- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1225-1226

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apophoreta, egentl. gåfvor, som medfördes hem från gästabud - Apophysis, bot. - Apoplektisk, som har fallenhet för blodslag; slagartad - Apoplexi, med., slag. Se Apoplexia - Apoplexia, med. - Aporia Cratægi, zool. Se Hagtornsfjärilen - Aporti, Ferrante - Aposiopesis, ret. - Apospori, bot. - A posse ad esse non valet consequentia (lat.), log. Se Ab esse etc. - Apostasi, i allmänhet affal från ett parti, en lära m. m. - Apostasis, bot. - Apostat, affälling. Se Apostasi - Apostel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Apophoreta (lat., grek. apoforeta, af apoferein,
bortföra), egentl. gåfvor, som medfördes hem från
gästabud; titel på 14:e boken af Martialis’ epigram,
hvilken innehåller de epigram, med hvilka han
beledsagade de små skänkerna till sina vänner.

Apophysis (lat., grek. apofysis, utväxt, sidoskott),
bot., missbildning, bestående i central genomväxning
af en blomställning.
G. L-M.

Apoplektisk (grek. apoplektos, träffad af slag),
som har fallenhet för blodslag; slagartad.

Apoplexi, med., slag. Se Apoplexia.

Apoplexia (grek. och lat.), med., apoplexi, slag.
Se Slag. – A. cerebri, hjärnslag. Se
Hjärnsjukdomar. – A. nervosa, nervslag. Se
Nervslag. – A. pulmonum, lungslag. Se
Lungsjukdomar.

Aporia Cratægi, zool. Se Hagtornsfjärilen.

Aporti, Ferrante, italiensk pedagog, f. 1792,
d. 1858 som senator och universitetsrektor i Turin,
var den förste, som i Italien inrättade småbarnsskolor,
där man delvis tillämpade Fröbels
barnträdgårds-system. Hans skrifter banade i Italien väg för den
offentliga skolundervisningens reformerande enligt
nyare grundsatser.

Aposiopesis (grek., förstummande), ret., ett
effektfullt afbrott midt i en mening, orsakadt
däraf, att den talande icke kan eller låtsar sig
icke kunna finna ord för att uttrycka återstoden
af tanken och därför lämnar åt åhöraren eller
läsaren att ifylla det felande.
A. M. A.

Apospori, bot., det förhållande att hos vissa
ormbunkar vegetativa skott eller gamofyter bildas
i stället för sporangier. Jfr Ormbunkar.
G. L-M.

A posse ad esse non valet consequentia (lat.),
log. Se Ab esse etc.

Apostasi (grek. apostasia, affall), i allmänhet
affall från ett parti, en lära m. m. Inom
romersk-katolska kyrkan användes ordet äfven om
öfvergång från det andliga till lekmannaståndet
(apostasia irregularitatis) eller om brytande af
ett ordenslöfte (a. inobedientiæ). Företrädesvis
betecknar det offentligt affall från den kristna
religionen (a. perfidiæ), något som ofta skedde,
särdeles under förföljelseperioder och under
islams herravälde. Exkommunikation var den vanliga
straffpåföljden under medeltiden, och ännu för
ej länge sedan bestraffades en apostasi äfven som
borgerlig förbrytelse genom indragning af egendom,
landsförvisning eller död. – Den som affallit
kallades apostat. Om apostasi enligt svensk
lag se Affall, sp. 223–224.
(J. HDR.)

Apostasis (grek.), bot., missbildning, bestående i en
förlängning af blomaxeln, hvarigenom kransarna öfvergå
till spiraler.
G. L-M.

Apostat (grek. apostates), affälling. Se Apostasi.

Apostel (grek. apostolos, sändebud, budbärare) kallas
i allmänhet hvar och en, som genom sin predikan leder
ett folk till bekantskap med kristendomen. Nästan
hvarje kristet folk bevarar minnet af sin särskilde
apostel; så har t. ex. det svenska folket sin i
Ansgarius. Sin specifika betydelse af Guds sändebud
och organ för frälsningsuppenbarelsens utbredande
(Luk. 11: 49 m. fl.) fick ordet därigenom, att
det af Jesus tillämpades på de tolf, hvilka han ur
den större lärjungakretsen utvalde för att de som
omedelbara vittnen till hans ord och gärningar,
till hans lidande, död och uppståndelse
samt fostrade, undervisade och utsända af honom
skulle bära evangeliet såväl till Israel som till
hedningarna. Hvarken missionen eller kyrkoledningen
var emellertid något uteslutande åt dem ombetrodt
ämbete. Deras särställning och uppgift är snarare
att fatta såsom en följd af kyrkogrundläggandets
"nådegåfva", hvilken är förutsättningen för öfriga
nådegåfvor och på grund af sin natur icke återkommer
i en följande tid. I denna "karisma" innelåg dels
grundläggandet af missionen och fastställandet af
de allmänna principerna för evangeliets predikan,
dela meddelandet af det andliga innehåll, som finnes
upptecknadt i kyrkans kanon, Nya testamentet.

Apostlarna, hvilkas tolftal var valdt med hänsyn
till Israels tolf stammar, voro följande: Simon
Petrus och Andreas (Jonas’ söner), Jakob (den äldre)
och Johannes (Zebedeus’ söner), Filippus, Bartolomeus
(troligen den samme som Natanael, Joh. 1: 45), Matteus
(förut Levi), Tomas, Jakob (den yngre, Alfeus’
son), Judas (med tillnamnen Lebbeus och Taddeus),
Simon (Kananiten) och Judas Iskariot. Alla, utom
den siste, Judas från Kariot i Judeen, synas hafva
härstammat från Galileen. Efter Jesu död ersattes
Judas, förrädaren, med Mattias, och genom särskild
gudomlig kallelse upptogs Paulus såsom hedningarnas
apostel. De tolf voro i allmänhet framgångna ur
de lägre samhällsklasserna, och de saknade högre
bildning, men deras religiöst innerliga hängifvenhet
för mästarens person och fasta öfvertygelse om hans
messianska värdighet gjorde deras lärjungasinne
mottagligt för hans nyskapande fostran. Under sin
tidigare lärjungaperiod voro de intagna af judiskt
nationella förväntningar om ett jordiskt messiasrike,
där de skulle regera i makt och härlighet vid sidan af
Kristus, den segerkrönte och lysande konungen. Därför
inblandade sig många själfviska förhoppningar i deras
tro (se Matt. 20: 20–21; 18: 1; Mark. 9: 34; Luk.
9: 46; 22: 24). Alltefter den tilltagande vidden af
deras uppgift och arbetsfält försiggick emellertid
deras andliga utveckling, hvilken med den Helige
andes utgjutande på pingstdagen uppnådde den mognad,
att de med insikt om gudsrikets rent andliga natur och
med frimodighet i lidande och död kunde upptaga sitt
stora evangelisationsarbete. Under deras predikan
uppstod i Jerusalem ett kristet församlingslif,
hvars själfskrifne ledare apostlarna voro. Judarnas
oemottaglighet och förföljelser drefvo den kristna
missionen att vidga sitt område, men först
efter Paulus’ misslyckade försök bland judarna tog
omvändelseverket sin betydelsefulla riktning utåt
hednavärlden. Paulus’ uppgift som världsmissionens
grundläggare och hednakyrkans öfverhufvud uteslöt dock
ej att äfven öfriga apostlar efter hand verkade inom
hedniska områden. Den legendariska traditionen har
låtit apostlarna spridas vida omkring, men uppgifterna
härom äro ej tillfredsställande bestyrkta. Visst
torde dock vara att Petrus personligen verkat bland
Roms hedningkristna och att Johannes efter Paulus’ död
intagit en ledande ställning inom världsmissionen. Om
apostlarnas senare personliga öden och död känner man
jämförelsevis ringa. Endast deras centrala betydelse
af kyrkogrundläggare är ställd i fullt och klart
historiskt ljus. Enligt traditionen skola de alla, med
undantag af Johannes, ha lidit martyrdöden. Se Hess,
"Geschichte und schriften der apostel Jesu" (I–III,
1820 ff.), och Haupt, "Zum verständnis des apostolats"
(1896).
J. HDR.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:42 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0677.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free