Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetar-akademi (no. Arbeider-akademi). Se Arbetar-institut - Arbetarbostadsfonden, "till minne af 9 febr. 1835" - Arbetarbostäder, för arbetsklassen afsedda boningshus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetar-akademi (no. Arbeider-akademi). Se
Arbetar-institut.
Arbetarbostadsfonden, "till minne af 9 febr. 1853",
en fond, som bildades i Stockholm genom offentlig
insamling med anledning af konung Oskar I:s
tillfrisknande nämnda år. Tillgångarna uppgingo 1902
till 739,107 kr., skulderna (till Stockholms stad)
till 328,579 kr. I de fonden tillhöriga husen bo öfver
600 personer. Lägenheter om 1 rum och kök betinga en
medelhyra af 229 kr. Fonden lyder under Stockholms
stads fattigvårdsnämnd.
Arbetarbostäder, för arbetsklassen afsedda boningshus,
uppförda af arbetsgifvare, af arbetarföreningar
eller andra för ändamålet bildade associationer,
af offentliga myndigheter, af enskilda personer
eller bolag i filantropiskt syfte eller på
spekulation. På många håll, särskildt i större städer
med utvecklad fabriksindustri, är det mycket vanligt
att arbetsklassens bostäder icke motsvara ens mycket
lågt ställda kraf på sundhet, trefnad och utrymme,
ett förhållande som medför svåra sanitära, sedliga och
sociala vådor. Öfverbefolkning och trångboddhet – ofta
skärpta genom det fördärfliga "inneboendesystemet" –
förvandla äfven i och för sig drägliga bostäder till
härdar för "bostadsnödens" olyckliga följder. Ännu
skarpare framträda dessa, om, såsom ofta händer,
bostäderna äro illa inredda, uppförda vid trånga,
ohälsosamma gator eller vettande in emot gårdar med
brist på luft och ljus. Stundom äro hela kvarter
upptagna af olämpligt anordnade, tätt sammanpackade
bostäder för personer af arbetsklassen. I sådana
"arbetarkvarter", hvarest sjukdom och död trifvas
långt bättre än i de rikare stadsdelarna, uppväxer
en vanlottad befolkning, som slutligen hämnar sig på
samhällets vanvård, därigenom att den själf på olika
sätt blir en verklig samhällsfara. Synnerligen
vanligt är ock att bostäder för arbetare betinga
pris, som ej stå i rimligt förhållande till deras
beskaffenhet. En högst beaktansvärd olägenhet är
det vidare, om arbetaren nödgas söka sig bostad på
alltför långt afstånd från arbetsplatsen. Stundom
inträffar dessutom att icke ens tillgång på de
uslaste till människoboning användbara kyffen finnes i
tillräcklig mängd inom en rimlig omkrets. Då inträder
"bostadsbrist" i egentligaste bemärkelse med alla
dess sorgliga följder af nöd och förvildning.
Sedan midten af 19:e årh. har bostadsfrågan
alltmera erkänts vara ett af de viktigaste bland de
sociala spörsmål, som innefattas under benämningen
arbetarfrågan. Förvärfsförmåga, sparsamhet,
nykterhet och sedlighet främjas, dödlighets- och
sjukdomsprocenterna sjunka, när goda och billiga
bostäder undantränga dyra och dåliga. Det finns knappt
några yttre faktorer, som i högre grad än en lycklig
lösning af bostadsfrågan bidraga till arbetsklassens
höjande i sanitärt, moraliskt, socialt och ekonomiskt
hänseende.
Att i trots af insikten härom hittills icke mera
uträttats för "bostadsreformen", beror bl. a. på
frågans många tekniska och finansiella svårigheter och
problemets växlande natur i land med olika klimat och
lefnadsvanor samt i olika tätt bebyggda trakter. Från
vissa synpunkter är det mest eftersträfvansvärda målet
ett fritt liggande, af plantering eller trädgård
omgifvet hus, afsedt för en enda familj, vare sig
detsamma förhyres eller är ett s. k. "eget-hem",
till hvilket eganderätten förvärfvas genom
afbetalningar. Denna anordning stöter dock
ofta, helst just i de större städerna, på
mycket svåra hinder. Men ur önskan att så
mycket som möjligt närma sig detta mål har den
ena af de bägge hufvudtyperna för nyare tidens
arbetarbostäder framgått, näml. "paviljongs"- l.
"cottage"-systemet med fristående envåningshus,
afsedda för 1–2 familjer. Dess motsats är det
s. k. "kasern"- l. "block"-systemet. (Mellan dem
båda stå flera typer, såsom "dubbelhus", "radhus"
m. fl. sammanbyggda smärre hus.) Det förstnämnda
systemet lämpar sig bäst i landtliga förstäder eller
vid fabriker, belägna på landet eller i utkanten af
stora städer. Blocksystemet blir ofta ett nödtvång i
centrala stadsdelar, där marken är mycket dyrbar. På
båda systemen måste ställas den fordran att läget
skall vara sundt samt antalet rum äfvensom belysning
och kubikutrymme (minimum af luftrymd för sofrum 15–20
kbm. för person) tillräckliga, något som svårligen
vinnes utan en verksam bostadsinspektion. Slutligen
böra de yttre anordningarna vara tilltalande och
kommunikationerna med arbetsplatsen goda.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
