Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1000–1517) finna vi därför den arabiska litteraturens
stora författare spridda än vid den ena, än vid den
andra provinsdynastien öfver islams hela ofantliga
område. – Af skalder, hvilkas dikter vittna om
mer än formell talang, förtjäna nämnas den syriske
filosofen el-Ma’arri (d. 1057), som sjöng om alltings
intighet och alla religioners lika värde, samt de
båda egyptierna, islams störste religiöse diktare,
mystikern Ibn-el-Fârid (se d. o.) och profetens
lofsångare el-Busîri (d. 1294), hvars stora
"qasidet-el-burda" (Manteldikten, se Burda) nästan
gäller som helig. En rik blomstring fann diktkonsten
äfven vid de små furstehofven i Spanien, där det
också uppstod nya folkliga diktformer, "el-muvaššaḥ"
(strofdikt med dubbla rim) och "ez-zaǵal" (en ottave
rime liknande strofdikt), hvilkas litterära alster
äro för oss långt mera njutbara än de klassiska
kasiderna (Schack, "Poesie u. kunst d. araber
in Spanien", 1877). En ännu mer folklig karaktär
och framställningsform, – enkel, konstlös prosa,
med täta citat af onämnda skalder – utmärker de
nu talrikt framträdande sagorna och novellerna, af
hvilka den bekanta samlingen Tusen och en natt
(se d. o.) och riddarromanen "Sîret ’Antar" (Antars
lefnadsöden, jfr Antarah) äro vida berömda. På
historiens område har denna period att
uppvisa ännu mer lysande namn än den föregående: inom
världshistorien Ibn el-Athîr, Abu-l-fidâ och
Ibn Chaldûn (se dessa) och inom specialhistorien
el-Maqrîzi (se d. o.). Därjämte skrefvos talrika
värdefulla biografier ej blott öfver furstar – öfver
Salâh-ed-din af el-Isfahâni (d. 1206; "Conquête de la
Syrie et de la Palestine par Salâheddin", publ. par
Landberg, Leyde, 1888), och Behâ-ed-dîn (d. 1231),
öfver Timur-lenk af Ibn-Arabsjâh (d. 1450) – utan
äfven öfver andra berömda män af Ibn-Challikân
(se d. o.), samt en för korstågstiden synnerligen
viktig själfbiografi af Usâma ibn Mungid (d. 1188), af
furstlig syrisk släkt (utg. af Derenbourg, Paris 1886
ff.). Äfven på geografiens fält ega vi flera arbeten
af bestående värde, af den ofvannämnde Abulfida, af
el-Birûni (se d. o.), hvars beskrifning öfver Indien
måhända är den arabiska geografiens förnämsta verk,
af Ja’gût (se d.o.) ett stort geografiskt lexikon,
af Idrîsi (se d. o.) och el-Bekri (d. 1094)
handböcker i systematisk geografi, samt af el-Qazvîni
(d. 1283) en stor kosmografi, omfattande astronomi,
geografi och alla kända naturvetenskaper. Hit höra ock
en stor mängd viktiga reseskildringar framför allt
af Ibn Batûta (se d. o.), som bereste nästan
hela den då kända världen från Gibraltar och inre
Afrika ända till Kina. – Filologien hade nu flyttat
från Basra och Kufa till den af seldsjukfursten
Nizâm-el-mulk grundade högskolan en-Nizamîje i Bagdad,
och där verkade utmärkta vetenskapsmän: et-Tibrîzi
(d. 1109), som förträfflig kommentator af diktverk,
och hans efterträdare el-Dsjavalîqi (d. 1145) med
arbeten öfver språkfel och låneord från arameiskan
och persiskan. Grammatiken behandlades på ett
mönstergiltigt sätt af ez-Zamachsjari (d. 1143) i
"el-Mufassal" (utg. af Broch, 2:a uppl., Kra 1879),
Ibn-Mâlik (d. 1273) i "el-Alfîje" (tusen vers,
utg. af de Sacy, Par. 1833) och Ibn Adsjurrûm
(d. 1323), hvars otaliga gånger utgifna lärobok
"el-Adsjurrumîje" ännu i dag är den allmännast använda
inom alla muhammedanska länder. Klassiska arbeten i
lexikografi skrefvos
af el-Firuzabâdi (se d. o.) och Ibn-Mansûr
(d. 1311), hvars jätteverk "lisân el-’arab" (Arabernas
språk) först i vår tid utgifvits (20 bd, Bulak,
1883 ff.). – I närmaste samband med filologien
stod korantolkningen, där de tre viktigaste, för
oss oumbärliga arbetena äro den nästan kanoniska
"el-Kassâf" (Afslöjaren, i Kairo, 1889) af den nyss
nämnde Zamachsjari, den af araberna mest använda
"asrâr et-tanzîl" (Uppenbarelsens hemligheter,
utg. af Fleischer, Leipz. 1846 ff.), af el-Beidâvi
(d. 1286), och den vetenskapligt högre stående
"et-tefsîr el-kebîr" (Stora kommentaren) af er-Râzi
(d. 1209). – Inom dogmatiken intages främsta rummet
af el-Ghazâli (se d. o.), i hvars talrika
arbeten alla den föregående tidens teologiska och
filosofiska tvistefrågor behandlas och vinna sin för
islam definitiva lösning. Jämte honom förtjäna nämnas
esj-Sjarastâni (d. 1153), hvars "el-milal va-n-niḥal"
(Religionspartier och skolor, öfvers. af Haarbrücker
1850) gifver en god öfversikt öfver de religiösa
sekterna och filosofiska riktningarna inom islam, samt
es-Senûsi (d. 1488), hvars framställning af islams
troslära (utg. och öfvers. af Wolff, "El-Senûsi’s
begriffsentwick. des muhamm. glaubensbekenntnisses",
1848) ännu är den mest använda läroboken. Liksom
i periodens början Ghazali, så sökte äfven i dess
slut den berömde es-Sujûti (se d. o.) att i
sina tallösa skrifter (öfver 500) sammanfatta hela
tidehvarfvets spekulation. Mysticismen nådde ännu
en sista uppblomstring med islams störste arabiske
mystiker Ibn Arabi (se d. o.) och Ibn Atâ-allah,
hvilkas skrifter ännu med begärlighet läsas. –
Den arabiska filosofien, som alltid stod i nära
samband med naturvetenskap och medicin, blef en
läromästare för det medeltida Europa, som först
genom öfversättningar från arabiskan till latin
sattes i beröring med Aristoteles och Platon. Också
representeras den aristoteliska filosofien genom
några af den arabiska litteraturens för oss mest
bekanta namn, Avicenna (eg. Ibn Sina),
Avenpace (eg. Ibn Bâdsja), Averroes (eg. Ibn Rusjd)
och Maimonides (se d. o.). Med 13:e årh. kan man anse
den arabiska filosofien som själfständig disciplin
utslocknad, blott den formella logiken fortfor att
odlas som propedeutisk kurs för teologiska studier. Af
andra profana vetenskaper blomstrade utom medicinen,
förnämligast representerad af Avicenna och Maimonides,
äfven botaniken (spanjoren Ibn Baitâr d. 1248),
matematiken (Ibn el-Haitam, d. 1038), och i synnerhet
astronomien, där et-Tûsi (d. 1273), som byggde ett
observatorium åt mongolfursten Hulagu, ansågs som
sin tids störste naturvetenskapsman.
Om den sista perioden af den arabiska litteraturen
från osmanernas eröfring af Egypten (1517) till
nuvarande tid kunna här blott några korta antydningar
gifvas. En allmän tillbakagång i alla förr odlade
litteraturgrenar gör sig gällande, ända till dess i
våra dagar genom närmare beröring med Europas folk
en ny svag uppblomstring i västerlandets fotspår
kan skönjas. Visserligen utsträcker den arabiska
litteraturen sitt område till Indien och Malajiska
öarna, Öst- och Central-Afrika, men har förlorat
Spanien. De nytillkomna folkslagen hafva icke som
förr Persien och Spanien gifvit islams kultur någon
ny egen lifskraft, och bildningens centralhärdar äro
numera Kairo och Beirut. Störst är nedgången inom
diktkonstens gamla former, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
