- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1419-1420

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfprinsessa. Se Arfprins - Arfrike, monarki - Arfsbyggnadsrätt (ty. erbbaurecht) - Arfsförening, jur. - Arfskifte, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arfprinsessa. Se Arfprins.

Arfrike, monarki, där regenten uppstiger på tronen
till följd af arfsrätt. Europas samtliga monarkier
äro nu arfriken. Arfrikets motsats är valriket,
där monarken tillsättes genom val. Den, som innehar
eventuell arfsrätt till tronen i ett arfrike, kallas
arffurste, arfprins, arffurstinna o. s. v. Se
Tronföljd.

Arfsbyggnadsrätt (ty. erbbaurecht), den
förytterliga och ärftliga rätten att på eller under en
främmande marks yta hafva en byggnad.
Arfsbyggnadsrätten är ett speciellt tyskt rättsinstitut, som
för sin sociala betydelses skull väl förtjänar att
uppmärksammas af andra folks lagstiftare. Denna rätts
innehafvare är verklig egare till den uppförda
byggnaden och kan fritt förfoga öfver den. För rättens
bestånd är ingen bestämd tid stadgad eller
vedertagen, såsom vid engelsk "leasehold" (då den upphör
efter 99 år) eller tyskt arrende (som har endast 30
års giltighet). För rättens åtnjutande stipuleras i
regeln en afgäld, som utgår i procent af tomtvärdet
och fastställes på nytt efter vissa årsperioder, på
det att tomtvärdets stigning må komma markegaren
till godo. Afgälden kan utmätas. Byggnaden kan
likt annan fastighet intecknas. – Genom
arfsbyggnadsrätten kan ej allenast den mindre bemedlade
med större lätthet skaffa sig ett eget hem, utan äfven
det allmänna på ett bekvämt sätt hämma den privata
tomtspekulationen, på samma gång som det tillgodoser
sina egna finansiella intressen. Frågan om införande
i Sverige af ett mot arfsbyggnadsrätten svarande
institut, hvartill förebild i äldre svensk rätt icke
alldeles saknas, är f. n. föremål för behandling af
Lagberedningen. Se vidare A. Raphael, "Bostadsfrågan"
(1903; s. 87–95).

Arfsförening, jur., aftal mellan arfvingar om
kvarlåtenskap, som tillfallit eller väntas skola
tillfalla dem, men, i mera omfattande bemärkelse,
också hvarje aftal om rätt i dödsbo. För det förra
slaget af aftal lägger svensk rätt ej hinder i vägen
på annat sätt, än att, om skifte ej enligt lagens
anvisningar verkställts medelst lottning, från omyndig
skiftesdeltagares sida det kan påyrkas nytt skifte i stad
ännu inom tre månader och på landet ännu inom ett år
efter omyndighetstillståndets upphörande (Ä. B. 12
§ 4 och 13 § 1). Att öfverlåtelsen afser rätt i dödsbo
efter en ännu lefvande person, föranleder icke dess
ogiltighet. En sak för sig är, att, då vederlag ej
betingats, svårigheter föranledas däraf, att till gåfva
af lös egendom hör det afhändas utgifvande, och att
tillfälle därtill här ej finnes. Hvad angår
arfsförening i dess mera omfattande bemärkelse, samlar
sig intresset kring aftal med arflåtaren. Sådana
kunna hafva till innehåll dels arfsrätts afstående och
dels dess förvärf. Till en början tages vid skifte i
beräkning hvad arfvingarna erhållit ej blott i
försträckningar, utan äfven i hemföljd eller förtida arf,
dock att, om hvad i förtida arf bekommits öfverstiger
arfslotten, vederbörande ej behöfver utgifva det till
fördelning mellan öfriga skiftesdeltagare. Då i
lefvande lifvet föräldrar lämnat något af värde till
sina barn, är för öfrigt, med undantag för
omedelbara kostnader på deras personer, antagandet
alldeles särskildt mot full gåfva utan
afräkningsskyldighet på framtida arfslott och i valet mellan
nyssnämnda andra rättsliga företeelser för förtida arf
(G. B. 16 §§ 1–3 samt Ä. B. 12 §§ 9 och 10).
Men laga verkan tillkommer äfven aftal, hvarigenom
mot vedergällning arfvinge i förhållande till
arflåtaren afsäger sig alla arfsanspråk, s. k. arfslösen.
Utan vederlag är åter ett dylikt afstående städse
ogiltigt, enär det ej kan anses hafva egt rum i
full frihet. I och för sig är ej hinder, att någon
gör sin kvarlåtenskap till föremål för en föryttring.
Rätten omfattar då ej mera än det, som
återstår, sedan dödsboets förbindelser blifvit infriade.
Dithän höra emellertid icke bröstarfvingar laglotts-
och äkta barns understödsanspråk (K. F. 21 dec.
1857 §§ 1 och 2). Ej heller i öfrigt har
vederbörande en testamentstagares ställning. Vederlaget
måste emellertid komma afhändaren till godo i
lefvande lifvet. Därför verkar ej heller s. k. inbördes
testamente såsom aftal, utan utgör allenast ett
flertal testamenten i en handling och med visst af
innehållet beroende sammanhang. Hvar för sig äro
de, som upprättat detsamma, behöriga att, hvad
angår egen kvarlåtenskap, återkalla sitt förordnande
eller ersätta det med annat samt att göra det utan
den andres vetskap eller annan rubbning i sin rätt
enligt testamentet än den, som följer af den eller
de andres däri gifna förordnanden (Ä. B. 16 § 3).
Aftal såsom ett sätt att vid sidan af testamente
förfoga öfver sin kvarlåtenskap vidkännes, i motsats
till ett flertal andra moderna rättssystem, den
svenska lagen icke. Emellertid begagnas för sådant
ändamål gåfva i ej ringa omfång, nämligen så att
det tillägges gåfvotagaren något att utfå först
vid gifvarens frånfälle. För att rättshandeln ej
skall räknas såsom testamente, måste dock det gifna
bestå i viss egendom, visst belopp eller viss
rättighet och ej hafva till föremål hela kvarlåtenskapen
eller viss dess anpart och ej heller till sin rättskraft
vara ställdt i beroende däraf, att gåfvotagaren
öfverlefver gifvaren. Kommer så med afseende å lös
egendom härtill fordran, att det bortskänkta
öfverlämnats i gåfvotagarens besittning – en fordran,
som dock beträffande penningar och andra
myckenhetsting anses uppfylld genom utgifvande af
skuldebref på beloppet. Vederbörande och deras
rättsegare hafva alltefter beskaffenheten af det dem
tillagda en ställning af sakrättsegare eller borgenärer
och äro sålunda ej i något afseende underkastade
testamentstagares villkor. Se Arfskifte och
Arfsrätt. Litt.: Winroth, "Svensk civilrätt", II
(1900 och 1901, s. 775–788).
A. W.

Arfskifte, jur., rättshandel, hvarigenom delegare
i aflidens bo aftals- och förlikningsvis sig emellan
upplösa den tillfälliga förmögenhetsgemenskap, hvari
de genom dödsfallet kommit. Aftalet är ett
formal-kontrakt, i det att det skall ingås i närvaro af två
ojäfviga vittnen, s. k. gode män, och vinner sin
afslutning först därigenom, att öfver delningen
upprättas skriftlig handling, s. k. arfskiftesinstrument,
samt detta undertecknas af samtliga skiftesdeltagarna
och gode männen. Merendels anlitas också en med
dylika värf förtrogen person att såsom skiftesförrättare
leda förhandlingarna och uppsätta skiftesinstrumentet.
Vanliga skiftesdeltagare äro åter arfvingar, men
därjämte kunna förekomma efterlefvande make, de,
som på grund af testamente eller aftal hafva rätt
till den aflidnes kvarlåtenskap eller viss dess andel,
giftorättsberättigade på annan grund än vigselfäst
äktenskap och, så framt det ej kommit till skifte
efter en den dödes förut bortgångna make, dennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0778.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free