Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arenstorff. 2. Friedrich von A. - Arent, Wilhelm - Arentz, Frederik Kristian Holberg - Arentzen, Kristian - Areografi, beskrifning på Mars - Areola, "liten plats" - Areometer, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anförde A. med mycken duglighet danska härens högra
flygel och förordnades till öfvergeneral efter
brodern, men kunde icke rycka till sig segern och
ledde återtåget på ett olyckligt sätt. Han blef sårad
i slaget vid Landskrona 1677. I febr. 1678 måste
han öfvertaga härens ledning, men ådagalade stor
oduglighet under tåget till Kristianstads undsättning
och dömdes därför af krigsrätten förlustig ära, lif
och gods, hvilken dom genom kunglig nåd mildrades
till afsättning. Sedermera blef A. 1686 geheimeråd
och 1688 general öfver hela armén. Han dog 1689. Se
C. J. v. Arenstorff och Fr. Hvass, "Generalerne
Friedrich og Carl v. Arenstorff" (1889).
E. EBG.
Arent, Wilhelm, tysk skald, f. 1864 i Berlin,
till yrket skådespelare, tillhör den grupp af unga
lyriker, som inemot midten af 1880-talet uppträdde
med gränslöst själfförtroende för att reformera
den tyska poesien i realistisk riktning. Han
presenterade 1885 sig själf och sina meningsfränder
i antologien "Moderne dichter-charaktere", med
bidrag af 22 "poeter" (ny uppl. 1886 under titeln
"Jungdeutschland"). Bland A:s diktsamlingar
må nämnas Lieder des leids (1883), Aus tiefster
seele (1885), Violen der nacht (2 bd, 1891–92)
och Irrflammen (1893). A. finner äkta lyriska
toner, särskildt i svårmodigt veka naturbilder
och i drömmande kärlekssånger; men merendels äro
hans dikter något uppstyltade och ej konstnärligt
genomarbetade.
E. F–T.
Arentz, Frederik Kristian Holberg, norsk pedagog,
f. 1736 på Askevold i Söndfjord, fick efter studier
vid universiteten i Köpenhamn och Leiden kallelse
att deltaga i den af regeringen förberedda
vetenskapliga expeditionen till Arabien, men
afsade sig detta uppdrag (som i stället lämnades
åt Niebuhr), då han 1760 förordnades till lektor
vid Seminarium fredericianum i Bergen. Från 1781
verkade han som rektor vid Bergens katedralskola
och dog där 1825. Under sina sista dagar, då han var
betydligt försvagad af år, förmådde han ej utveckla
samma energiska verksamhet som förut, och det af
honom styrda läroverket gick därigenom ej litet
tillbaka. Detta vållade likväl ingen minskning
i den aktning, som hans lärjungar hyste för hans
namn och hvilken bland annat gaf sig ett uttryck
i flere stipendier, som af dem äro stiftade till
A:s minne. Äfven han själf stiftade några legat,
som bära hans namn. A. fick 1806 professors titel
och var medlem af flera vetenskapliga samfund.
Y. N.
Arentzen, Kristian, dansk skald och
litteraturhistoriker, f. 1823 i Köpenhamn,
d. därstädes 1900, blef student 1841, tog 1856
magisterkonferensen i estetik och var 1860–72 adjunkt
vid metropolitanskolan. Utom ett par tämligen svaga
dramatiska försök (Gunlög Ormstunga 1852 och Knud
den hellige 1853) utgaf han flera diktsamlingar,
bl. a. Et livsstadium (1857) samt Nogle digte
fra ældre og yngre dage, en afsluttende udgave
(1888). Af större betydelse är hans utförliga och
sakrika, om än formlösa framställning af den danska
litteraturens historia under tiden 1780–1826, i
hvilken striden mellan Baggesen och Öhlenschläger
bildar midtpunkten. Detta verk, som bär titeln
Baggesen og Oehlenschlæger, utkom 1870–78 i 8
bd. Dessutom utgaf A. 1879 en större biografi öfver
Öhlenschläger samt 1886 en själfbiografi, Fra ældre
og yngre dage. En säregen roll spelade A. genom det
inflytande han öfvade på flera yngre mäns utveckling,
framför allt H. Drachmann, V. Hörup och S.
Schandorph.
E. EBG.
Areografi (af grek. Ares, romarnas Mars, och
grafein, beskrifva), beskrifning på Mars (planeten).
– Adj. Areografisk.
Areola (dimin. af lat. area, fri plats), "liten
plats", ringformig gård kring månen, ringformig
rodnad på huden m. m.
Areometer (af grek. araios, tunn, och metron,
mått), fys., eg. mätare af tunnhetsgraden, kallas äfven
hydrometer eller gravimeter (sänkvåg)
och är ett instrument för bestämmande af fasta och
flytande kroppars specifika vikt. Dess användning
grundar sig på ett korollarium till den archimediska
principen, enligt hvilket en på en vätska simmande
kropp väger lika med det s. k. deplacementet,
d. v. s. den vätskemassa, som af kroppens nedsänkta
del undantränges eller med densamma har lika stor
volym. Areometrarna indelas i tvenne hufvudklasser:
vikts-areometrar och skal-areometrar. Af
vikts-areometrarna är den nicholsonska (fig. 1)
den allmännast begagnade. Här, liksom vid alla andra
viktsareometrar, belastas instrumentet med vikter,
tills det nedsjunker till ett på instrumentet anbragt
märke och således lika djupt i alla vätskor. Med detta
instrument kan man bestämma specifika vikten både hos
fasta och flytande ämnen. Det förra tillgår sålunda,
att man i skålen (C) lägger vikter, tills märket (E)
på instrumentets hals kommer i vattenbrynet, därpå
ditlägger kroppen och borttager så många vikter,
att areometern ånyo nedsjunker till märket (E),
och slutligen flyttar kroppen ned i den skålformiga
fördjupningen (B) samt ersätter den viktsförlust,
som kroppen enligt den archimediska principen
lidit till följd af nedsänkningen i vätskan, genom
att lägga vikter på skålen (C), tills märket ånyo
sammanfaller med vattenytan. Skulle kroppen vara
lättare än vatten, omvändes instrumentets nedre
del, så att fördjupningen (B) hindrar kroppen att
uppstiga. Ur dessa tre vägningar finner man lätt
såväl kroppens som den undanträngda vätskemassans
vikt och behöfver blott dividera den förra med den
senare för att erhålla kroppens specifika vikt. –
Vill man begagna denna areometer till att bestämma
specifika vikten af en vätska, så nedsänkes den genom
belastning med vikter till märket (E), först i vätskan
och sedan i vatten. De i båda fallen pålagda vikterna,
adderade till areometerns egen vikt, hvilken
särskildt genom vägning en gång för alla utrönes,
gifva de undanträngda vätskemassornas vikter. Vätskans
specifika vikt erhåller man sedan helt enkelt genom
att dividera den förra summan med den senare.
Skal-areometern, som kan användas endast för
bestämmande af vätskors specifika vikt, belastas icke
med olika vikter,såsom vikts-areometern, utan man
bedömer specifika vikten hos vätskan af det
djup, till hvilket areometern nedsjunker, hvilket
sker djupare i lättare än i tyngre vätskor. För att
bestämma detta djup är röret
[bildtext]
Fig. 1.
Fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
