Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarlagstiftning l. Arbetarskyddslagstiftning - Arbetar-marseljäsen, de tyske socialdemokraternas älsklingssång - Arbetarnas byggnadsförening, i Göteborg. Se Arbetarbostäder - Arbetarnas ring - Arbetarpensionering - Arbetarsekretariat och Arbetarsekreterare. Se Arbetsstatistik - Arbetarskyddskommittén. Se Arbetsstatistik - Arbetarskyddskonferens (jfr Arbetarlagstiftning) - Arbetarskyddskongresser, Internationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller ekonomiska uppoffringar, inträda svårigheter
på grund af konkurrensen med de länder, som icke
infört motsvarande bestämmelser. Redan före midten
af 19:e årh. höjdes därför från praktiska
industriidkare röster med yrkande på en
internationell arbetarlagstiftning. Vetenskapen följde snart
i deras spår. Särskildt uppträdde för saken Ad.
Wagner, J. K. Bluntschli och G. Schönberg. På
1870-talet framställdes yrkanden i samma riktning
af flere arbetarkongresser. Schweiz var det första
land, där tanken tilltvang sig statsmakternas
praktiska ingripande. Redan 1881 gjorde dess regering
på uppdrag af förbundsförsamlingen en förfrågan
hos åtskilliga makter angående deras benägenhet
för en internationell konvention i arbetarfrågan.
Svaret blef afböjande, emedan flertalet stater ansåg
att förevarande ämne icke egnade sig för
internationell reglering "till följd af de olika staternas
särskilda förhållanden och skiljaktiga intressen".
Sedan arbetarna själfva på initiativ af "Trade
unions" hållit en internationell arbetarkongress i
London 1889, "för att åvägabringa ett gemensamt
förfarande i alla frågor, som beröra arbetarnas
intresse", upptogs saken ånyo af den schweiziska
förbundsförsamlingen, som gaf regeringen uppdrag att
i en rundskrifvelse inbjuda alla europeiska stater,
med undantag af Balkanstaterna, till deltagande i
en konferens rörande arbetarskydd, särskildt vid
kvinnors och minderårigas användning i fabriksarbete.
Gynnsamt svar ingick från ett flertal stater, och
konferensens öppnande utsattes till våren 1890.
Under tiden skyndade tyske kejsaren Vilhelm II
att i förväg inbjuda makterna till en konferens
i hithörande ämnen, till följd hvaraf Berlin, ej Bern,
vardt sätet för den första internationella
arbetarskyddskonferensen (se d. o.).
E. BN.
Arbetar-marseljäsen, de tyske
socialdemokraternas älsklingssång ("Wohlan, wer recht und
wahrheit achtet"), diktad af Jakob Audorf på den franska
marseljäsens melodi. Den sjunges i öfversättning
("Nu opp till kamp för frihet, bröder") äfven i
Sverige.
Arbetarnas byggnadsförening, i Göteborg. Se
Arbetarbostäder.
Arbetarnas ring, namn på åtskilliga
arbetarföreningar för åvägabringande af kooperativ
själfhjälpsverksamhet, hvilka på initiativ af grosshandlaren
L. O. Smith bildades 1883 o. följ. år i Stockholm och
många andra svenska städer samt efter detta mönster
(men med blygsammare program) i åtskilliga norska
städer ("Arbeidernes ring"). De mer eller mindre
vidlyftiga planerna visade sig emellertid omöjliga
att genomföra, och samtliga dessa "ringar"
upplöstes efter en tämligen kort och tynande tillvaro; som
ett synligt minne däraf fortlefver det bankinstitut,
som inrättades i Stockholm för att stödja
arbetarringens ekonomiska verksamhet, samt en pensionskassa.
Arbetarpensionering, i allmänhet tillförsäkrande
af ett visst årligt underhåll åt arbetare vid
inträffande "varaktig oförmåga till arbete", särskildt en
af det allmänna anordnad och garanterad sådan
pensionering med bidrag af stat eller kommun eller
bådadera i motsats såväl mot fattigvård som mot
ett af arbetsgifvaren ensam utdeladt underhåll.
Stundom inbegripes äfven pensionering af arbetares änka
och efterlefvande barn, liksom ock släktingar i rätt
uppstigande led, hvilka varit beroende af hans
arbetsförtjänst. (Jfr Invaliditets-, Ålderdoms-
och Olycksfallsförsäkring.)
E. BN.
Arbetarsekretariat och Arbetarsekreterare.
Se Arbetsstatistik.
Arbetarskyddskommittén. Se Arbetsstatistik.
Arbetarskyddskonferens (jfr
Arbetarlagstiftning). På inbjudan af kejsar Vilhelm II
sammanträdde i Berlin 15–29 mars 1890 delegerade
från Belgien, Danmark, Frankrike, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien,
Storbritannien, Sverige-Norge, Tyskland samt
Österrike-Ungern till den första internationella
arbetarskyddskonferensen. I konferensens protokoll uttalas,
dock utan förbindelse för de deltagande makterna,
önskvärdheten af följande bestämmelser. Den lägsta
åldersgränsen för barns användning i grufvor under
jord bör vara 14 år, i sydliga länder 12 år. Förbud
bör stadgas för kvinnors arbete under jord.
Söndagshvila bör, med oundgängliga undantag, tillförsäkras
alla industriarbetare och "skyddade personer".
Barn uteslutas från arbete i industriella rörelser
intill fyllda 12 eller i sydliga länder 10 år samt
skola före inträdet i arbetet hafva inhämtat nödig
folkskoleundervisning. Natt- och söndagsarbete samt
arbete i vissa ohälsosamma yrken förbjudas för barn,
som ej uppnått 14 år; deras effektiva arbetstid får
ej öfverskrida 6 timmar, afdelade genom en rast
af minst 1/2 timme. Likaledes förordas förbud mot
natt- och söndagsarbete för minderåriga mellan 14
och 16 år samt en arbetstid för dem af högst 10
timmar med raster om sammanlagdt minst 1 1/2 timme.
För flickor och gifta kvinnor bör, ej blott i åldern
16–21 år, utan äfven därutöfver, nattarbete förbjudas
samt den effektiva arbetstiden bestämmas till högst
11 timmar dagligen med raster om sammanlagdt
1 1/2 timme. Barnsängskvinnor få ej inträda i arbete
förrän fyra veckor efter förlossningen.
Bestämmelsernas efterlefnad bör öfvervakas af en verksam,
af regeringen tillsatt inspektion. Utbyte bör ega rum
af statistiska redogörelser angående de i konferensens
protokoll omhandlade frågor.
Som synes, berör Berlinkonferensens protokoll
endast de allra första stegen på arbetarlagstiftningens
väg. Också äro flere bland dess önskemål redan
en verklighet i åtskilliga länder, delvis i Sverige.
Men genom impulsen till likformigt genomförande
i alla länder af dessa humanitetens första fordringar
har konferensen dock varit af ganska stor praktisk
betydelse. Ännu viktigare var den såsom det första
internationella officiella erkännandet af arbetarfrågans
berättigade kraf på statsmakternas uppmärksamhet.
Jfr Arbetarskyddskongresser.
E. BN.
Arbetarskyddskongresser, Internationella.
1897 sammanträdde i Zürich den första s. k.
internationella arbetarskyddskongressen. Den var utan
hänsyn till partifärg bevistad af ombud från olika
arbetarföreningar, bl. a. såväl katolska som
socialdemokratiska. Äfven schweiziska förbundsrådet och
enskilda kantonalregeringar voro representerade. På
denna kongress framlades förslag om upprättande af
en "internationell byrå för arbetarskyddsfrågor".
En kongress i Bruxelles några veckor senare,
föranstaltad till väsentlig del af vetenskapsmän,
uttalade varma sympatier för tankens förverkligande.
På en tredje kongress, i Paris 1900, stiftades en
"internationell förening för arbetarskydd", med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
