Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetslön (ty. arbeitslohn, eng. wage, fr. salaire)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet; och äfven sedan den verkliga ledningen
af den industriella produktionen tillfallit kapitalister
eller storköpmän, voro de hemarbetare, som – i
verkligheten för deras räkning – utförde själfva
arbetet, i allmänhet egare af sina verktyg och icke
sällan af arbetsprodukten; de sålde i sådant fall
denna och ej sitt arbete, hvadan någon arbetslön i
egentlig mening ej heller där kunde förekomma.
Men den långa utveckling, som slutade med
fabrikssystemets herravälde, har alldeles förändrat dessa
förhållanden, i synnerhet sedan slutet af 18:e årh.
Arbetaren har upphört att vara egare af sina
produktionsmedel och följaktligen af sin arbetsprodukt;
allt detta tillhör nu arbetsgifvaren, och en af honom
utbetalad lön är den enda form, hvari arbetaren
kan få del i produkten och följaktligen ersättning
för sitt arbete. Lönefrågan har därigenom blifvit
en af de stora s. k. sociala frågorna (se
Arbetarfrågan).
Den nationalekonomiska vetenskapen har gjort
många försök att finna de lagar, som bestämma
arbetslönen, utan att ännu ha nått ett säkert
resultat. Frågan gäller främst den fond, hvarur
lönerna tagas; enligt de äldre teorierna är denna
fond landets kapital, enligt de nyare består den i
själfva arbetsprodukten. Den liberala engelska
skolans lönefondsteori hör till den förstnämnda
kategorien. Enligt denna ryktbara lära är ett lands fond
för alla dess arbetares löner en fast kvantitet (en
del af nationalkapitalet), så att endast en minskning
i arbetarnas antal eller en ökning i kapitalet kan
höja genomsnittslönen; alla försök att genom
fackföreningar, strejker eller på annat sätt höja lönen
skulle alltså anses förfelade. Den socialistiska s. k.
järnhårda lönelagen (ehernes lohngesetz; jfr
Lassalle) utgår delvis från samma förutsättningar och
har liksom den förra teorien haft ett mycket stort
praktiskt inflytande. Denna lära, som nu torde vara
ganska allmänt öfvergifven af vetenskapsmännen, går
ut på, att priset på arbetet, liksom på alla andra
varor, bestämmes af dess produktionskostnader,
sålunda af hvad som nätt och jämt behöfves för att
uppehålla arbetaren och fostra upp hans barn.
Arbetslönen skulle alltså sammanfalla med arbetarens
existensminimum (se d. o.), så att all utsikt till
förbättring i arbetarens ställning vore omöjlig inom
det nuvarande samhället. Själfva förutsättningen för
lönefondsteorien undanryckes emellertid genom den
s. k. produktivitetsteorien, som särskildt utvecklats af
amerikanska författare. Enligt denna teori har
kapitalet blott till uppgift att förskottera arbetslönen
och bestämmer den alltså ej; arbetsprodukten är den
fond, hvarur lönen tages, ooh dess storlek, ej
kapitalets, bestämmer lönens höjd. – Nyare försök ansluta
sig framför allt till Böhm von Bawerk och
von Thünen (se d. o.); den förre förenar i viss
mån de två förstnämnda stridande teorierna genom
att bestämma huru stort kapital, som erfordras, för att
förskottera lönerna under, en viss produktionsperiod.
Lönens absoluta höjd anses vanligen som ett
prisbildningsproblem, hvari arbetet är varan, arbetaren
säljare och arbetsgifvaren köpare. Af många skäl
är den enstaka arbetaren betydligt sämre ställd än
en vanlig varuförsäljare och framför allt än
arbetsgifvaren. Genom sammanslutningar, fackföreningar
(se d. o.), förändras arbetarnas ställning betydligt.
Problemet att finna en "rättvis lön" torde numera
i allmänhet anses olösligt (se dock Thünen). Under
medeltiden och merkantilsystemets tid, liksom redan
under antiken, förekommo i de flesta länder, äfven i
Sverige, lönetaxor, af myndigheterna fastställda
lönelistor, i synnerhet för landtbruket; men ehuru ej
sällan föranledda af välvilja mot arbetarna, bestämde
de vanligen endast maximilöner. Den ryktbaraste
åtgärd i detta syfte är den af drottning Elisabet i
England år 1563 utfärdade lärlingslagen, det s. k.
Statute of apprentices, som öfverlämnade åt
domstolarna att "efter tidens öfverflöd eller knapphet"
påbjuda löner. Med liberalismens genombrott i 19:e
årh. försvunno alla sådana bestämmelser, men i
senaste tid ha flera australiska kolonier förnyat
försöken att påbjuda löner, i det de föreskrifva
minimilöner för de sämst aflönade industrierna.
Fackföreningarnas politik går i allmänhet ut på att få
fastslagna minimilöner gemensamma för en hel
industri, åtminstone inom orten.
Under naturahushållningens tid härskade
naturalöner, men numera är penninglönen regel inom
industrien i de flesta länder, ehuru det ej alls är ovanligt
att vissa förmåner (t. ex. bostad) förenas med
penninglönen. Natura-lönen är nu i många fall endast
en form för arbetarnas utsugande (se
Trucksystem). Då lönen utgår i penningar, måste
skiljas på nominallön, själfva penningbeloppet, och
reallön, de förnödenheter, som kunna köpas för detta
belopp. Tydligen är det endast den senare, som har
verklig betydelse, och dess belopp kan på grund af
ändringar i varornas penningpris mycket väl sjunka,
samtidigt med att nominallönen är oförändrad eller
t. o. m. stiger, och tvärtom. Vid bestämmande af
arbetarens verkliga inkomst är det emellertid ej nog
att känna reallönen för en viss tidsenhet; man måste
också veta huru stor del af året han har arbete, ja
rätteligen äfven huru många år af arbetsduglighet
hans yrke tillåter.
Principerna för lönens bestämmande (lönsystemen)
äro mycket olika och af stor betydelse för arbetets
beskaffenhet. De två grundformerna äro tidlön och
stycklön. Tidlönen (tim-, dag-, veckolön o. s. v.)
utgår efter den på arbetet nedlagda tiden,
stycklönen l. ackordlönen oberoende af arbetstiden, efter
arbetsproduktens kvantitet. Bägge lida af flera fel,
och ingendera förekommer ofta i sin renhet; så äro
arbetarna vid tidlön nästan alltid indelade i flera
löneklasser. Tidlönen ger ingen uppmuntran till flit,
medan stycklönen däremot lätt kan drifva arbetaren
till öfveransträngning och eggar till största möjliga
resultat utan hänsyn till resultatets kvalitet. En hel
mängd blandsystem finnas därför (enklast är stycklön
med garanterad timpenning såsom minimum), och i
allmänhet försiggår en tendens inom de högst
utvecklade industrierna att hvarken lägga tiden eller
produkten till grund, utan den på arbetet nedlagda
ansträngningen. Premiesystemen äro alla i någon
form progressiva, men för öfrigt mycket olikartade;
de flesta afse endast att drifva upp kvantiteten genom
ofta mycket invecklade progressionsmetoder, men
premier förekomma äfven för produktens kvalitet,
arbetarens sparsamhet med råmaterial m. m. Ett
numera ganska vanligt premiesystem bestämmer
å ena sidan en timpenning, å andra sidan ett visst
timantal och motsvarande lönesumma (arbetspris) för
utförande af ett arbete; då arbetet göres färdigt
på kortare tid än den beräknade, får arbetaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
