- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1357-1358

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetslön (ty. arbeitslohn, eng. wage, fr. salaire) - Arbetslöshet - Arbetslöshetsförsäkring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jämte sin timpenning en del (vanligen hälften) af
skillnaden mellan denna och arbetspriset såsom premie.
– I de många fall, då hvarje enskild arbetares andel
i produkten är svår att bestämma, kunna ackord- och
premiesystem ombildas till kollektiva, så att lönen
utgår efter en hel arbetsgrupps produkt; öfvertager
gruppen såsom helhet arbetet, kallas systemet
gruppackord; sker det däremot af någon förman, föreligger
ett ackordmästarsystem, hvilket senare innebär stora
faror för arbetarnas utsvettning (jfr
Svettningssystem). – I vinstandelssystemet (se d. o.) utgår
lönen i större eller mindre utsträckning efter hela
företagets vinst. Därmed besläktad är den s. k.
glidande löneskalan (eng. sliding scale), som
fastställer ett visst förhållande mellan lönen och den
färdiga produktens försäljningspris.

Bland alla dessa system ha arbetarna urspr. hyllat
tidlönen, som fortfarande i Europa torde vara
vanligast. Åtminstone i England är emellertid flertalet
fackföreningar numera ingalunda motståndare till
styck- eller premielön, såvida säkerhet finnes för att
arbetarnas ökade ansträngning får sin tillbörliga
ersättning. En stor arbetsproduktivitet och höga löner
torde i allmänhet förutsätta andra former än vanlig
tidlön.

Icke blott löneformen, utan äfven lönens höjd
spelar en stor roll för arbetsproduktiviteten. Endast
en person med tillräcklig näring, hygienisk bostad
och klädsel samt möjlighet för andlig utbildning är
i stånd att utveckla den energi och duglighet, som
fordras för att i dess fulla utsträckning tillgodogöra
sig tekniken i nutidens högst utvecklade industrier.
Arbetets produkt blir alltså en "funktion" hos
arbetslönen och stiger med densamma. Ett stort antal
jämförelser mellan amerikanska, engelska och
kontinentala arbetare visa, att de högst aflönade i
allmänhet äro de arbetare, som det lönar sig bäst att
använda; produktens arbetskostnad, d. v. s. hvad den
kostat fabrikanten i löneutgifter, står ofta i omvändt
förhållande till arbetslönen, d. v. s. arbetarens
inkomst. Så länge arbetsgifvaren kan minska sina
produktionskostnader genom låga löner, inför han
ej alla tekniska förbättringar, men de höga lönerna
tvinga honom därtill och möjliggöra å andra sidan
användningen af maskiner, som sämre aflönade
arbetare ej skulle kunna sköta. Englands industriella
öfverlägsenhet öfver kontinenten och Förenta staternas
öfver Europa tillskrifvas till stor del de höga lönerna
i dessa länder (i Amerika säger man, att den
affärsman är dugligast, som förstår att betala de högsta
lönerna), ehuru förmodligen äfven många fysiska och
fysiologiska förhållanden spela in, som ej lönerna kunna
påverka. Denna lag om "de höga lönernas ekonomi"
hör till de mest optimistiska i nationalekonomien. Den
bör emellertid ej tillmätas allmängiltighet, och framför
allt märkes att det endast är en varaktigt hög lön,
som har den beskrifna verkan, ty blott en sådan kan
höja arbetarens "standard of life", och först därmed
kan han bli en dugligare arbetare.

Litt.: F. A. Walker, "The wages question"
(1891), K. Wicksell, "Föreläsningar i
nationalekonomi" (1901), D. F. Schloss, "Methods of industrial
remuneration" (1898, fransk uppl. 1902), J. Leffler,
"Om olika löneformer" (Skrifter utg. af Lorénska
stiftelsen, 8, 1893), G. Cassel, "Socialpolitik" (1902),
J. Schoenhof, "The economy of high wages" (1892),
och L. Brentano, "Über das verhältniss von
arbeitslohn und arbeitszeit zur arbeitsleistung" (1893,
öfv. af S. A. Andrée s. å.). Se vidare katalog öfver
riksdagens bibliotek 1901, s. 407–410.
E. HKR.

Arbetslöshet. Orsakerna till arbetslöshet kunna
vara af flerfaldiga slag. De kunna sammanfattas
i tre hufvudgrupper: tillfälliga och öfvergående (t. ex.
vid en industriell kris); permanenta, för framtiden
bestående (t. ex. vid uppfinningen af maskiner, som
väsentligt inskränka arbetarnas antal inom ett visst
yrke, eller vid utsinandet af naturliga hjälpkällor, på
hvilka en industri grundats); samt periodiskt
återkommande (t. ex. vid s. k. säsong-arbete, beroende
af klimatiska förhållanden, som endast medgifva
arbetets utöfvande under någon viss tid på året).
Slutligen kunna flere af här antydda anledningar
samverka, hvarigenom arbetslösheten erhåller en
ännu svårare karaktär. För att lindra den nöd, som
framkallas af arbetslösheten, har man upprättat kassor
för arbetslöshetsförsäkring (se d. o.) och
anordnat tillfälliga nödhjälpsarbeten. Se "Särskilda
kommitterades betänkande angående arbetslösheten i
Stockholm" (1895).
E. BN.

Arbetslöshetsförsäkring afser att medels
inbetalning på förhand af vissa afgifter försäkra
personer, som tillhöra arbetsklassen, mot de fördärfliga
följderna af ofrivillig arbetslöshet. I stort sedt kan
denna betydelsefulla del af arbetarförsäkringen sägas
ännu ligga i sin linda. Försäkringskassor för
arbetslöshet äro af flere olika slag: kassor, inrättade af
arbetsgifvare och afsedda uteslutande för deras egne
arbetare; kassor, grundade och uppehållna af
arbetarna själfva; kassor med understöd af allmänna
medel. De förstnämnda, som vanligen äro förbundna
med s. k. spartvång i form af afdrag å arbetslönen,
förekomma sparsamt i olika länder, exempelvis i
Tyskland, Frankrike, Österrike. Deras betydelse är
hittills föga ingripande. Den ojämförligt mest
omfattande verksamheten på detta område utöfvas af
de hjälpkassor, som stiftats af arbetarna själfva,
främst i England (men äfven i andra länder, såsom
Förenta staterna, Tyskland, Österrike, Frankrike samt
inom ett fåtal yrken i de skandinaviska länderna).
De engelska fackföreningarna utbetala i understöd
åt arbetslösa medlemmar årligen flere millioner
kronor. För understöds erhållande fordras att den
arbetslöse under en viss tid varit medlem af
föreningen och att han på bestämda tider
antecknar sig i dess registerbok för arbetslösa. Han måste
äfven förbinda sig att själf efter bästa förmåga söka
arbete, där detta icke kan erhållas genom föreningens
arbetsförmedlingsbyrå. För att sporra härtill lämnar
man i regeln större bidrag under de första veckorna
af arbetslösheten; äfven beviljas i flera föreningar
resehjälp för sökning af arbete på annan ort.
Understödets belopp är vanligen begränsadt till ett
visst maximum för år. Det utgår icke vid
"själfförvållad" arbetslöshet, hvartill dock icke räknas
arbetslöshet, uppkommen till följd af vägran att
mottaga arbete till lägre aflöning än den af
fackföreningen godkända. Vid arbetskonftikter (strejk
och lockout) lämna fackföreningarna särskildt
understöd. Inom vissa föreningar hålles konflikt-
("dispute-")kassan noga skild från kassan för
arbetslöshetsförsäkring ("unemployed benefit"); vid
andra sammanblandas de. Så storartad denna
privata själfhjälp än är, har den dock icke hittills
visat sig i stånd att lösa arbetslöshetsförsäkringens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0747.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free