- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1273-1274

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

e. Kr. (se Palmyra). Under de följande
århundradena lyckades äfven sasaniderna i Ktesifon
(vid Tigris) att utsträcka sitt välde öfver de östra
kuststräckorna vid Persiska viken, Bahréin (nu
El-áhsa) och ’Oman. Båda dessa rivaliserande
stormakter funno sig bäst kunna skydda sina arabiska
besittningar mot beduinernas plundringståg genom
att erkänna någon ansedd stam eller släkt som
härskare öfver vissa gränsområden, mot förpliktelse
att fungera som skyddsvakt. Så uppstodo under
bysantinsk öfverhöghet det gassanidiska
furstendömet i Hauran och Damaskus och, som
sasanidisk vasallstat, det lamidiska i Hira (nära
nedre Eufrat). Stridigheterna mellan dessa
stormakternas förposter utgöra nästan den enda episod
af A:s för-islamiska historia, hvarom arabernas egen
litteratur meddelar några tillförlitliga underrättelser
(se Gassanider och Lamider). Utom den
politiska skiljaktigheten fanns här äfven en
religiös. Medan den officiella zoroastriska religionen
gjorde små landvinningar i ö., utbredde sig i v.
såväl kristendom (arianism och nestorianism) som
judendom, och båda spridde sig hastigt utmed hela
västra kusten ända in i Jemen, där de religiösa
motsatserna tillspetsade sig långt allvarsammare än i
norra delen af landet. Himjarernas nysabeiska rike
störtades (omkr. 300 e. Kr.) af de kristne konungarna
i Axum (i Abessinien), hvilka därmed eröfrade det
land, hvarifrån abessiniernas förfäder utvandrat under
det första sabeerrikets tid. Sedan himjarerna afkastat
det abessinska oket och upprättat ett nytt
judisk-sabeiskt rike och detta efter blodiga förföljelser
af de kristne ånyo fallit för abessinierna (525 e. Kr.),
blefvo dessa fördrifna af de till hjälp inkallade
perserna (575), hvilka i sin ordning måste lämna
rum för muhammedanerna, 630 (se Himjarer).
I Central-A. hade hvarken romare eller perser,
hvarken kristendom, judendom eller mazdaism vunnit
något insteg. Där lefde beduinstammarna
århundraden igenom sitt fria, isolerade lif, och det
vidsträckta höglandet Nedsjd utgör sannolikt det enda
land i världen, som aldrig underkufvats af
främmande folk. Men under de ständiga stamfejderna,
hvilka så lefvande skildras af skalderna från tiden
närmast före och efter Muhammed, kunde heller inga
inhemska, mera varaktiga statsbildningar uppkomma.
Längre västerut utgjorde däremot Mekka, med sin
fornåldriga helgedom Kaba, sedan urminnes tider en
centralpunkt i både religiöst och kommersiellt
hänseende, och där uppstod också den stora religiösa
rörelse, islam, som snart omfattade hela A. och
gaf dess folk en nationell enhet. De yttre dragen
af landets historia sammanfalla sedan för lång tid
med islams och kalifatets (se Muhammed och
Kalifat), men till någon verklig politisk enhet
har A. hvarken då eller senare hunnit. Till de aldrig
upphörande stamfejderna kommo nu äfven djupgående
religiöst politiska splittringar, dels mellan islams
legitimister, aliderna, och det abbasidiska
kalifatets anhängare, dels mellan de många stridande
sekter, i hvilka aliderna efter hand delade sig. De
förnämsta af dessa, seiditer, ismaeliter och karmater, spelade en betydande roll i A:s
historia under kalifatet. Största delen af landet
lydde för öfrigt under egna själfständiga sjeik-
eller emirdynastier, såsom hasjimiderna i Mekka,
sijadiderna och salihiderna i Jemen. Då det
abbasidiska kalifatet började falla sönder, kommo vissa
delar af det västra A. under de egyptiska dynastierna,
tulunider, fatimider och ejjubider, hvilka senare äfven
inkräktade Jemen (1175–1230). Däremot förmådde
icke de i Bagdad efter hvarandra härskande
seldsjukiske emirerna, de mongoliske ilchanerna eller de
persiske konungarna utsträcka sitt välde öfver någon
del af A. Först sedan de osmaniske sultanerna
undanträngt mamlukerna ur Egypten (1517) och
perserna ur Eufratländerna (1535), började A. komma
under det välde, som alltsedan bibehållit sig i de
nordligaste delarna och i de stora kuststräckorna
utmed Röda hafvet och Persiska viken. I Jemen,
där efter ejjubiderna följt inhemska dynastier, först
resulider och sedan tahirider, blef
visserligen den siste tahiriden störtad af turkarna (1517),
men i de inre bergstrakterna förmådde småfurstarna,
"imamer" af den ofvannämnda seiditiska sekten, att
försvara sin själfständighet. En af dessa furstar,
Muttahir, lyckades t. o. m. uppvigla hela västkusten
mot turkarna (1567), och först efter långvarig blodig
fejd återställdes det turkiska väldet i norra och
mellersta delarna af kustlandet (1630); Jemen förblef
dock oberoende under kasimiderna i Sanʿa och
andra smärre imamer i de mindre städerna ända till
1872, då turkarna efter 14 månaders fälttåg ånyo
eröfrade landet, med undantag af den engelska
besittningen Aden, och gjorde det till ett »vilajet Sanʿa»
med 4 liva: Sanʿa, Asir, Taíss och Hodeida. Södra
kustlandet (Hadramut) och Oman hafva alltid varit
oåtkomliga för de i Eufratländerna rådande makterna,
men det senare har under en längre tid (1508–
1659) lydt under portugiserna (se Oman). Lika
oåtkomligt äfven för turkarna har det inre A., Nedsjd
och angränsande områden n. därom (Djebel Sjammar
m. fl.) alltid varit, och härifrån utgick ock i midten
af 18:e årh. den stora religiösa reformrörelse,
vahhabismen, hvilken liksom Muhammeds med våld
utbreddes öfver största delen af A. och allvarsamt
hotade det turkiska väldet äfven i Palestina, Syrien
och Eufratländerna. Först genom den egyptiske
vicekonungen Muhammed Alis ingripande kunde
vahhabiterna efter sjuårig strid trängas tillbaka till
det inre A. (1818), men dennes försök att göra sig
själfständig och för egen del behålla de af hans
trupper besatta områdena i A. och Syrien
omintetgjordes (1840) genom de europeiska makternas
intervention (se Egypten, historia). Den genom
den vahhabitiska rörelsen till lif uppväckta känslan
af nationell och religiös samhörighet har också ledt
till uppkomsten af några större, ännu bestående riken
i det inre A. (se Vahhabiter). Det turkiska
väldet i norra och västra A. är sålunda ännu obrutet,
men har ofta att kämpa mot smärre upprorsförsök,
i synnerhet i Jemen. Det är egentligen blott utmed
kusterna, som besittningen är effektiv. Längre inåt
landet öfvergår den till en mer nominell öfverhöghet,
och särskildt har islams andliga hufvudstad Mekka
under sina "stor-sjerifer" (sedan 1200 af Katadas
släkt) bibehållit en viss själfständighet gentemot
den residerande turkiske valin. – Litt.: Caussin de
Perceval, "Essai sur l’hist. des arabes avant
l’islamisme" (3 bd 1847), Flügel, "Gesch. der araber"
(2 bd 1867), Müller, "Der islam im morgen- u.
abendland" (2 bd 1887), Weber, "Arabien vor dem
Islam" (1901), samt den under special-artiklarna
anförda litteraturen.
H. A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0703.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free