Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aretin. Karl Maria von A. - Aretino (d'Arezzo). 1. Guido A. - Aretino. 2. Niccolò A. - Aretino. 3. Spinello A. - Aretino. 4. Pietro A. - Aretinska stafvelserna, mus. - Arezzo. 1. Provins i konungariket Italien - Arezzo. 2. Hufvudstad i nämnda provins - Arf, jur. - Arf, bot. Se Stellaria - Arfak-bergen. Se Nya Guinea - Arffurste - Arffurstens palats, en vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm belägen fastighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalmuseet, som han egnade större delen af sin
återstående lefnad.
Aretino (d’Arezzo). 1. Guido A., italiensk
musikteoretiker. Se Guido Aretino. – 2.
Niccolò A., italiensk bildhuggare. Se
Niccolò di Piero. – 3. Spinello A., italiensk
målare. Se Spinello. – 4. Pietro A.,
italiensk satiriker och lustspelsdiktare, f. 1492 i
Arezzo, af låg härkomst, skaffade sig i Rom sysslor
hos påfvarna Leo X och Klemens VII, tjänade
1525–27 Giovanni de’ Medici och bodde
därefter i Venezia till sin död, 1556. Lika skamlös
som talangfull, kunde A. föra det yppigaste lif,
tack vare de gåfvor han genom väl anbragt
smicker afpressade furstar och förnäma herrar, hvilka
väl äfven fruktade hans skarpa satir. Främst bland
dessa märkas Frans I och kejsar Karl V. För
att stå väl med påfven skref A. flere
andaktsböcker. Hans många öfriga skrifter på vers och
prosa afspegla ohöljdt och med bitande kvickhet
tidens sedeförderf. Främst märkas hans fem lustspel
Marescalco, Corligiana, L’ipocrito, Talanta och
Il filosofo, dialogerna Ragionamenti, epigram,
lösaktiga sonetter, intressanta bref och, på en plats för
sig, det kraftiga sorgspelet Orazia. – A. beundrades
af sin samtid ännu mer än han fruktades, och han
var vän med de störste konstnärer. På grund af
sitt toskanska språks renhet räknas han bland sin
nations klassiske skriftställare. Jfr Bertani, "Pietro
A. e le sue opere secondo nuove indagini" (1902),
och J. A. Symons, "En smädeskrifvare under
renaissancen" (öfv. i "Ute och hemma" 1891).
E. F–T.
[bildtext]
(Efter målning af Tizian, i Florens.)
Aretinska stafvelserna, mus., mindre bruklig
benämning på den Guido Aretino tillskrifna
solmisationen (se d. o.).
Arezzo. 1. Provins i konungariket Italien,
omfattande sydöstra delen af Toscana. 3,298 kvkm.
271,676 inv. (1901). Silkesodling och väfnadsslöjd
äro hufvudnäringar. Provinsen vattnas af Arno och
Tiber samt genomstrykes i n. ö. af Central-Apenninernas
hufvudkedja. De bördiga dalarna frambringa säd,
vin, frukt, oliver, kastanjer m. m. A. eger flera
mineralkällor. – 2. Hufvudstad i nämnda provins,
vid floden Castro, i en fruktbar, af höga berg
omsluten dal. 44,027 inv. (1901). Det eger många
präktiga byggnader från 13:e och 14:e årh. samt från
renässansens tid. Särskildt må nämnas kyrkan "Santa
Maria delle Pieve" och den gotiska domen. Många
bland kyrkorna äro berömda för sina fresker
och skulpturer. Vid Piazza grande ligga stadens
präktiga köpmans-loggier. I A. finnas dessutom en
vetenskapsakademi, en konstakademi, ett rikhaltigt
bibliotek och ett museum med antika samlingar. Från
A. hafva många berömda män utgått: Mæcenas,
Petrarca, Guido Aretino (notskriftens uppfinnare),
påfven Julius II, botanisten Cesalpini, målaren och
konstnärsbiografen Vasari m. fl. – A. hette fordom
Arretium och var näst Perusia den förnämsta bland
etruskernas 12 städer. Det var berömdt för de goda
vapen och de röda, omålade lerkärl (vasa arretina),
som förfärdigades där. Staden slöt förbund med Rom
under det etruriska kriget år 308 f. Kr. I andra
puniska kriget spelade det en betydande roll och
förvandlades senare till romerskt municipium. I skydd
af sina fasta murar utbildade det så småningom under
medeltiden sin republikanska författning, men efter
växlande öden förenades det dock slutligen med Toscana
(i 16:e årh.) genom Cosmo de’ Medici.
Arf, jur., har i språkbruket dubbel bemärkelse. I
mening af arftagande betecknar arf ett fång, med
testamente lika däri, att det till föremål har
kvarlåtenskap efter afliden, och olika däri, att
det stödjer sig omedelbart på lag och ej närmast på
rättshandel. Därjämte utmärker dock "arf" det, som
genom arftagande förvärfvas. I denna mening talas
om "bröstarf", "sidoarf" och "bakarf" (Ä. B.
3 § 14). Se Arfsordning, Arfvinge och
Dana-arf.
A. W.
Arf, bot. Se Stellaria.
Arfak-bergen. Se Nya Guinea.
Arffurste, i Sverige och Norge officiell titel för
medlem af konungahuset, som enligt
successionsordningen eger arfsrätt till de förenade rikenas kronor.
Är den närmast arfsberättigade den regerande
konungens äldste son (eller dennes äldste son) bär
han (i Sverige fr. o. m. Adolf Fredriks äldste son
Gustaf) titeln kronprins. Om förverkande af
titel och arfsrätt se Tronföljd. – Titeln
arffurste bars i Sverige först af Gustaf Vasas söner.
Den yngste af dem, Karl, valdes 1599, efter konung
Sigismunds fördrifvande, till "regerande arffurste".
Jfr äfven Prins.
Arffurstens palats, en vid Gustaf Adolfs torg i
Stockholm belägen fastighet, som genom stiftelse af
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
