom
den absoluta religionen samt framställa dess religiösa
och etiska öfverhöghet gentemot ickekristliga
grundriktningar. Apologetiken eger sålunda en negativ
sida: uppvisandet af det otillfredsställande hos
icke-kristliga grundåskådningar, och en positiv
sida: den systematiska framställningen af grunderna
för och de universella hufvudtankarna i den kristna
världsåskådningen. Inom de teologiska vetenskapernas
organism är apologetiken närmast att hänföra till
den systematiska teologien.

Den fortgående utvecklingen af nya kulturtillstånd
och världsuppfattningar, som hvila på icke-kristliga
förutsättningar, har gång efter annan inledt
konflikter med kristendomen, hvilka gifvit densamma nya
uppgifter och kräft en det teoretiska och praktiska
försvarets frontförändring. Kyrkans historia är från
denna synpunkt en lång apologiernas och apologetikens
historia, med utgångspunkt i Frälsarens egna ord
och de nytestamentlige skriftställarnas utsagor
(t. ex. Ap. G. 22: 1; Fil. 1: 7; 1 Petr. 3: 15). De
maktegandes förtryck och fortsatta beskyllningar
för gudsförakt och sedeslöshet, upprorsanda och
ovetenskapligt tänkande framkallade under 2:a–4:e
årh. ett stort antal försvarsskrifter. Bland dessas
författare, de s. k. apologeterna, märkas:
Quadratus och Aristides, de äldste apologeter vi
känna, Justinus Martyr, som i sina två apologier
mot hedningarna och en mot judarna sökte visa,
att den hedniska visheten lånat sitt ljus från
den gammaltestamentliga uppenbarelse, Tatianus,
hvars "tal till grekerna" är en frisägelse från
den hedniska filosofien, vidare Athenagoras från
Aten, Melito af Sardes, författaren af brefvet till
Diognetus, Theofilos från Antiokia, Hermias, Minucius
Felix (dialogen "Octavius"), Origenes (8 böcker mot
Kelsos), den latinske kyrkofadern Tertullianus (i
hans skrifter "adversus judæos" och "de testimonio
animæ"), Cyprianus, som sökte bevisa, att de hedniske
gudarna äro blott förgudade människor, och Lactantius
("Institutiones divinæ"). Uppblomstringen af de
stora kristna skolorna i Alexandria och Antiokia
samt kristendomens erkännande som rikskyrka genom
Konstantin den store medförde en på den kyrkliga
litteraturen återverkande yttra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 16:51:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfba/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free