Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete. Däremot har genom
lag af 1901 om "ersättning till följd af olycksfall
i arbetet" införts frivillig försäkring i en för
ändamålet upprättad riksförsäkringsanstalt.
Af ännu större betydelse än olycksfallsförsäkringen
är arbetsklassens tryggande mot följderna af
sjukdom. Olycksfallen träffa ett mindre antal
arbetare; endast ett fåtal undgår sjukdomens
hemsökelser. För att trygga sig mot de ekonomiska
svårigheter, som följa i sjukdomens spår, hafva
arbetarna ända sedan äldre tider upprättat sjuklådor
eller sjukkassor. På flera håll (bl. a. i Sverige)
har staten tillförsäkrat vissa förmåner åt de
sjukkassor, som frivilligt underkasta sig
en lindrig kontroll. I Tyskland och Österrike är
däremot obligatorisk sjukförsäkring införd. Tyskland
har äfven såsom en af hörnstenarna i sin storartade
socialpolitiska lagstiftningsbyggnad infört stadganden
om obligatorisk invaliditets- och därmed förbunden
ålderdomsförsäkring. I England och Frankrike går
man en annan väg och söker genom beviljande af vissa
förmåner förmå arbetarna att på frivillighetens väg
ålderdomsförsäkra sig i anstalter, som staten i sådant
syfte inrättat.
För att trygga själfva arbetsaftalet mot sådana
kränkningar af privat natur, hvilka kunna behandlas
endast inför rätta, men för hvilka rättskipningens
vanliga former äro alltför tunga, har man flerstädes
upprättat särskilda yrkesdomstolar med uppgift
att slita tvister rörande arbetsaftalet (se
Fabriksdomstolar). Af lika stor, om icke större,
betydelse är det emellertid att statsmakterna främja
inrättandet af förliknings- och skiljenämnder, hvilka
ofta visat sig vara ett verksamt värn till afvändande
af det industriella krigets förhärjande utbrott och
anlitandet af strejkens och stängningens tveeggade
vapen.
Ett bland den industriella arbetarfrågans allra
viktigaste problem är bostadsfrågan. Statens plikt
härvidlag är närmast dels att genom lag hindra
osunda bostäders användning till människoboningar,
dels att i fråga om tätare bebyggda samhällen af
olika slag särskildt vid stadsutvidgningar eller
nyanläggningar fastställa regleringsplaner, som taga
hänsyn till bostadsreformens kraf; slutligen ock
att såsom arbetsgifvare gå i spetsen med hänsyn till
omtanke om sina egna arbetares bostadsförhållanden. I
öfrigt torde i stort sedt det allmännas åtgöranden
i bostadsfrågan framför allt få anses som kommunens
sak, vare sig genom omedelbara åtgärder eller genom
understödjande af privata företag.
Ett annat område, där både ekonomisk klokhet och
socialt medborgerlig plikt bjuda kommunen att
ingripa, är beredandet af möjlighet för arbetaren
att genom arbetarinstitut, fortsättnings- och
yrkesskolor, folkbibliotek, läsestugor och liknande
folkbildningsanstalter erhålla fortsatt utbildning
utöfver den, som skänkes af folkskolan. Synnerligen
viktigt är det ock att genom hushålls- och kokskolor
tillfälle beredes för unga flickor af arbetsklassen
att erhålla utbildning i huslig ekonomi. Här må äfven
nämnas kommunens plikt att ej blott i lyckligare
lottade stadsdelar, utan framför allt just i dem,
som mest befolkas af arbetsklassen, sörja för
anläggandet af offentliga parker och trädgårdar
äfvensom folkbad samt lek- och gymnastikplatser för
barn och vuxna. Till de kommunala uppgifter, som stå
i omedelbart
samband med arbetarfrågan, måste slutligen äfven
räknas en reform af den offentliga fattigvården, hvars
förödmjukande understöd endast långsamt undantränges
af försäkringsidén. För närvarande gör fattigvården
knappast skäl för sitt namn: fattigvård. Understöden
lämnas alltför ofta utan den individualisering och den
noggranna undersökning af den hjälpsökandes verkliga
behof, som äro den enda borgen för att understödet
icke skall stjälpa i stället för att hjälpa.
Till dessa åtgärder från det allmännas sida sluter
sig en rik mångfald privata sträfvanden. Främst
bland dem står det storartade reformarbete, som
utföres genom arbetarnas själfhjälp på associationens
grund. Yrkes- eller fackföreningarna, som närmast
torde få anses hafva till mål arbetslönernas höjande,
hafva därjämte till uppgift att i fråga om andra delar
af arbetsaftalet, såsom arbetstid och arbetssätt,
bevaka arbetarens intresse. Jämsides med sträfvandet
att höja hans inkomster söka de äfven att så
vidt möjligt säkerställa honom mot inkomsternas
utsinande, och därvid understödjas de af en
mängd arbetarföreningar och hjälpkassor af olika
slag. Till reglerandet af tillgång och efterfrågan på
arbetsmarknaden har man sökt bidraga genom anstalter
för arbetsförmedling af flera olika slag. I jämbredd
med åtgärder för arbetslönens höjande har man äfven
sökt öka dess köpkraft medelst sänkande af priset
på de varor, som af arbetaren förbrukas. Detta är
syftet med de s. k. konsumtionsföreningarna, hvilka
haft en lysande framgång bl. a. i sin egentliga
hemort, England, men i Sverige icke ännu vunnit den
utsträckning de förtjäna. En liknande tanke har
äfven föranledt bildandet af bostadsföreningar,
hvilka dock kunna åstadkomma en förbättring i
bostadsförhållandena endast för jämförelsevis lyckligt
lottade arbetare. Slutligen hafva försök gjorts att
bilda produktionsföreningar, bestående uteslutande af
arbetare. Hittills har dock produktionsföreningarnas
verksamhet, äfven om den pekar i rätt riktning,
icke kunnat ingifva förhoppningar om en genom
dem framkallad nära förestående reform af den
kapitalistiska produktionen. Mera framgångsrikt
anses de s. k. arbetar-aktiebolagen på några orter
hafva verkat för "industriens demokratisering". De
fördelar dessa bolag, där flertalet aktier innehafves
af arbetare, ur socialekonomisk synpunkt medföra äro
dock uppenbarligen af en helt annan natur än de, som
äro förbundna med produktionsföreningar i egentlig
mening.
Till dessa ur arbetarnas eget initiativ framsprungna
åtgärder sluta sig anordningar från arbetsgifvarnas
sida. Vissa bland dessa åtgöranden äro till
oomtvistlig fördel för arbetarna, t. ex. reformer i
fråga om aflöningssättet samt inrättandet af läsrum,
bibliotek, bad och gymnastiksalar m. fl. anstalter för
arbetarens intellektuella och religiösa bildning eller
hans kroppsliga och andliga vederkvickelse. Af mera
tvifvelaktigt värde för arbetaren äro däremot sådana
åtgärder, genom hvilka han faktiskt ställes i ökadt
beroende af arbetsgifvaren. Dit höra de af arbetsgifvaren
understödda "fabriks-kassor", sjukkassor och
pensionsinrättningar, där arbetaren går förlustig
frukten af sina inbetalningar, i händelse han lämnar
sin plats. Det s. k. truck-systemets användning till
vapen mot arbetaren har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
