- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1277-1278

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabiska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Muhammeds egen tid, till hvilken höra skalderna
Lebîd och författaren af el-burda (se d. o.),
kännetecknas litterärt af koranen, som utan att alls
vara det oupphinneliga skönhetsideal, som muhammedanerna
tro, dock som verk af en enda man, är dess
mer framstående, som vi ej känna något likartadt.
Språket är icke helt prosa, utan stora delar äro
skrifna på s. k. rimprosa, där rimslut uppträda med
kortare oregelbundna mellanrum. Denna rimprosa,
som säkerligen är af äldre ursprung, blef genom
koranen mönster för högre retorisk stil, och särskildt
för de s. k. makamerna (se nedan). Jfr för
öfrigt Koran.

Det eftermuhammedanska tidsskedet delar man i
en klassisk och en efterklassisk period. Den förra,
till hvilken dock araberna själfva äfven räkna koranen
och de för-islamiske skalderna, räcker till omkr. år
1000. Den efterklassiska perioden, som vanligen
anses afslutad med mongolernas ödesdigra inbrott
(omkr. 1258), kan dock lämpligen utsträckas till
den tid, då osmanernas herravälde, genom Egyptens
eröfring (1517), utsträcktes öfver islams kulturfolk,
och härtill ansluter sig som bihang den nyare arabiska
litteraturen intill vår tid. Inom denna kronologiska
ram tjäna som underafdelningar icke blott litteraturens
olika grenar, utan äfven de olika islamitiska
länderna, af hvilka först Syrien, Eufratländerna och
Egypten, men sedan äfven Persien, norra Afrika och
Spanien till stor del undanträngde det arabiska
stamlandet från dess första litterära rangplats inom
den, trots sin stora territoriella utsträckning och de
nationella motsatserna, dock till anda och stil
märkvärdigt enhetliga arabiska litteraturen.

Under omajjadernas tid glänste framför andra
skalder den mekkanske kärlekssångaren Ibn-abi-Rebia
(d. omkr. 718), hvars dikter andas en varm känsla,
de tre hufvudsakligen som smädediktare berömde
hofskalderna, Achtal (d. 710) i Syrien, Djarîr
(d. 728) och Ferazdak (d. 728) i Mesopotamien, men
först under abbasidernas tid utvecklar sig den
arabiska litteraturen i rikare mått. Främst bland
hofvets diktare stå Abu Nuvâs (d. 810) af persisk
börd, vin- och kärleksnjutningens, men framför allt
pederastiens glödande sångare, den religiöse skalden
Abu-l-Atahîje (d. 826) samt prinsen Ibn el-Mu’tazz
(d. 908), som i sin kasîde på 417 vers öfver sin
kusin kalifen el-Mu’tadids bedrifter är arabernas ende
egentlige representant för det metriska eposet. Men
ryktbarast af alla blef hos araberna den vid
Sejf-ed-daulas hof i Aleppo anställde el-Mutenebbi
(se d. o.). Nu börjar ock rimprosan användas i
religiösa tal (Ibn Nubata, Sejfeddaulas hofpredikant,
d. 983), politiska, verkliga eller fingerade bref, och
framför allt i makamerna. Som grundläggare af
denna konstform gäller den snillrike Hamadâni,
vanligen kallad Bedi’-ez-zamân ("Tidens under"). I dessa
makamer (eg. "ort, plats"; här "litterär krets")
uppträder den litteräre vagabonden, som under
allahanda äfventyr far världen omkring och öfverallt
träffar på vittra komparser, hvilka underhålla
hvarandra med uppdiktade äfventyr på rimprosa och
sinnrika maximer på vers. I enklare form framträda
de arabiska bearbetningarna af den ursprungligen
indiska sagan Kalîla va-Dimna (se d. o.), den
buddistiska romanen Barlaam och Joasaf
(se d. o.), och den då ännu själfständiga, sedermera
med "1001 natt" införlifvade Sindbadsagan o. a. –
Den för oss viktigaste delen af den arabiska litteraturen
är den historiska. Om den för-islamiska
tiden, särskildt dess genealogier och religiösa
föreställningar, lämnar el-Kelbi (d. 819) mycket
värdefulla meddelanden (se Wellhausen, "Reste arab.
heidentums", 2 uppl. 1897). Profetens förnämste biograf
är Ibn Ishak (d. 768; se Ibn Hisjâm) och i
"k. (= kitâb) el-marâzi" (Krigstågens bok) skildrar
el-Vâqidi (d. 823) islams första strider, men en del
af dessa skildringar äro understuckna tillägg från
korstågens tid. Utom talrika monografier öfver
berömda mäns lif, viktiga händelser, släkthistorier och
stadskrönikor (Mekka o. a.) ega vi flera betydande
världshistoriska arbeten af Ibn-Quteiba,
Tabari och Mas’ûdi (se dessa). Vid sidan af den
politiska historien börjar äfven litteraturhistorien
bli föremål för forskning. Abu-l-Faradsj el-Isbahâni
(d. 967), en vandrande litteratör vid Sejfeddaulas
hof och hos persiska vesirer, gifver i sin
"k.-el-arâni" (Sångernas bok, 20 band, Bulak. 1868) ytterst
rikhaltiga underrättelser om skaldernas lif, dikternas
melodier och historiska anledningar. Detta arbete är
en af de förnämsta källorna för kännedomen om den
hedniska och islamiska tidens kultur och sociala
förhållanden ända fram till författarens egen tid. Lika
viktigt är en-Nadîms arbete, som under den enkla
titeln "k.-el-fihrist" (katalog, författad 988 och utg.
af Flügel, 1872) gifver först en inledande öfversikt
öfver stilarter och litteraturens grenar och därefter
en nästan fullständig förteckning på alla arabiska
författares arbeten, original eller öfversättningar,
jämte en mängd för hela den främre, äfven icke
islamiska orienten viktiga litteraturhistoriska data. –
Den geografiska litteraturen utgör ännu i dag
de enda källorna för vår kännedom om stora delar, af
Asien, Afrika och Europa under flera århundraden.
Ibn Chordâdbe (omkr. 845) och Qudâma (d. 922),
hvilkas arbeten utgifvits af de Goeje i "Bibl. geogr.
arab." VI (1889), gifva noggranna och tillförlitliga
underrättelser om kommunikations-, post- och
skatteväsendet under abbasiderna, och el-Hamdâni (d. 945)
en fullständig beskrifning öfver arabiska halfön (utg.
af Müller, "Geogr. d. arab. halbinsel", Leid. 1884),
med de enda underrättelser vi (utom inskrifter) ega
om den sabeiska (sydarabiska) kulturens blomstringstid.
Betydande kartografiskt material har samlats
af el-Istachri (omkr. 950) i "k. el-masâlik
va-l-mamâlik" (Vägarna och rikena, utg. i "Bibl. geogr.
arab." I, 1870), som omarbetades af Ibn-Ham-kal
och utgafs i "Bibl. geogr. arab." II, och
el-Maqdisi gaf en sammanfattande afslutning
af den dåtida systematiska geografien. Af stort
intresse äro ock de talrika resebeskrifningarna –
vidsträckta resor ansågos som en nödvändig
förutsättning för alla slags vetenskapsmän – och särskildt
för oss de, som beröra Europa, såsom Ibn Fadlâns
resa till bulgarerna vid Volga 921 (Frähn, "Ibn
Foszlans bericht über die russen älterer zeit",
Petersb. 1823), Ibn Ja’kûbs berättelser om slaviska
länder, tyska och danska städer etc. (Jacob, "Ein
arab. berichterstatter aus d. 10:ten jahrh.", 1896).

Redan i 8:e årh. började araberna åt sitt eget
språk egna ett noggrant studium, framkalladt af
skillnaden mellan det rådande talspråket (i det
närmaste identiskt med det nuvarande) och koranens
och poesiens af talrika böjningsändelser karakteriserade
språk (jfr Arabiska språket). Basra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0705.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free