Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetsfördelning, nationalek. - Arbetsförening, benämning på vissa välgörenhetsföreningar - Arbetsförmedling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändar och alla näringslifvets områden; och rubbningar
(kriser) måste ovillkorligen inträffa, då råvaran till
en produkt frambringas i en världsdel, förädlas i
en annan och säljes i en tredje, under de mest
olika villkor och utan att de olika näringarnas målsmän
enats om produktionens omfattning.
Det är på industriens område, som de olika
formerna af arbetsfördelning fått sin största tillämpning.
Ehuru handeln sannolikt var den näring, som först
af alla bedrefs såsom eget yrke, är specialiseringen
däri ej tillnärmelsevis så stor som i industrien,
och inom detaljhandeln visa sig t. o. m. tendenser
i strid med arbetsfördelningen (stormagasin och
konsumtionsföreningar). Landtbruket är emellertid
den enda näring, som fortfarande i stor utsträckning
producerar för eget behof; specialiseringen på
särskilda slag af odling har visserligen numera stor
betydelse, men har ej kunnat nå på långt när
den utsträckning som specialiseringen på andra
områden, och en arbetsfördelning inom hvarje företag
är nästan outförbar på grund af själfva
naturförhållandena.
Inom samhället som helhet är arbetsfördelningen
sannolikt äldre än inom det egentliga näringslifvet;
präster och krigare (höfdingar) anses ha varit de
yrkesklasser, som först utskildes. På den andliga
odlingens område tillhör arbetsfördelningen
hufvudsakligen 19:e årh. I mångt och mycket tyckes
utvecklingen arbeta på att göra hvarje människa
till specialist, men äfven motsatta tendenser äro
uppenbara just under det senaste århundradet;
försvaret och en mängd andra olönade uppgifter i statens
och kommunens tjänst åligga nu
samhällsmedlemmarna oberoende af deras öfriga sysselsättning. –
Litt.: Adam Smith, "The wealth of nations" (1776),
Durkheim, "De la division du travail social" (1893),
Schmoller, "Die thatsachen der arbeitsteilung" och
"Das wesen der arbeitsteilung u. der socialen
klassenbildung" (i Jahrb. für gesetzgebung, 1889 o. 1890),
samt Bücher, "Die entstehung der volkswirtschaft"
(3:e uppl. 1901).
E. HKR.
Arbetsförening, benämning på vissa
välgörenhetsföreningar, som stå i samband med Stockholms
allmänna skyddsförening och afse att bereda
arbetsförtjänst åt fattiga kvinnor. Hvarje territoriell
församling i hufvudstaden har sin arbetsförening, som
förestås af någon af församlingens "skyddsfruar".
Arbetsföreningarna förfoga öfver ej obetydliga
penningbelopp (behållning till år 1904 i rundt tal 94,000
kr., oberäknadt värdet af materialier och färdiga
persedlar) samt åtnjuta kommunalt understöd (4,000
kr. årligen från fattigvårdsnämnden).
A. L–M.
Arbetsförmedling. Svårigheten för såväl
arbetstagare som arbetsgifvare att erhålla kännedom om
arbetsmarknadens ställning utanför deras egen trånga
krets har framkallat behofvet af arbetsaftalets
förmedling genom tredje person, vanligen medelst en
för ändamålet särskildt upprättad anstalt. Lämnad
åt sig själf söker den enskilde arbetstagaren på måfå
efter arbetstillfällen antingen genom personlig
"omskådning" eller genom anlitande, i likhet med
arbetsgifvaren, af annonsering i tidningarna. Ett
framsteg i jämförelse härmed är den i någon mån
organiserade arbetsförmedling, som eger rum genom
platsanskaffningsbyråer. Arbetsgifvare
såväl som arbetssökande anmäla till byrån sina
önskningar och fordringar. Efter granskning af den
platssökandes tjänstebetyg ges anvisning på
arbetsgifvare, som har behof af så kvalificerad persons
arbete, såvida icke byrån har i uppdrag att uppgöra
aftalet eller arbetsgifvaren föredrager att själf söka
på byrån anträffa sådan arbetare, som han behöfver.
Byråerna äro af olika slag; de kunna vara
anordnade af arbetsgifvar- eller arbetarorganisationer, af
föreningar med allmännyttigt syfte samt af personer,
som drifva yrkesmässig platsanvisning
(arbetskontor, fästekontor,
kommissionskontor o. d.). I senare fallet erläggas alltid
afgifter, hvilka icke blott skola täcka kostnaderna,
utan äfven bereda vinst åt affärens innehafvare.
Arbetsförmedlingens stora betydelse – å ena sidan
till arbetarens skyddande mot arbetslöshet, beroende
på rent lokala förhållanden, å den andra till
beredande för arbetsgifvaren af lättadt tillfälle att vid
behof erhålla dugliga arbetskrafter – äfvensom
önskan att densamma måtte opartiskt hållas utanför
striderna mellan arbetare och arbetsgifvare har
gjort denna frågas ändamålsenliga ordnande till en
angelägenhet af allmänt intresse samt flerstädes i
allt större utsträckning föranledt statens och framför
allt kommunernas ingripande. Särskildt i Tyskland
hafva från midten af 1890-talet kommunala
arbetsförmedlingsbyråer inrättats till
mycket stort antal, och hafva i de särskilda staterna
mer eller mindre omfattande åtgärder vidtagits för
arbetsförmedlingens enhetliga organisering samt
åstadkommande af samarbete mellan de olika kontoren.
Längst har utvecklingen af den offentliga
arbetsförmedlingen hunnit i de sydtyska staterna, såsom i
Würtemberg och Baden samt framför allt i Bajern,
där regeringen kraftigt ingripit till sakens främjande,
och hvarest för de olika förvaltningsområdena
ha anordnats 8 centralanstalter, kring hvilka de
mindre byråerna gruppera sig. Alla stå i mycket
nära förbindelse sinsemellan äfvensom med
viktigare orter inom andra delar af det tyska riket.
Sedan 1900 äro de flesta af Bajerns kommunala
byråer sammanslutna till ett "förbund för
arbetsanvisning". Dessutom finnes sedan 1898 ett liknande
förbund för hela tyska riket. Dess organ är
tidskriften "Der arbeitsmarkt". Äfven i tyska rikets
officiella arbetsstatistiska publikation "Das
reichsarbeitsblatt" intager arbetsförmedlingsstatistiken en
bemärkt plats. I många tyska stater hafva
regeringarna på flerahanda sätt visat sitt intresse för
den offentliga arbetsförmedlingsverksamhetens
befrämjande samt hafva beviljat de kommunala kontoren
vissa lättnader och förmåner (såsom portofrihet,
billigare järnvägsbiljettpris o. d.) äfvensom kontanta
bidrag. Under sommarhalfåret 1903 utgjorde antalet
vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna i
Tyskland tillsatta platser öfver 1/2 million. Äfven i
Österrike egnas från det allmännas sida en oaflåtlig
uppmärksamhet åt den offentliga arbetsförmedlingens
befrämjande. En enhetlig bokföring är allmänt införd
och samarbete inledt mellan de offentliga
förmedlingskontor af olika slag, som till stort antal redan finnas
inrättade. Under år 1902 förmedlades af dylika
anstalter inalles 236,000 platser. Endast i de större
städerna äro – i motsats till förhållandena i
Tyskland – dessa anstalter rent kommunala, och synes
utvecklingen i Österrike tendera därhän, att den
offentliga arbetsförmedlingen i främsta rummet kommer
att omhändertagas af staten; i några af de viktigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
